Blog Image

Leo-Bloggen

När livet – har spårat ur…

Life in Balance, Politik Posted on Sat, January 18, 2020 22:39:04

Ett av de stora problemen i Sverige idag är att många människor helt enkelt inte verkar bry sig om vad de gör längre.

Nivån på intellektuell lättja och själslig apati som jag bevittnar i detta land, är lika bedövande som bedrövande. Vi befinner oss där vi är -> av en anledning!

SÅ – ska jag egentligen klaga, när majoriteten verkar nöjda?

Naturligtvis är detta inte sant för alla. Alla är INTE nöjda med husr samhället ser ut och leds idag. Det finns många svenskar som är extremt hårt arbetande ur perspektivet tänkande av egen suverän kraft – dvs att utöva egenmakt. MEN -> totalt sett, visar det sig att gemene man inte har så överdrivet mycket stolthet för sitt inre arbete , dvs ett arbete med sin egen själsliga utveckling, att utveckla sin egen förståelse för sina känslogrundande värderingar, som de en gång hade som ledstjärnor i ungdomen.

Svensson bryr sig helt enkelt inte längre. De har mest fullt upp med livspusslet 7- 24 och är så fångade i den karga utvecklingen av ett alltmer själlöst samhälle – PLUS utifrån sig själva och sina egna vanföreställningar om verkligheten!

Jag var på ett mansmöte i veckan och blev så ledsen att möta så många trasiga män. Män utan hopp när de kom in – men som efter 3 timmar hade fått rosor på kinderna.

Några var ganska sakliga – andra mest tragiska . Men ingen var störande. Dessbättre var det inga politiker från Risk Dagens där, dvs några som var direkt stötande! Men de hade alla ett gemensamt tema -> män från olika samhällsskikt var helt enkelt på väg att ge upp sig själva och sin egenmakt.

FÖR;

Svenskar är på väg att ge upp sin egen förmåga till självständigt tänkande och därmed sin omvårdnad om det egna känslolivet – sin egen förståelse för känslogrundande värderingars betydelse, dvs det som landets S-mini missbrukar i att använda ordet värdegrund – grund löst!

Ytterst få är medvetet uppmärksamma på händelser i omvärlden genom mer än en kanal, dvs Main Stream Media (MSM),. Många svenskar skulle förneka att de allra flesta svenskar missbrukas VIA sitt så kallade folkvalada ”ledarskap”! Detta genom en mängd olika maktpositioner som sträcker sig från lokal-, regional-, nationell- till internationell politikernivå OCH vidare genom förvaltande Myndighetsbyråkrater, Homo Economicus i alla dess former samt religiösa ledare, medieorakel och Vapenindustrin. Och ja, givetvis och så klart -> alla psykopater som bankirer… som stryper medvetenheten via lögner och falska utbud i sin dyrkan av Mammon.

Vår s.k. statsminister har mer blivit en källa till underhållning -> än en auktoritet att hålla sig till

De allra flesta svenskar av idag, verkar vara omedvetna om detta missbruk via det sk “ledarskapet” enligt ovan. De bara och mest passivt accepterar vad som de tror görs för dem i namnet av att det är för deras eget bästa. SKÄRPNING anmodas utifrån en lång inandning kring följande ord – indoktrinering – hjärntvätt – stängd friskluftskonditionering i lungorna – formatering till marionetter och nickedockor. Känns det bekant????

Den kraftigt ökade tillgången till information via Internet, gör det möjligt för i princip nästan alla svenskar att åtminstone försöka bli medvetna om missbruket jag nämner ovan. . MEN, även bland denna, förhoppningsvis, lite mera medvetna grupp, -> är angelägenheten och viljan att vidta effektiva åtgärder för att stoppa missbruket – lagt i någon form av apatimalpåse i källaren eller på vinden – i tron på att Jultomten fixar det!

Varför är och har det blivit så? Välj ett av följande ord igen – > Indoktrinering – Hjärntvätt – Frivillig instängdhet och grupptrycks- normalisering.

Det lär finnas en mycket liten grupp som aktivt försöker motverka missbruket genom att som självständiga och egentänaknde individer använda sin makt i och via grupper protestera och manifestera sin frustration över samhällstillståndet och det brutna samhällskontraktet.

MEN;

Utan förståelse för de grundläggande orsakerna till upplevda problemen, så är det inte rimligt att tro att det går att skapa en halleluleja- lösningsmodell som är orienterad mot snar paradigm och förbättring,…

NEJ – det är nog bara möjligt att bromsa den negativa försämringshastigheten i nedförslutet av det ovillkorliga utvecklingsförloppet, Bromsa med påkopplad ABS – så att vi inte retarderar till hjärndöd!

OCH;

För att skapa en önskavärd förbättring SÅ måste svenskarna över lag engagera sig och börja tänka fritt självständigt av egen kraft, i en större utsträckning – bort från lallandet och tron på de “opålitliga” karriärpolitikerna.

Svenskar måste börja hävda sin egen själsliga och intellektuella suveränitet för att INTE gå under i det djupa mörkret av oförstående av sina egna känslor, behov och önskningar. VEM vinner på det senare – om inte Makteliten!

Kampen mot MAKTELITENS mörker -> börjar med en låga och vinns ALLTID inom oss själva

Livet – ska aldrig spåra ur – för att DU låtit dig vilseföras på fel väg! .

Vi alla vet det. Från yttersta vänstern som alltmer desperat vill hävda att kejsarens kläder är om möjligt mer praktfulla än någonsin -> till de som nu i kör stämmer upp i att kejsaren är naken. Sverige kraschar. Ekonomiskt, socialt och säkerhetsmässigt. Känslan av att våra folkvalda, polisen och andra samhällsaktörer antingen övergivit oss, är för inkompetenta eller nonchalanta är utbredd. I år måste skarpa åtgärder till för att återställa det vi kallat Sverige. Alla samordningsnummer måste kontrolleras, bidragsdjungeln saneras och lagstiftningen skärpas även för unga brottslingar.

Polisen säger rent ut ”om man inte är van vid våld och hot”. Jag läste polisen ord flera gånger då jag inte trodde det var sant. Men sammanfattningsvis antyder Polismästare Lennart Ronnebro i Göteborg att det blir bättre när man vant sig och att det händer inte alla -> så man ska inte tänka på det. Det ÄR det nya normala.

De personer, som är antingen förtroendevalda av Folket och därmed lever på våra skattepengar, liksom den MSM-media som avlönas helt eller delvis via våra skattepengar, de måste ställas till svars. De har STOR del i  att Sverige fått förfalla i en så rasande fart.



Nyårs dikt 2020

Att vara HSP Posted on Wed, January 15, 2020 13:55:55

En kantstött dag

stigarna rullar

i långa dyningar

längs Fyledalens kurvor

En Glada gör avtryck

på himlabågens horisontl

likt en magikers illusion

tyst, majestätiskt hyllad

En korp skrattar till

men jag ser den inte

i det obegripliga att

den är så intelligent

Mot kvällen en märkbar tystnad

molnen ger mig en tesked ljus

medan Universum ikläder sig

sin tuxedo – alternativ vit

Vid midnatt

rispas

natthimlen

i spår från

urtida journalfilmer

Omnia mirari etiam tritissima

“Förundra dig över allt, även det mest alldagliga” /Linné



Ett öppet brev till regeringen: Var ska vi söka asyl?

Life in Balance Posted on Mon, January 13, 2020 16:13:26

”Det värsta var när mina barn blev så stora att de började fråga om kulhålen i väggarna, eller när de väcktes av bomber mitt i nätterna och jag skulle försöka lugna dem. Allt kom så nära. Människor sköts till döds utanför vår port, allt fler av mina vänner drabbades. De fick sina hus förstörda av explosioner, sina bilar uppbrända. De och deras barn blev attackerade, våldtagna och rånade. Min äldre son började varje dag med att kontrollera var det hade skett mord och bombdåd under natten, för att försäkra sig om att ingen han kände hade drabbats. Vardagen påverkades. Vi vågade inte längre gå ut på kvällarna, eller släppa ut våra barn för att leka. Alla diskussioner handlade efter ett tag om säkerhet, att i alla fall försöka skydda barnen. Våra religiösa byggnader vandaliserades. När vi samlades till religiösa högtider försökte vi skämta bort faran, eller sa öppet till varandra att ‘smäller det nu så dör vi i alla fall nära Gud’. När jag protesterade öppet mot den förda politiken förlorade jag mitt jobb och min bostad, eftersom kritik av regimen inte var tillåten. De som kunde, började flytta utomlands. Till länder där de inte längre behövde vara rädda, där deras barn kunde växa upp i trygghet. Vi som inte hade den möjligheten blev kvar.”

Skulle ovanstående berättelse berättiga till asyl i Sverige? Förmodligen. Problemet är bara, att det är min familjs berättelse, och vi bor redan i Sverige. Senast i natt vaknade vi klockan ett av bomben på Östermalm i Stockholm. En vän postade på Facebook: ”En sprängladdning detonerade just på Gyllenstiernsgatan. Fasad och bilar totalförstörda. Rutor upp till 60 meter därifrån krossade. Rädda människor på gatan i nattkläder.” Två timmar senare detonerade en kraftig bomb i centrala Uppsala. Två bostadshus på Östermalm har evakuerats och de boende förts till en närliggande skola, eftersom Räddningstjänsten bedömde att det fanns en rasrisk för byggnaderna.

Här befinner vi oss alltså idag. I min gamla hemstad Malmö blev det normalt att vakna till bomber och skottsalvor, jag har skrivit om situationen där tidigare. Nu är det likadant i Stockholms innerstad. Jag har tappat räkningen på de vänner vars familjemedlemmar rånats, misshandlats, våldtagits eller fått sina bilar uppbrända eller trappuppgångar sprängda. För de som levt i relativ trygghet i landets mer privilegierade områden är detta något nytt, men de som lever i utsatta områden har haft det så här i många år.

Låt mig gå rätt på sak: Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte att mina barn ska normalisera bomber, mord och våldtäkter, eller välja kläder utefter risken att bli rånad. Jag har sett nog av krig, konflikter och hat på nära håll och jag vet hur det påverkar människor. Jag vet dessutom vad som händer i ett samhälle när medborgarna får nog och tar makten i egna händer. Det är nästa steg, och det vill jag inte att mina barn ska behöva uppleva.

Nej, jag vill leva i ett land som är som Sverige var för tjugo år sedan – med fel och brister, småtråkigt och lagom men lugnt och välfungerande och ett föredöme inom många områden. Det landet finns inte längre. Det landet har ni förstört, ni som har prioriterat öppna gränser, godtrogenhet och solidaritet med terrorister framför ert eget folks trygghet. Ni har sålt ut oss, förvandlat vårt samhälle till en tummelplats för ligister och terrorister – och sedan beskyllt oss som protesterar för att svärta ner ”Sverigebilden”. Men kriget är redan här, som Widar Andersson skriver. Nu får vi se våra hem bli sprängda, trösta våra barn och försöka skydda oss själva så gott vi kan. Men är det ens möjligt inom Sveriges gränser? Om inte ens Östermalm är skonat – bomben detonerade ironiskt nog ett kvarter från TV-huset och Sveriges Radio – var är det då tryggt?

Så – nu då? Nu när ni i regeringarna Reinfeldt och Löfven har förvandlat Sverige till ett gränslöst och mångkriminellt samhälle, vilket är ert råd till oss som har älskat Sveriges lugn och trygghet? Vart ska vi bege oss för att söka asyl? Kan du berätta det för mig, Stefan Löfven? Var kan dina medborgare söka skydd och trygghet? Du behöver inte stamma att det är ”oacceptabelt”, det vet vi redan. Du behöver inte heller upprepa att ni ska ”krossa den organiserade brottsligheten” eller att ”det ska vara ordning och reda”, det vet vi att ni inte förmår. Hur har det gått hittills, tycker du? Oavsett om vi fötts i Sverige eller sökt skydd här – vart ska vi ta vägen nu? Sveket är avgrundsdjupt mot oss alla.

TEXT. Helena Edlund

Du som vill får otroligt gärna ge HELENA EDLUND en gåva/donation. En gåva/donation till mig är inget köp av vara/tjänst av mig, varken historiskt utförd eller framtida, ej heller betalning för levererad tjänst/vara, eller framtida sådan, utan en ovillkorad förutsättningslös gåva som inte faller under Konsumentköplagen. Genom utförd insättning bekräftar gåvogivaren att ovanstående förutsättningar gäller. Swish 0723 56 77 56.



Mitt nakna Nyårsträd

Feministiska initiativ, Life in Balance Posted on Tue, December 31, 2019 18:55:49

Ett nytt år står på glänt och det gamla har börjat smyga ut genom bakdörren.

Istället för att nonchalant vända ryggen åt det förgångna, OCH för att sedan, med hull och välkammat hår, kasta mig in i det nya decenniet, så tänkte jag stanna upp här -> på tröskeln mellan två år.

Ett årsskifte är ett utmärkt tillfälle att ta en stund och tänka efter hur jag har det med sig själv – det senaste året, åren och även åren dessförinnan….

Ett medvetet reflekterande, som vilar på en kärlekssökande grund, fördjupar troligen insikten och stärker självtilliten. Jag blir (?) helt enkelt både klokare och starkare genom att ta mig en funderare på hur det står till på min insida. -> Även OM ett ”jag vet inte, men det tål verkligen att tänka på” -> så det får duga i mitt sammanhang… just nu!

SO here I go…

En tillåtande attityd kan och bör jag använda IFALL tillbakablicken väcker obehag i form av skuld eller skam – enligt samhällets gängse normer. Kanske upptäcker jag sådant som jag borde ha gjort, men som jag istället sköt upp eller sådant som jag gjorde, men som tyvärr gick åt skogen – eller någon annan manligt (hår)resande – resa!  

DÅ-> vill jag att Universum ska påminna mig om att obehagliga känslor ÄR, precis som alla andra känslor,.. De är bara och mest på visit, och NÄR de obehagliga besöker mig, så tar jag modet och insikten till mig att förstå dem, -> för att därefter visa ut dem via utvisningsbåset för miss conduct med ett: ”Jag gjorde så gott jag kunde och det är okej för mig nu.”

Under merparten av 2019, försökte jag leva med min sambo Karin i återkommande turbulens – av att inte vara i balans, varken med oss själva, vår relation och vår omvärld. Vi drog på oss den ena långvariga ”sjukdomen” efter den andra – och mådde, rent ut sagt skit – och attraktionen till varandra blev till en dimma… i en märklig tystnad att inte störa den andre – med förljugen tystnad och märklig respekt, som om vi sårade våra närmaste och vår omgivning.

Vi hade och har – såklart – helt olika svar på de tillstånd som rådde, men vi kämpade på – trots att våra sinnen blev angripna och kropparna svarade med allehanda symptom, som migrän, jobbig mage, hudutslag och svårt att sova…  dvs i en situationer som inte var berikande – utan blev dess motsats.

Strax innan Jul, tog det slut…. Energibrytaren/reläet slog till med omedelbar tydlighet att alla faser var i olag och att proppen gått! Kommunikationen var bruten – och kvar fanns mest tomma ekon mellan oss! Ekon OM hur det kunde ha blivit… OM…

Jag hade träffat vännen Lars någon vecka innan Jul – och besannats i mina omtankar om Karin – i att jag INTE skulle ha dessa omtankar – då dessa mina omtankar och stöd blev till hinder och broms för henne  – och för det liv som hon egentligen OCH hela tiden vi försökt leva tillsammans sedan 2011  -> hade velat ha. Jag var och blev en kil i hennes liv – utifrån mina knepiga programmeringar i kroppen.

SÅ -> Någon dag – före Jul, flyttade Karin till vägg-i-vägg med sin dotter – 27 år gammal – för att lättare kunna öppna ett nytt decennium i och som kommunicerande kärl i den kärlek som råder mellan dem för att deras navelsträngar ska bli uppdaterat återinkopplade till Universum – för dem båda i deras sökande efter Livets mening +Universums mening – enskilt och sammankopplat. Stöd för detta antagande har jag via den gudomliga röst som kom till mig och tydligt nämnde för mig om att Universum värnar extra mycket om dottern och att hon har en unik uppgift att genomföra..

När jag skriver detta, så – är det NyÅrs Afton 2019/2020, och jag sitter vid datorn med Spotify och reflektion, allt medan solen dalar sakta över trädtopparna i Fyledalen – utanför mitt fönster – här vid porten till Österlen!

Kaffet är urdrucket och den sista biten Snickers har åkt ner med förbjuden njutning!  Tankar finns att ta ett glas Clarke Bourbon med Ginger Ale – även om kvällen är ung. I kylen väntar en bit lax och bubblor för gemenskap i att omfamna ett hjärta och berika en mage!

Är jag ledsen att vara ensam på Ny Års Afton?

Nej – det är jag inte – eftersom jag i nuet är lugn i förväntan att jag ska hitta den mening som Universum menat för mig… Låt mig förklara;

Jag har under alla år haft frågetecken kring den mission som Universum kan ha med mig, dvs min uppgift på Jorden … och explicit min roll i relationer med kvinnor – och deras barn. Jag tänker: Vilka programmeringar inom mig – från Tethavågornas barndom – är det som ännu styr mig? Varför blir det så “fel”?

Jag mötte min första egentliga långvariga kärlek 1966 – under ett matsalsbord på en ”fyllefest” – där vi fann lugn i stormen, som pågick utanför. Ett lugn som varade i många år – men också innebar alltför tidigt ansvar (enligt mig) för barn, dvs Ninas småsyskon på 1 och 3 år. Plus ensamstående mor! Samtidigt var jag på väg att skjuta ut mig – utan fallskärm – från ett uppdrag, som min uniformskåta mor velat in mig i, dvs Flygvapnet – mot mitt hjärtas väg och min kropps förstånd – som sextonåring!  MEN – ur hennes passion till sin uniformsklädde far inom incest!

Nina blev min oas och vi blev som två upptäcktsresande mot vuxenlivet – dock utan het passion, men med samtidigt ansvar för hennes mammas val – att ha 6 barn! I längden funkade detta så klart inte för mig – och Nina fann sin till slut sina stora kärlek på en grannes 50-årsfest – och försvann i tre veckor… Jag visste och Polisanmälde inte! Deras kärlek varar än – trots att hennes man dog i ALS – för 5 år sedan! Vi har mist kontakten – trots att Nina kallade mig sin storebror!

Jag stod med ett mer än halvfärdigt hus i omfattande renovering – en småskola, som Nina och jag velat ha….  Då 1981, så jag föll in i ett maniskt sökande efter kärlek, sex, tröst och mening med att vara man!  Den ena donnan kom och försvann under några år – jag minns inte alla med namn! Sturm und Drang var det – med sliten snopp – tills det sa stopp!  

FÖR -> på en JULFEST på Sparbanken några år senare, där jag jobbade – så blev jag intensivt uppvaktad av en ung kvinna i röda manchesterjeans och med grym rumpa, ljuvlig figur – och en ängel på att dansa… Jag blev fast – för några månader, men känslan vilade inom och över mig… Fan Leo – hon är 11 år yngre än du! Skärp dig! Jag drog ut snorren och …. MEN,  två månader senare stod hon där igen – med sitt stora hjärta, sugande mun och ville bli min…. Tja – sex månader senare var hon bredvid mig – varje natt.  Så intensivt att två barn föddes – trots flera missfall… Så vad var Universums tanke – att denna kvinna skulle förvandlas till en zombie via ett brutalt bankrån – där hon miste ljuset om livet, när en kall automatpistol ”man-i-festerade”  i hennes öra…. Och smulade hennes hjärna till stoff!

Jag orkade några år – som far och “sjuksyster” ( E var ofta på behandlingshem, som banken pröjsade) –> FÖR, sen kom ett skogsrå och fångade in mig i sin fälla av outstanding Outdoor Sex och visioner om världsomspännande företag inom Personlig Utveckling och Utbildning av coacher. Jag blev totalt förälskad/förhäxad – och höll nästan på att glömma bort mina barn…. MEN – det blev – som det blir med ett skogsrå… Jag blev till slut ett “kalhygge” – dränerad på allt….

Jag skrev en bok – om denna tid under 12 år – ut och in som en återgångsförbrytare… Jag kallade den Wanted Dead – Life as Reward!

Så -> vad var Universums tanke – att denna kvinna skulle förvandla mig till en utfattig självmordsbenägen “Enea på irrfärder” via landets rättssystem – medan hon valde att han sin tonårsson i sin säng!  Samme son – som – tack och lov nu efteråt – såg till att få sin mamma att bryta den förlovning som var på G inför 10 inbjudna bekanta! Ja – det är svårt att förstå – som man – det där med navelsträngar! Det var något mycket märkligt med sonen, som aldrig fick annat än IG i alla ämnen i skolan under alla år. Hon dog 2018 i magcancer – vilket jag inte önskar någon – inte ens en psykopat!

Jag for vidare i livet – ner till sydkustens sanddynor, älskade naturen och de kvinnor som ville… – men det gick sand i maskineriet – igen. Det ena huset, efter det andra blev som korthus – byggda som luftslott – i tron att manlig-kvinnlig kärlek är byggstenar som håller…

Det finns de som säger och menar att jag är en urusel byggmästare – som inte inser och fattar att blod är tjockare än vatten… Jag skrev detta poem 2007 – när jag slutligen sköt ut mig från skogsrået bl.a. utifrån hennes relation med sonen – men även det som beskrivs i boken – ovan. Efter 2007, kom det att bli 5 förnedrande år via Rättsystemet – för att försöka få lite av det som var mitt i gemensam ägd gård och företag.

Det var ett hårt erkännande att JAG återigen 2019 – inte förstått – det där med OCH inte inser och fattar att blod är tjockare än vatten… och att navelsträngar är kontakten till Universums mening.

HAR vi män – dvs vi med öppet medvetade – något att lära och förstå ur detta! Jag har kämpat och kämpat, men inte kommit i närheten av insikt – bara frågetecken – om att JAG är så fel på det! Du vet MÄN från Mars och KVINNOR från Venus…

Nu sitter jag således här ensam – “konfundersam” – kring VAD ÄR det för meningen från Universum att jag ska ha nära relationer med kvinnor, dvs kvinnor som – och via mina sinnen – inte kan låta sina vuxna barn ta ansvar för sig själva och försöka bli vuxna med eller utan egna barn.

SÅ -> VAD – gör JAG för ”fel” – Universum – som närmar mig kvinnor, som enligt mig inte kapat …. ja, vad? Eller ska det INTE kapas – utan snarare bindas samman – än mera? Är detta mannens roll – att inte förstå – och stå vid sidan om – känslomässigt, för att KVINNORNA ska kunna ta nya steg i att vara de som kan och ska rädda Jorden – från Homo Economicus!

VAD är det jag ska förstå????

Jag hade intensiv romans under delar av 2017- 2018 – med 4-barnsmamman Maya …. Där jag blev rannsakad via GUDS sändebud (en Messias i Uddevalla) och att inte ”se tillräcklig bra ut” – i jämförelse med hennes vackre, atletiske son på 39! Samme son – som hotade begå självmord – OM han inte fick det stöd han ville – direkt – ha från sin mamma 7/24 – även om jag var där just då. Jag förstod – att jag blivit en kil i hennes liv, så jag kilade vidare….så att hon kunde återgå till att vara mamma, mormor( barnvakt) och farmor (lektant) – medan omgivningen undrade! Han var ju sååå trevlig – och såg så bra ut!

Jag valde bjuda hem min fd sambo Karin igen, då hon verkade vara lite mer ”befriad” från sin dotters liv, eftersom dottern träffat och blivit förälskat sammanboende med en tysk man. MEN – det blev dock aldrig som det kanske kunnat bli – för att JAG återigen 2018 – inte förstod – det där med att blod är tjockare än vatten… och att navelsträngar är DNA till Universums mening med livet – dvs de skapar enhet för evigt, som de flesta av oss män – troligen INTE förstår och kan ta in…

-> SÅ när dottern utan förvarning drabbades av en sorts dödlig variant av MS (glömt namnet) – så rubbades luckan in till min hjärtekammare åter med back-slash till det som skrivs nedan om 2016…. medan Karin for som en ambulans-helikopter till dottern – som blivit utkastad av mannen, som inte ”förstod” henne och hennes sjukdomstillstånd – plus att hon är hyperaktiv kreatör – och kommer från en annan planet. (läs finns inte på sinuskurvans mittdel) . Jag menar INTE att Karin skulle gjort annat, så klart, men det var något som fick mig att “komma än längre bort” från Karin.. i den siamestvillingrelation, jag upplevde hon hade med dottern, dvs att Karin också blev sjuk! Mera utvecklat kan du läsa via denna artikel: https://stegforhalsa.se/det-intima-och-emotionella-bandet-mellan-mor-och-dotter/

Jag visste egentligen om detta om deras nära band – plus att pappan hade kopplat bort henne helt – eftersom jag redan i november 2016 – fått Universums budskap i mitt öra om detta via en ängels röst (Ja – det är faktiskt så det var – även om det låter helt obegripligt)… dvs nästan 2 år i förväg… plus att damerna enligt rösten från Universum, ska komma att träffa en person som de båda älskar – och som kan “ta över” Karins ansvar för dottern… när Karin inte orkar längre av olika skäl. Jag har kvar den utskrift jag omedelbart gjorde efter ängelns berättelse, där bl.a det med pappan sades tydligt… Nästan ruggigt, eller hur och jag undrar än idag om VAD som fick pappan att bryta helt med dottern. Fick han också Universums budskap om det fetstilta ovan om annan person?

VAD ska jag tro – när Universum förberedde mig?

Jag läste en gång och tro mig minnas att Patricia Sandahl-Tudor, skrev i sin bok om Tredje Åldern – att kvinnor – när de är kring 60 – “inte behöver män mer känslomässigt och inte minst sexuellt (men kanske ekonomiskt) ” – utan väljer att fokusera på sina barn och barnbarn. Minns inte vad Patricia Sandahl-Tudor menar att detta emanerar ur, dvs om det är biologiskt, vuxet ur samhällen – eller Universums mening via eviga navelsträngar…

Med detta som en form av facit – så kan jag förstå att män – över 60 – väljer att välja ny livspartner från kvinnor 45-50 ( kanske mest dem med utflugna barn) – även om dessa män (och som min mor ofta cyniskt anklagade ) -> att dessa män lider av GUBBSJUKA! Det är nog ingen “sjuka” – utan snarare en önskan att bli sedda – och få kärlek!

MÄN – är som barn, enligt en del kvinnor!!!

– NU sitter jag vid datorn – medan Karin och dottern badar SPA, dricker bubblor och njuter tillsammans ur Netflixserien Sense 8 – eftersom båda är HSP (High Sensitive Persons) och gillar mystiken om sensitiva personer i den där serien. -> Det gör jag med – som HSP – och ser att serien även innehåller många varianter av sex – och så befriande kärlek – men även omvärldens våld mot dessa kärlekar.

Så – jag skrev om Timglaset nedan om vad Universum KAN förmedla i att: Det är kvinnor som SKA rädda Jorden:

Timglaset – hade länge vilat

I sin Törnrosasömn

Dagar blev till nätter

Sanden motstod

Jordens gravitation

Inget kunde förändras

De lärda stod i zenit

Men bländades

Av sina egna

Tvivel

Kan timglasets sand

Vara Universums

Nollpunktsfält

Bevarande en födsel

Med bibehållen kontakt

För evigt

Timglasets orubblighet

Kan inte förstås

Utanför

Den själv(klar)heten

Som råder i dess inre

Timglasets väntan

Manifesterar

Moder Jords symbol

Kvinnans moderkaka

I längtans förlösning

Timglaset motstår

Tiden

I relativitet

Då sand är

Universums stoff

Bara den som känner

Kan Timglaset

Förstå

I dess innefattande

Innebörd

….

Den resa som nu tar

Sin början

Utan evigt

Slut

kan inte rinna ut

Timglaset

Sluter

En

Cirkel

Tidlöst

Leo 2019-12-20

Jag har en manlig vän, som säger att han haft 52 relationer med kvinnor hittills i sitt liv… Han är idag 65 och med ny relation ( nr 53 – kanske?)

Femtiotvå ! Ja, livet kan vara såväl en kortlek – som kort lek! Är jag månne, den där Jokern – som ger pass – när kärlek spelas med märkta kort – och när sex inte blir den drog som borde ha gett trumf på hand !!!

SÅ ->

Med kärlek till er alla, som kommit med mig – och ur minnen av lustfyllda sexstunder !

  • Linda
  • Ylva
  • Maggie
  • Åsa
  • Lena
  • Nina
  • Bodil
  • Lena
  • Ann-Helene
  • Ewa
  • Anna
  • Ingrid
  • Elisa
  • Christina
  • Pella
  • Alice
  • Nenne
  • Helena
  • T
  • Karin
  • Maya

Hmmm …. 21 namn -> 21 är väl ett KORTSPEL – det också – eller hur?

KOMMENTERA -mer än gärna -> vad DU ser och anser kring mig – Please!

Tänkbara Svaret och ur tankar kring ”Problemet Leo”

Det kan låta märkligt, men jag tror mig komma underfund med – VAD det är som stör i och för mitt liv – dvs det som sabbar mina kärleksrelationer… och mig själv att bli hel.

Svaret kan tyckas både för enkelt, men samtidigt lika komplicerat!

Först det som stör mig i mest nuet. Det är hur lögnaktiga, korrumperade politiker kört fd landet Sverige ner i bottenlös kvicksand. Jag har tappat förtroendet för det som de opålitliga vill kalla demokrati – och därmed hela samhällskontraktet. Jag försöker skapa mig förståelse kring det sker och varför… MEN – allt är så beräknat inhumant kyligt – att det som kvarstår hos mig – är nästa apati -> på väg in i en depression.

Jag är en HSP – och utifrån detta – kan det tyckas att jag överreagerar kring samhällsförfallet, med dess kriminalitet med våldtäkter, sprängningar, skjutningar osv – alltmedan de ansvariga folkvalda – ser mellan fingrarna och böjer sig för de krav som kommer från Globalisterna inom The New World Order, samt BilderbergsGruppen via USA:s oligarker. Jag har inte den förmågan och viljan – att självmant ta på mig skygglappar och bli fanatisk drogad miljöpartist/Gretaist – eller medarbetare på SVT och PK MSM.

Så, vad har ovan med mina kärleksproblem att göra, dvs att jag inte förmår låta en kärleksrelation överleva mer än några år…

Jag skrev ovan att min mor hade ett incestförhållande med sin far – sedan hon var 14 och fram till troligen en tid strax före hans död 1980 – dvs med en start ur att hennes mor hade dött med hjärtfel 1935. Detta klaffel, hade kirurger säkert klarat under 1960-talet, men inte 1935! Efter detta tappade min morfar helt förtroendet för läkare – och anförtrodde sig enbart till GUD, såsom den fanatiske Pingst-Vän har var.

Min morfar sa ofta att jag var hans son…. Vilket jag inte är. Däremot fick min mor en son med sin far – som idag är en halvbror till mig. Vi har ingen kontakt – efter skändliga beteenden från honom – när min far dog 2014. Min far hade – under starka påtryckningar från min morfar och pingstförsamlingen – godkänt min halvbror som sin. Det kan tyckas svagt av min far, men det trista var att trots att han visste om incesten – försökte ”rädda” min mor… Mina föräldrar bröt samma dag som min halvbror tog studenten 1973. Min far var sedan borta i 22 år, dvs fram till 1995 – då hans nya hustru hastigt dött i cancer. Under alla åren hade den nya frun förbjudit min far att träffa mig, så ur den aspekten var det ”kanon” att få tillbaka honom. Det tog 5 år, innan han släppte in mig och mina barn. Så manipulerad var han av historien och kvinnor. Min farmor var en dynamisk kvinna, som ensam fick ha ansvaret för 2 barn, när farfar dog alldeles för tidigt i stenlunga – endast 47 år gammal. Min var då 12 år.

Under åren som kom, så kom min far att berätta om den trasiga familjen – som han med alla medel försökte hålla en socialt accepterad fasad…. Vilket bl.a. innebar att vi flyttade så många gånger att jag nästan tappade räkningen. Min far ville långt bort från morfar – medan min mor ville motsatsen. Så höll det på – likt en pendel….

Du undrar så klart – visste jag om incesten? NEJ – inte under uppväxten, men under tonåren dök tvivlen ständigt upp att något var som det inte borde vara… Det var först efter jag slutat i Flygvapnet 1969, som jag tog tag i frågan – och konfronterade min moster om incesten. Jag fick detta bekräftat och som svar på varför familjen inte hade några vänner – eller umgicks med släkten. Min far hade – vad som sägs – kommit i luven på hans systers man… och så var det kört att träffa kusinen. Samma sak med min andra kusin, dvs min mors brorsbarn. Det var så spänt att det rann ut i sanden. Vi har idag ingen kontakt – då vi blev främlingar för varandra…

Så, och åter igen -> vad har detta med mina kärleksproblem att göra? Tillåt mig komplettera ytterligare:

Min morfar sa ofta att jag var hans son – vilket jag inte är enligt min far och utifrån mitt utseende. Men, under uppväxten gillade jag min morfar, eftersom jag träffade honom rätt så ofta. Min far hade 3 jobb, för att försörja familjen och troligen även för att slippa vara hemma. Det mer än tragiska var och är – att min mor vidhöll att jag ”kommit till” via våldtäkt från min far…. Dvs hennes verklighet i att älska sin far och ha en son med honom. Jag minns (och har upplevt under Resan-terapi) att jag såg en barnkista i min morfars källare, när jag var omkring 5 – 6 år, så kanske det fanns ett barn till mellan dem, som min mor fött hemma hos morfar. Min styvmormor – förmedlad via Pingstförsamlingen att gifta sig med min morfar som förtäckt skydd mot vad som pågick med incesten -> Hon blev med åren ett totalt förstört nervvrak i rädsla och förnedring. Men församlingen tvingade henne att vara kvar, för det var vad Gud ville.  Det var så befriande att se vem hon egentligen var – efter min morfars död. Jag förstår att hon efter ett tag, släppte taget om allt som kunde relateras till min morfar.  

När jag – efter att ha skrivit om detta som pseudonym i boken Wanted Dead – Life as Reward om skogsrået 2012 – och i samband med den att åter ta upp min mors syn på mig och min fars våldtäkt – med min far –> då grät han – vuxne gamle mannen. Min morfar dog 1980 – och min mor 1990 i sorgen efter honom och 5 år som konvalescent på Långvården – efter hjärnblödning.  Saknar ingen av dem och har aldrig besökt deras gemensamma grav.

Som du nu och säkert fattar – så hade min mor knepiga känslor för mig. Kanske inte så konstigt – med hennes syn på hur jag blev till! Hon fokuserade på min halvbror och bodde med honom under hans studieår. Min far var ju mestadels borta hos sin älskarinna – som min mor öppet sa! Han hade haft ett annat skäl än min mor till att jag skulle in i Flygvapnet. Min far hade stigit i graderna inom Armén och Ingenjörstrupperna, så han såg nog möjligheter för mig också inom Försvaret PLUS att slippa vara hemma!  Jag menar – jag kände egentligen inte min far och någon närhet fanns inte. När han sen försvann 1973 – då stod jag ensam utan förankring – så det blev Ninas mamma som blev ”familjen”. Hon var en kvinna med särdeles stort hjärta och aptit på män som hette Sven ! Det var och blev i och för sig lärorikt – eftersom min mor hade förkastade alla de tjejer jag träffat och även Nina. Efter Flygvapnet läste jag upp betyg på Folkhögskola och bodde där. När Nina fick sk ”tjänstebostad” via Landstinget, så flyttade jag hem till henne – och lämnade i princip min sk familj – för Universitetsstudier i Lund.

Jag har en stark känsla av att den både känslovridna, känsloförnekande och absurda tillvaron – bidragit till att jag hämmats i kärleksmöten med kvinnor med barn. Jag förstår dem inte (efter förälskelseperioden) och det blir som med min mor… och hennes dragning och känslor till sin far – att jag ser de kvinnor jag möter och deras barn – som om det var min mor och min morfar, dvs jag ställs utanför. Absurt, tänker du säkert – MEN tänk om det ÄR som jag skriver!

När jag blev 14 och mera manligt utvecklad, (hade försökt sex som 13-åring med Anja 15 en sommar, vilket min mor kom på) -> då kom min mor in till mig mitt i en natt, en sommar endast iklädd tunt genomskinligt nattlinne -> och ville…. Mysa! HON inledde sin incest som 14-åring…. Så hon trodde kanske att livet skulle se ut som det gjorde för henne!!!

Min far var mycket borta och morfar bodde just då långt bort från oss. Jag har i princip både medvetet och omedvetet blockerat händelsen och vad som hände, men obehaget finns kvar än idag. Vid InstantTransformation 2017 – kom föreläsaren Michael Säflund fram till och via Regression – just en dramatisk händelse när jag var 14! -> Inom psykoanalytisk teori inträffar regressionen när våra medvetna tankar förskjuts till vårt omedvetna

Ska jag skriva ”stackars kvinna”? Jo, det borde jag. Djävla psykopat till far – det hade hon – som var styrd av hans relation till GUD och tillåtelse enligt Bibeln (GT) att ha sex med sin dotter, när frun dött. Min mor kunde inte erbjudas ett normalt liv. Behöver jag skriva att jag näst intill ”hatar” religioner? Nej. Förstår att du ser det så – också!

VAD – är det som jag är ute efter? Vad tror du?

Jag skrev i början: Svaret kan tyckas både för enkelt, men samtidigt lika komplicerat!

Är svaret – så enkelt att jag ”blivit lärd” – att kärlek inte finns – annat än mellan förälder och barn? Att jag inte kan förmedla och njuta av den närhet som kvinnor troligen kan? Är det så grymt att konstatera att avsaknaden av den kärlek som ska finnas mellan mor och liten son – bygger ärr, som leder till frustration in i det vuxna livet – och sluter en cirkel? Sigmund Freud eller kanske än mera Carl Jung hade nog svaren….

Jag fann visst stöd kring den sk Anknytningsteorin om detta:

Anknytningsteori Anknytningsteorin utformades av en känd psykolog från Storbritannien, John Bowlby, som började sitt arbete på 1950-talet. Nyfödda barn anses vara genetiskt programmerade att knyta an till sina föräldrar för att i första hand säkra sin överlevnad och även för att skapa en trygg och säker uppväxt, genom anknytningsteorin förklaras vikten av en nära relation till föräldrarna, som det lilla barnet använder som en trygg hamn att återvända till vid utforskning av omgivningen. Barnets anknytningsrelation till föräldern (omsorgspersonen) utvecklas och skapas under de två första levnadsåren, sedan stängs ”fönstret” för anknytningsuppgiften. Bowlby menar att utvecklingen av anknytningen påverkar individens relationer genom hela livet.

Jag får leta vidare… och inse att kvinnor och just nu inte är svaret!

Så här i slutet, bör jag nämna om några av kvinnorna med barn, som jag haft nära kärleksrelation med och under en längre tid:

Nina – det blev jättebra med hennes småsyskon. De växte upp till finfina personer och fick normala liv, med familj. Nina fick aldrig egna barn, utan adopterade två killar under 80-talet. Som sagt, hon har brutit kontakten med mig, sedan några år tillbaka. OBS! 2020-01-12 -> ringde Nina efter mer än 5 års tystnad. Det blev ett bra samtal, men jag undrar – Hur kom det sig att hon ringde just nu?

Eliza och jag fick två barn, som idag har bra liv. Min dotter har precis fått sitt första barn, medan sonen i nuet letar nytt boende på landet. Eliza och jag är mycket bra vänner och ses när det faller in.

Helena ( 4 barn) – drog 2010 efter 3 års relation, när det inte funkade med hennes minste son på 12 och min på 18 i ett gemensamt boende. Det var inte bara åldersskillnad mellan killarna! Vi hade en hund tillsammans (Frippe), som följde med Helena – bort till att aldrig mer höra av sig. Men avgörande är nog också att jag var inom rättstvisten med Christina och mådde allt sämre. Ledsen Helena – men våra ryggsäckar var både för stora och för tunga!

Christina (4 barn) – har jag nog beskrivit i min bok. Jag förstod aldrig hennes relation och val att ha 4 barn! De var alla osociala och hatiska mot mig och omvärlden i Skåne. Jag var så enfaldig att jag trodde jag kunde “rädda” Christina in till ett bättre liv och såg inte hur hon istället dränerade mig på allt och blev en Copy-Cat på mina bästa sidor.

Nenne (2 barn) – dog ifrån mig i leukemi…. och med att ha avbrutit relationen, för att “spara mig” inför döden. R.I.P Nenne… Du är saknad.

T – (4 barn) drog efter 1 års relation – bl.a. och troligen av att hennes två döttrar hade förlorat sin barnvakt – när T valde flytta till mig och 50 mil bort. ( Ena dottern tjatade ofta om hur hon skulle kunna lösa sitt liv, när mamma inte fanns nära) Hennes två söner, sa inget om mammans val. Vi har ingen kontakt alls längre. Men avgörande är nog också att jag var kvar inom rättstvisten med Christina och mådde dåligt i all förnedring. Sorry T, men jag var inte mig själv…

Maya. (4 barn) Skrev jag om ovan – och frågetecken kvarstår än idag om varför – hon egentligen bröt relationen. Jag tror och känner som varande HSP att jag kom “för nära” och störde det liv, som hon valt att leva med sina barn, barnbarn, syster och lärarjobb. Det fanns inte plats för kvinna-man kärlek – i alla fall inte prioriterat, utan endast som en markering om möjliga möten utifrån hennes kalender, när det andra ”fått sitt” – inkl golf!

KOMMENTERA -mer än gärna -> vad DU ser och anser kring mig – Please!



Vem vill bo i Sverige?!

Politik Posted on Mon, December 30, 2019 10:59:15

Sverige var en gång vårt ’fosterland’, den plats på jorden till vilken vi alltid återvände, var än vi bosatte oss i världen. Sverige var lugnt och behagligt  och vi ville bo här på ålderns höst eller för barnens skull. Men vem vill bo i Sverige idag?!

Bananrepublik – eller DDR kopia?

De som har möjlighet, ser sig om efter andra platser att bo på. På ett par decennier har Sverige förvandlats från en fast och trygg plats i världen till en tummelplats för lycksökare, till ett kriminellt helvete för många, till en utbytbar plattform för dem med ambitioner. Till ett land vi skänker bort.

Delar av landets kungafamilj flyttar härifrån. Den yngsta prinsessan har flyttat till USA med sin familj. Kanske inte så märkligt – mannen är amerikan – men nu börjar också prinsen Carl-P (han som föddes till kronprins) att tala om att flytta. Det känns märkligare. Frun är ju från Älvdalen…i Dalarna… Bäst att fråga Kungen Carl Den STORE Bildt!

SSU skriker om att höja skatten för ’de rika’ – de ’skall ge tillbaka mer till samhället’. Så sägs det från ungvänsterns håll. Jaha, varför skall de rika ’ge tillbaka mer’? Vad är det de har fått från Sverige som de inte redan har betalat för?

De ’rika’ betalar dessutom redan extra för sjukvård, skola och omsorg, eftersom vänstern har skjutit dessa funktioner i sank. #Vadfanfårjagförpengarna? Jo, frågan från gamle Scaniachefen – själv en gång SSU:are – Leif Östling var berättigad.

Människor som kom till Sverige för decennier sedan för att skapa sig nya tryggare liv i Sverige, börjar nu fundera på att flytta vidare. Ofta har de genom hårt arbete och stor kunskap byggt upp ett nytt gott liv i vårt land. De har blivit en tillgång för Sverige. Men nu ser de hur politiker håller på att skänka bort välståndet till andra som kommer. Folk som vi på förhand kan säga aldrig kommer att kunna – eller vilja – betala tillbaka.

Sverige har blivit en utbytbar plattform. Inte bara för människor utan de rötter generationer av boende ger, utan för de flesta av oss. Våra barn kan lika gärna – eller hellre – tänka sig att bo utomlands. Och de som har möjlighet börjar planers för en exit.

Tja, varför skall man egentligen stanna i Sverige?!

Inte ens på julen kan vi få litet frid från vänsterns klåfingrighet, när ärkebiskopen Jackelén – en av de klåfingriga aktivister som har tagit över Svenska kyrkan – politiserar och tjatar om patriarkat och feminism istället för att ge ett traditionellt perspektiv på Julen. Och i skattefinansierade SVT sliter årets julvärd ned de svenska flaggorna ur granen

Nej, varför skall man bo kvar i Sverige?! Frågan är berättigad och många reflekterar inte över den mer än att de packar och sticker. Framför allt de som bär Sverige ekonomiskt. De som ger jobb och välstånd. De som – med SSU:s ord – borde ge mer tillbaka. Ännu mer? Tillbaka? För vaddå? Återigen: #Vadfanfårjagförpengarna?!

Överfulla akutmottagningar på sjukhusen? Tandvård med väntetider på ett halvår? Årslånga köer till livsviktiga operationer? Avslag i åldringsvården, eftersom de flesta äldreboenden byggs om till migrantbostöder? Nedflyttning i bostadskön eftersom ’nyanlända’ med ’större behov’ går före? Skolor som inte fungerar? Skolor som är nedbrunna? Ett samhälle där barnen blir rånade av kriminella gäng? En polis som har tappat greppet?

Sverige var ett land, som en gång var en framgångssaga i världen men som nu har förvandlats till ett internationellt skräckexempel!

Men låt oss då ändå avslutningsvis säga: Jo, det finns skäl att bo kvar i Sverige. Det finns skäl att ta tillbaka det, som oansvarige vänsterpolitiker och verklighetsfrånvända liberaler och flugsvampsknarkande Mp:are har stulit från oss. För detta är vårt land! Vi har byggt det och vi skall inte ge bort det hur som helst! Aldrig i livet!

MEN -> Sverige är ingen utbytbar plattform. Sverige är historia, traditioner, förfäder, trygghet – vår plats på jorden. Det spelar ingen roll om vi har bott här i generationer eller har kommit hit på senare år: Den som arbetar och sliter och bygger på Sverige skall också ha rätt till en del av det. Men ingen annan! Övriga kan ta sitt pick och pack och resa någon annanstans. I förekommande fall även förpassas ur riket.

Det är inte vi andra, offren för vänsterns , flugsvampsknarkarna och tokliberalernas experimentlusta, som skall fly. För så här är det: Om ens hus och hem blir invaderat av folk från gatan – då tar man tillbaka det! Och de gäster som är trevliga och som man vill ha kvar, dem bjuder man att stanna, att vara en del av hemmet.

Så – kunglighet eller arbetare, rik eller fattig, gammalsvensk eller nysvensk – lämna inte det Sverige du har varit med om att bygga. Detta är vårt hus! Det är bättre att vi tar tillbaka det, slänger ut dem som inte är välkomna hos oss och städar upp efter aktivisterna och deras förödande experiment!

Detta får bli vår hälsning till er, kära läsare. Med tillönskan om hopp och om ljus i mörkret och en god fortsättning på Julen!

TEXT : Christopher Jarnvall

Bilder av mig Leo



EN LITEN TID VI LEVA HÄR

Uncategorised Posted on Thu, December 26, 2019 09:44:59

Text; Jens Ganman

Jullunch med Morgan den Förskräcklige och Stor-Stefan på Skrockande Svärjevähnnen i Gamla Stan.

På tallrikarna: Aladåb på grisfötter, pressylta, blodsoppa, lungmos, sprucken mjälte med skotthål och knäckta knäskålar.

I glasen: Skopolamin + Paret Bildts Hämbryghda Julmumma Della Casa Tabiano.

Musik: Mahalia Jacksons version av Busungarnas ”Tomten Jag Vill Ha En Riktig Jul”.

”Vilket år, va?” säger jag och dunkar Morgan i ryggen. ”Inte en tråkig sekund! Igår på julafton skottskadades tre hederliga skattebetalare i Botkyrka! Och i Godmorgon Världen sa Greider som avslutningsreplik att brottsligheten går ner! Det är som att vara med i en Monty Python-film! Varje dag!”

Morgan ger mig en trött blick.

”Kan vi prata om nåt annat? Snälla…?”

”Äsch då”, säger jag uppmuntrande och tänder en E.P. Carrillo Encore Majestic med plasten på. “Ni i regeringen har ju fått massor gjort. Först högg ni huvudet av den otäcka Arbetsförmedlingen och nu ska ni väcka den till liv igen; mun-mot-mun-metoden på ett avhugget huvud…”

Morgan dricker moloket av julmumman.

”Vi var så illa tvungna.”

”Tusentals AF-anställda står där och gapar oförstående…”, fortsätter jag med hög och klar röst, “medan Centerpartisterna står och stammar i teve om att de måste ändra sig för att – get this – ”verkligheten” inträffat… makalöst underhållande, Morgan! M-a-k-a-l-ö-s-t…”

“Tsst! Inte så högt!”

“…rena bröderna Marx-nivån. Som en bättre smäll-i-dörrarna-fars på Intiman med en tok-koksig Dan Ekborg i huvudrollen – Kim Sulocki som hembiträde med tourettes och Pia Johansson som översexuell svärmor. Jag njuter i fulla drag!”

Morgan gör en vag gest; som för att besvärja min brunanstrukna svada.

”Arbetsförmedlingen var ett nödvändigt bondeoffer för att få igenom allt det andra i regeringsuppgörelsen…”, mumlar han med sin charmerande infantila Höganäskadens, “klassisk svensk, socialdemokratisk… hrm… välfärdspolitik…”

”…avskaffandet av värnskatten!” utbrister jag lyriskt. “Avskaffandet av arbetsrätten! Öppna gränser! En miljon nya anhöriginvandrare utan utbildning och med stora vårdbehov! Hej vad det går!”

”Snälla, tyst…”

“Nu tändas tusen juleljus! Men VEM tänder ljus för de som vandra i mörkaste Afrika? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid….KALLT!… lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem. Att ta från svenska fattigpensionärer och ge socialbidrag åt irakiska försvarsministrar och 25-åriga fullt, arbetsföra djiboutier och tanzanier, Morgan – DET är tidens melodi!”

Stor-Stefan rycker mig i ärmen.

”Ja fick pickadoll i julklapp!”

Han håller upp en naturtrogen, från serbien illegalt importerad Kalasjnikov.

Jag rufsar om hans hår.

”Men så trevligt. Inte laddad hoppas jag?”

”Knallpulvers!” flinar han glatt och snaskar i sig lite aladåb med en stor träslev. ”Ska knolla dig i hovodet hurrunge!”

Morgan rodnar besvärat.

Jag blinkar förtroligt.

”Monkey see, monkey do…”

”Du skaaaa inte tru de blir so-ho-maar… ifall inte ja knollardinmammaihovodet!” gnolar Stor-Stefan och dinglar med fötterna där han sitter.

”Mm… fast du ska nog se till att låsa in den där pickadollen i kassaskåpet på Rosenbad”, säger jag förmanande. “Där ligger de säkra…”

“HURRUNGE!!”

“Du förresten”, framkastar jag kongenialt till Morgan, ”det går bra med de nya polisutbildningarna hör jag? I Malmö har man lyckats fylla drygt 60% av platserna… medan landets alla fängelser och häkten är överfulla.”

https://www.aftonbladet.se/…/manga-stolar-gapar-tomma-pa-ma…

”Ett bevis på att vår kriminalpolitik… hrm… fungerar”, harklar sig Morgan och gömmer sig bakom menyn.

“Sverige har aldrig varit så tryggt!” skålar jag furstligt. “Betnér kan turnera på anstalterna ihop med Triad, Timbucktooth och Johnny Cashs uppstoppade lik – The Folsom Prison Österåker Socio Economic World Stand Up Priviligied Assholes Tour!”

”Det finns två sätt att se på DEN saken…”, säger Morgan och begraver sig i Douglas Murrays nya: “The Madness of Crowds: Gender, Race and Identity”… nej, jag bara skojar… han läser en gammal Bodström-deckare från 2008.

”Det var butlern”, säger jag och blåser ut ett rökmoln i ansiktet på Schulman när han går förbi med dödsångesten lysande ur de giriga små krämarögonen.

Morgan blänger irriterat men kan inte låta bli att bläddra fram till slutet.

”Butlern? Omöjligt…” Han falkar vetgirigt med blicken över de (nästan) rättstavade slutraderna… innan han sjunker ihop med besviken min. ”…det var som fan…”

”Vem TRODDE du att det var?”, säger jag. “Den ensamkommande afghanen? Den arbetslöse, analfabetiske, skuldsatte turkmenen? Den påtände, kulturellt fullständigt desorienterade aborginiern som kommit till Sverige för att sopa trottoaren utanför Centerns partikansli? Mon dieu…”

Morgan skjuter ifrån sig boken med tom blick.

”Jag såg det inte komma.”

Jag nickar medlidsamt och sniffar inkännande på den Bildtska julmumman; en mörk baston av onoterade konvertibler i primären… sekundären en blandning av Pfalzisk underläpp, insiderbrott, halländsk inavel och oxblodsfärgat Mercedesbaksäte S 500 med halvt intorkade spermafläckar… sedan som avslutning i tertiären: en väl insutten tiggartrosa… sexton timmars trött ”hejheeej”: ande i tolv minusgrader utanför Supergrossen i Hallunda… inkontinent kvinna i 35-årsåldern… subtil överton av Downs syndrom… tur att man inte kan förbjuda fattigdom… på min ära…

”Ett sådant majestätiskt mollackord”, säger jag och smuttar uppskattande på den brungrumliga vätskan. ”Mmm! Dessa frukter har Anna-Maria och Carl trampat med sina egna fötter… garanterat… det är KÄRLEK i den här brygden, kan jag lova! Man ser dem framför sig, stående i det stora träkaret… nakna… som två majestätiska strutsar… nere på det sparsmakade men elegant inredda fritidsslottet i Italien…”

https://www.expressen.se/…/carl-bildt-har-fyllt-70-firar-p…/

“…Carl formar varligt sina bleka disponentfingrar till anemiska korgar under hennes bröst… hans augmentativa struphuvud guppar upphetsat… de trampar rytmiskt tillsammans… till tonerna av Wagner… Anna-Maria ler extatiskt… som en H.R Gigersk xenomorf inför en rymdskeppsbesättning i intet ont anande hypersömn…”

https://www.hrgiger.com

Morgan ger mig en äcklad blick.

”Men kan du sluta…”

”Kolla kolla!” ropar Stor-Stefan och håller upp sin iPad. Han är inne på Pornhub: har hittat det läckta klippet på miljöpartiets riksdagsgrupp; efterfesten på Urkultfestivalen 2011.

Jag böjer mig fram och kikar.

”Så mycket pubeshår har jag inte sett sen Moodyssons Tillsammans.”

Morgan rycker åt sig iPaden.

”Han får inte titta på sånt där. Han kan bli traumatiserad.”

”Då tittar vi på Mäster Gees Stora Julpantomim istället”; säger jag och lyfter upp Stor-Stefan i knät så att han ska se bättre.

Därute på Torget är Mäster Gee i full färd med att återgestalta slutstridsscenen från Peter Jacksons “The Hobbit – Battle of the Five Armies” inför 5000 förväntansfulla japanska turister.

– Mäster Gee som Gandalf Röd.

– Dubbeltänk som älvkungen Thranduli.

– SSU Skåne som orcherna (HBTQ(r)-certifierade).

– Jomshof som Azog.

– Kristersson som Thorin.

Åh!

Det blir ett magnifikt skådespel.

Mäster Gee är i högform; han duellerar skickligt mot Jomshof som får se sig nesligen nedkämpad av socialistisk twitterlyrik av ädlaste valör.

Mäster Gee sprutar ur sig en störtflod av sedelärande syllogismer! Notoriska non sequiturer! Adekvata aformismer! Marxistiska maximer! Selektivt snömos!

Det goda segrar!!

SSU-orcherna från Malmö vrider sig i plågor när Gandalf Röd håller upp The Arkenstone (här utbytt till en Davidsstjärna) och lyser det obarmhärtiga kunskapsljuset i deras förgrämda trollansikten.

”Skämt åsido”, säger jag till Morgan. ”Ni fattar att ni inte kan regera på Annies budget i tre år till, va? Samtidigt som det varje dag skjuts och smälls och bilbränns i varenda liten håla från Ystad till Haparanda. Ni kommer att åka ner på 10% innan det här är klart…”

Morgan hänger med huvudet.

”Vi kan inte släppa fram en nazistisk regering… det GÅR inte…”

”Så hellre spetsar ni er på ert eget blanka värdegrundssvärd?”

”Ja, vad ska vi göra?”

”En idé vore ju nyval… och sen sätta sig på läktaren och äta popcorn medan Thorin–… jag menar Milhou–… jag menar ULF i fårakläder… försöker slingra sig ur sin gamla utfästelse om att största parti tar statsministerposten. Jag menar… om det HÄR är en fars kan du ju tänka dig hur det skulle se ut när M ska börja kohandla ministerposter med SD…?”

”Knolla-hovod-axlar-knä-och-tå-knä-och-tå…”, gnolar Stor-Stefan för sig själv (han är ett mycket praktiskt barn att ha med sig på lokal – han sköter sig själv, sitter där i sin egen lilla värld och fabulerar om isterband och travhästar.)

Unge Werther-Liljestrand går förbi tillsammans med Peter Den Store från Dagens Nysheter och Amanda Sokolnickidocki.

De blänger på mig med avsmak.

Morgan rodnar – gör en urskuldande gest åt mitt håll.

”Vi är gamla kamrater från Kominter–… öh… jag menar… Bommersvik.”

Men trion är redan borta, lämnande efter sig en svag doft av unisexrakvatten, Celexasvett och dålig självkänsla.

De står i andra änden av lokalen och piper och kindpussas med Markåjonas (nej, inte DEN Markåjånas – den andra… det heterosexuella bilhandlarparet från Kramfors som gått in och sponsrat Bonnier med lite flis för att man ska kunna hålla liv i tidningarna i alla fall nåt halvår till).

”Nyval”, upprepar jag strängt, ”Morgan… du VET att du vill… tänk dig känslan att bara få dumpa den här stinkande sopcontainerbranden som är Sverige 2019 i knät på Ulf, Bjäbba och Jimmie…”

Morgan sitter tyst.

”Det ÄR frestande…, säger han med stel blick.

”Det är klart att den ’civila olydnad’ som kommer att utbryta hos 25% av alla statsanställda kommer att skapa kaos först…”, docerar jag stoiskt.

https://kvartal.se/…/opolitiska-tjansteman-i-politiskt-upp…/

”…men sen, när dammet lagt sig kommer saker att rätta till sig. Alla dessa samvetsömma människor från Bromma och Nacka och Lidingö kommer att säga upp sig och börja jobba ideellt i soppkök och på utländska spetälskekolonier. Vad som helst är ju bättre än att ta order från Ondskans Axelmakter.”

En ung svart utfallsstegs-kypare kommer fram med kaffe och avec.

”Jag kommer att rösta på Jimmie om det blir nyval!” säger han med ett soligt leende. ”Jimmie är The Man!”

”Varför är han så bra, då?” spörjer jag nyfiket.

”Han förstår verkligheten”, säger kyparen och dukar fram kaffekopparna. “Han vet att såna som jag behöver en diktator för att vi inte ska balla ur och starta klankrig.”

”Varifrån kommer du? Påskön? Inre Kongo?”

Kyparen skrattar glatt och blottar ett mörkvitt leende (som Bengt Grive skulle ha beskrivit saken).

”Arjeplog! Jag är adopterad. Men klanmentaliteten är stark i Lappland… vi gamla sossar därifrån behöver en stark ledare som pekar med hela handen. Som Göran Persson. Löfven är inte den mannen…”

Jag tar min avec och skålar med den präktige gossen.

”Skål, unge Queequeg!”

”Skål min kapten!”

”Död åt den stora röda vita valen!”

”Död åt folkhemmet!”



Det fega Folket !

Life in Balance, Politik Posted on Fri, December 20, 2019 14:36:51

Vänta bara när svensken får nog! Då ska du få se…”. Så har det låtit allt oftare under de senaste tio åren i Sverige. Senast i morse mötte jag åsikten att ”snart” kommer svensken att vakna, och då blir det inbördeskrig. Det finns tydligen en punkt när det svenska folket ska släppa fram sin inre, slumrande viking, gå ut på gatorna, kasta månglarna ur riksdagshuset och göra revolution.

TROR DU på detta ? Nej – förstår det !

Svenssons – ställer sig hellre och självmant i den ringlande kön till ättestupan – än står upp för sig själv och ett land som KAN ha funnits!

Apropå revolution.

I Frankrike pågår just nu en generalstrejk som lamslår i praktiken alla delar av samhället. Strejken, som kan komma att pågå till jul, är fransmännens sätt att protestera mot en omstridd pensionsreform som innebär att de idag 42 olika pensionstabellerna sammanställs till en enda. President Macron gick till val med reformen som ett vallöfte, men när det ska infrias så briserar landet. Så går det till i Frankrike.

När den svenska regeringen försämrar för landets medborgare, till exempel genom att bryta sitt vallöfte om bensinskatter eller höja pensionsåldern, skrivs det på sin höjd ett antal upprörda Facebook-inlägg eller blogg-texter (som den här). Men det händer inget. Inte ens när vi får veta att hundratals miljarder av våra skattepengar slarvats bort med regeringens goda minne, händer något. Vi vet att terrorister vandrar på gatorna, att tullen inte kan stoppa utförsel av stöldgods, att skattepengar går till extremistiska organisationer. Våra barn rånas och våldtas. Reaktion? Nej. Inte i Sverige.

För en tid sedan publicerade Helsingborgs Dagblad en insändare från en pappa, vars tolvåriga dotter blivit rånad på väg hem från skolan. I texten konstaterar pappan: ”Men jag kan inte låta bli att fundera… Om alla hade reagerat med att banka skiten ur rånare så hade vi troligtvis inte haft dessa av problem.”

Självklart är det så, och i princip alla andra samhällen, så är det exakt vad som skulle ha hänt: Den skötsamma och samhällsvärnande allmänheten hade gått ut för att banka skiten ur rånare, våldtäktsmän och terrorister. Men det händer inte i Sverige. I Sverige protesterar vi inte. Svensken står passiv och oförmögen att agera. Folket har blivit impotent, i ordets rätta bemärkelse. Vi gör inte revolution, trots att vi idag har mycket goda skäl att kasta makten från sina taburetter.

Hur i hela friden har det kunnat bli så här?

Ur de senaste månadernas nyhetsflöde framträder bilden av ett land som är så i grunden vanskött att det är svårt att inse omfattningen. Just omfattningen av problemen kan mycket väl vara en del av medborgarnas handlingsförlamning – allt är för stort, för galet, för otroligt för att kunna hantera. Den som försöker få en helhetsbild löper stor risk att förlora förståndet och därför skärmar man av. Men jag menar att det finns många fler faktorer som samverkar för att möjliggöra den uppgivenhet och passivitet som det svenska folket möter samhällsförändringarna med. Självfallet finns många fler punkter än jag tar upp nedan och mycket mer skulle kunna skrivas under varje punkt, men även om detta är ett mycket långt blogginlägg är det ingen akademisk avhandling.( som hade ifrågasatts av Makten, så klart, som svepande och oseriöst bladder)

Låt mig börja med en klassiker gällande den svenska mentaliteten. Det påstås ofta att svenskens passivitet beror på att vi är fredsskadade. Så kan det vara med största sannolikhet. Tills helt nyligen befann sig konungariket Sverige i ett avlägset och kylslaget hörn av den civiliserade världens utkanter. Det har välsignat oss med sekler av fred och säkerhet, men det har också pacificerat oss så till den milda grad att de flesta av oss har förlorat förmågan att identifiera möjliga hot och, vid behov, försvara oss själva och våra familjer.

Sverige som stat har prioriterat förhandling och kompromisser för att undvika väpnade konflikter, även när det inneburit att landet agerat moraliskt förkastligt. Tiden runt andra världskriget bjuder talrika exempel på sådant agerande, när Sverige under Per Albin Hansson utbildade tyska nazister i rasbiologi, nekade flyende judar tillträde till Sverige, tillät tysk permittenttrafik och genomförde den så kallade baltutlämningen. Våra grannländer agerade annorlunda och fick betala ett högt pris. I gengäld är norsk, dansk och finsk mentalitet idag annorlunda än den svenska, på så sätt att det existerar en allmän medvetenhet om krigets fasor, risken att förlora det man har och vikten av att strida för sin familj, sin frihet och sitt land.

Denna mentala inställning och faktiska beredskap att, om det krävs, försvara sig genom väpnad kamp, har i praktiken gått förlorad i dagens Sverige. Istället har en orealistisk syn på trygghet växt fram. Svensken i allmänhet har svårt att tänka sig att det vi har idag kan gå förlorat, att det faktiskt kan komma en dag när du måste ta dina barn vid handen och lämna allt du byggt upp bakom dig. ”Nej, sånt händer inte i Sverige!” är en vanlig kommentar. Svält, flykt och nöd är sådant som bara händer andra, i andra länder. Sverige förutsätts, som genom en naturlag, förbli tryggt och stabilt oavsett hur variablerna förändras. Men allt kan ändras över en dag.

Tror du mig inte, så fråga närmaste person från det forna Jugoslavien.

Eftersom Sverige kunde hålla sig utanför två världskrig och därför dra stora fördelar av en kraftfull tillväxt, har en extrem tilltro till statens förmåga växt fram – eftersom det går så bra för Sverige, så måste ju Sveriges ledning vara ytterst kompetent. För att förenkla tillvaron har vi ingått det så kallade samhällskontraktet, där vi genom våra skatter betalar staten för att staten ska bygga upp det gemensamma samhället och garantera oss livets nödtorft, som exempelvis boende, sjukvård och mat för dagen. Samhällskontraktet har även inkluderat statens ansvar för försvaret av medborgarna, både vad gäller att upprätthålla säkerheten vid landets gränser så att ingen utomstående har kunnat stjäla det vi gemensamt byggt upp, och säkerheten inom landets gränser så att vi inte behöver beväpna oss när vi går till ICA eller montera skampålar på torgen.

Så i vilkas händer har vi lämnat makten? Den enskilt viktigaste process som pågått sedan sent 60-tal är den långa marschen genom institutionerna. Uttrycket myntades 1967 av den tyska studentaktivisten Rudi Dutschke, som hämtat sin inspiration från den italienske kommunisten Antonio Gramsci. Målet är att genomföra ett socialistiskt maktövertagande, inte genom plötslig revolution utan genom ett långsiktigt övertagande av samhällets alla institutioner – media, försvarsmakt, utbildningsväsende, myndigheter, sjukvård, kyrka, socialtjänst, rättsväsende… Denna långa marsch har pågått under ett halvt århundrade och får idag anses i princip fullbordad. Utvecklingen i Sverige hade nämligen varit omöjlig om inte en betydande del av svensk myndighetsutövning hade präglats av en socialistiskt ideologisk aktivism på arbetstid, där känslor, värdegrund och den egna övertygelsen om vad som är gott trumfar fakta och uppdrag. Dessa tjänstemannaaktivister är förödande för Sverige. De kan underminera varje politiskt beslut som anses värdegrundsstridigt och se till att det inte får genomslag.

Ett av de tydligaste exemplen på genomslaget hos denna långa marsch, är att de tre statsmakterna (regering, riksdag och media) allt oftare framstår som en och densamma. DÖ och JÖK har i praktiken avskaffat den politiska oppositionen och relativiserat valresultatens betydelse. Etablerad media uppfyller inte sin granskande funktion, men agerar mer än gärna skrikande megafon åt de makthavare och organisationer som överensstämmer med journalisternas egna ideologiska övertygelser.

Ett annat tydligt exempel är att det blivit alltmer uppenbart att stat och myndigheter inte längre prioriterar de egna medborgarnas väl och ve.

Istället får medborgarna ställa sig sist i kön och stilla betrakta hur främmande människor, som inte har bidragit till att bygga upp det gemensamma, gå före i köer till bostäder, bidrag och arbete. Gemene man finner att den välfärd som generationer av svenskar strävsamt har byggt upp, nu delas ut på ett globalt smörgåsbord – utan att svensken har tillfrågats. En egen bostad förvandlas till lyx. Arbetslösheten ökar. Bidragssystemen läcker skattebetalarnas pengar. Tryggheten försvinner. Terrorister och våldsmän tillåts vandra fritt på landets gator och torg.

Sverige toppar statistiken för både våldtäkter och sprängningar. Staten kan inte ens ingripa när utländska stöldligor för sitt byte över landets gräns. När staten inte längre förmår (eller vill?) leverera det skattebetalarna betalar för, samtidigt som staten fortsätter att kräva in pengarna (och faktiskt kräver ännu mer pengar) kan medborgaren inte göra annat än att konstatera att samhällskontraktet är brutet.

Så långt den samhälleliga situationen. Oförmågan till protest och försvar har förvärrats ytterligare genom att vi under de senaste decennierna har sett en genomgående feminisering av samhället och en idealisering av det feminina. Jämställdhet med lika möjligheter och skyldigheter för alla oavsett kön är en självklarhet, men här talar jag om något annat: Pendeln har svängt så till den milda grad, att vi har gått från ett kvinnoförtryckande samhälle till ett samhälle där maskulina egenskaper nedvärderas till den grad att de helst ska ersättas med feminina. Män beskrivs som kollektivt onda – ”vi förutsätter att alla män är våldtäktsmän” som Vänsterns Linda Snecker uttryckte det i Riksdagens plenisal – och att vara pojke innebär att tidigt få lära sig att man är bärare av denna kromosombundna arvsynd. För att accepteras måste det manliga förkastas, och det inkluderar även ett förkastande av den manliga styrka som krävs för att försvara sin familj.

Bilden av mannen som kollektivt ond, kolliderar ibland med den just nu allra klarat lysande stjärnan på värdegrundens himlavalv, nämligen identitetspolitiken. I landet som har upphöjt felskrivningen ”allas lika värde” till dogm, är inget så viktigt som att dela upp människor efter etnicitet, ursprung, pigment, kön, sexuell identitet, ålder, religion, [valfritt] – och bedöma personerna primärt utifrån dessa egenskaper.

Trots att identitetspolitiken i sin grund är rasistisk, håller den landet i ett järngrepp. Något av det mest motbjudande med identitetspolitiken är att den förhindrar människor från att betraktas som likvärdiga individer.

Det är de låga förväntningarnas rasism – den mörkhyade/invandraren/muslimen/[you name it] förutsätts inte kunna ta ansvar över sina handlingar -> utan måste och ska behandlas som mindre vetande, en omyndig som måste tas omhand via alla de medel som står till buds via statskassan och kommunernas pungar! Den som enligt identitetspolitiken/värdegrunden betraktas som ett svagt offer får därför inte bestraffas, vilket har lett till att våldsmonopolet har tagits över av kriminella i många områden. Dåvarande rikspolischefen Dan Eliasson angav tonen när han bemötte mordet på en ung kvinna på ett HVB-hem i Mölndal för snart fyra år sedan med att ömma för mördaren. Men när gärningsmannen blir ett offer, läggs skulden på den som utsatts. De verkliga offren negligeras, deras lidande relativiseras och deras behov av stöd och upprättelse uteblir.

( Armbandet Dan på MSB – skalderar också med kvinnoförakt i en text till en aggressiv låt: ” vem vill ha en svensk discofitta – utan hjärna – när de i Thailand vill så gärna” Var det för hon valde att bära hans armband -> Tafsa INTE på mig???? -> min anm. utanför texten)

När samhällets agerande alltmer strider mot det som majoriteten skötsamma medborgare anser rätt och riktigt, börjar individen att fundera på sin egen mentala status. Jag har skrivit om det tidigare, läs exempelvis min text om Zersetzung här. Lägg till detta den av aktivister så bejublade normupplösning som förhindrar individen från att skapa sin en trygg identitet. Det finns inga (svenska) traditioner värda att bevara, ingen (svensk) historia att vara stolt över. Män kan menstruera och kvinnor bli pappor. Allt enligt vår Stasimini! ( min anm till texten)

Skolan fokuserar på att lära ut “rätt” värdegrund och värderingar och lämnar faktakunskapen därhän. (ungefär som i forna DDR) Den psykiska ohälsan växer och köerna till barnpsykiatrin är rekordlånga. Inom politikens värld är det snabba ryck – samma åsikter som för ett år sedan var rasistisk populism när de kom från SD, är nu ansvarstagande eftersom de kommer från S.

NU och Här kommer vi in på den punkt som kan vara den största anledningen till att revolutionen uteblir: Den svenske skattebetalarens privatekonomi.

Genom dessa ideologiskt minerade farvatten ska den svenska skattebetalaren navigera i sin vardag. leva sitt liv och bära sin arbetsbörda, för systemet måste ju finansieras. Här kommer vi in på den punkt som kan vara den största anledningen till att revolutionen uteblir: Den svenske skattebetalarens privatekonomi.

Beaktat de faktorer vi behandlat hittills, hade pappan till den rånade tolvåringen med stor sannolikhet bestraffats betydligt hårdare än rånaren om han faktiskt hade gått ut och ”bankat skiten ur rånaren”, och hade han dömts till fängelse, så då hade familjen troligtvis fått gå från hus och hem!

En pappa som faktiskt agerade mot ett gäng som kastade sten på hans son, dömdes nyligen att betala 25 000 kronor i skadestånd till stenkastarna. En hämndlysten pappa måste därför väga behovet av hämnd mot risken att få sin (och sin familjs) ekonomi och framtid tillintetgjord.- via den värdegrund som de folkvalda trycker på de etniska svenskarna!

Det är en gammal sanning att den arbetare som hålls upptagen med att överleva, varken har tid eller ork att göra revolution.

Att maximera det totala skattetrycket så att skattebetalaren stiger upp tidigt, arbetar heltid (och inte sällan har extrajobb för att klara räkningarna), lämnar barnen till staten, ägnar fritiden åt måste-sysslor och är belånad upp över halsmandlarna -> ÄR maktens bästa garanti för att upprätthålla status quo.

Champagnesocialisterna på Östermalm och i Äppelviken har både tid och energi, men ser inte behovet av förändring, eftersom de själva inte (ännu) drabbats. Istället fortsätter de att twittra dikter som sjunger planekonomins lov och kalla all kritik mot systemet för hat, hot, rasism och populism. Dessa beskyllningar har sällan förankring i verkligheten, och skulle kunna falla platta till marken om det inte var för den omtalade svenska konsensusmentaliteten.

Eftersom svensken har drillats sedan barnsben i att staten har rätt, kommer den som agerar i strid med de av staten påbjudna åsikterna att betraktas som avvikande och därmed viktig att markera avstånd till. Genom att fördöma andras vantro, bevisar man sin egen renlärighet. 

Signalpolitiken är tydlig – kan en sådan person som Leif Östling få sparken för att ha talat öppenhjärtigt i en intervju, kan vem som helst drabbas. Östling har dra-åt-helvete-kapital så det räcker, men det har inte medelsvensson. Den som drabbas kan inte räkna med att få någon medkänsla eller hjälp, så länge som den är etnisk svensk och därmed per automatik privilegierad enligt identitetspolitiska riktlinjer.

Sammantaget är min uppfattning att alltfler människor i Sverige är RÄDDA, trötta, vilsna och uppgivna.

VI sörjer det Sverige som en gång var, och försöker hitta en trygg punkt i det Sverige som blivit Ljugo-S-lavien! Hen vågar inte protestera och vet inte hur hen gör. Visst kan vi rösta vart fjärde år, men valresultatet har ingen betydelse i praktiken, eftersom och när allianser bryts och skapas.

Vi är i händerna på makthavare vars prioriteringar och mål är annorlunda än de flesta skattebetalares. De flesta svenskar (oberoende av hur länge vi vistats i landet) prioriterar en lugn och trygg vardag, där familjen ska må bra, samtidigt som politiska aktivister strävar efter att till varje pris realisera drömmen om ett socialistiskt, mångkulturellt utopia.

Aktivister i alla läger skambelägger den som inte jublar över samhällsutvecklingen, men bosätter sig själva på behörigt avstånd från problemen de skapat. Den svensk som vill lämna landet, finner att ekonomin inte räcker för att ta sig härifrån. I det läget går det inte att samla kraft till protester, varken för att freda sig själv, sin familj eller nationen. Då inträder oförmågan – impotensen – och i den stunden är vi utlämnade. Då slutar vi att agera när våra barn rånas, när våra föräldrar svälter eller när vi själva inte längre vågar röra oss fritt på gator och torg. 

Då sätter bara fantasin gränser för vad som kan hända, och vad vi än tror så är det ännu en lång väg kvar mot botten….. även om landet än mera styrs mot ett nytt DDR !

Merparten av texten är hämtad från : Helena Edlund – men med mina egna tillägg och val av bilder.

TACK Helena för ditt mod, framsyn och tydlighet!



Massinvandringen har slagit sönder nationen! Vi vill ha ett Sverige som håller ihop igen.

Life in Balance, Politik Posted on Sat, November 23, 2019 09:39:18
Vi är många som minns ett annat Sverige. Ett Sverige som höll ihop. Massinvandringspolitiken har bit för bit slagit sönder den bärande väggen i vårt nationsbygge, skriver Jimmie Åkesson.

Kommuner som går på knäna. Skjutningar och sprängningar var och varannan dag. En eskalerande otrygghet som steg för steg bryter ned vårt land. Har Sverige problem? Ja. Är S-regeringen med sina stödpartier kapabla att lösa dessa problem? Nej. Inte ens regeringens egna väljare tror på den passiva samtalspolitiken längre.

Misslyckandet är totalt. Men misströsta inte, det finns hopp.

Vi är många som minns ett annat Sverige. En vardag som hade sin del av utmaningar, men samtidigt en vardag där känslan av trygghet och sammanhållning var en del av livsluften.

En vardag där det fanns en tillit till sin näste och en grundmurad känsla av ett samhälle som står redo, den dagen då allt faller isär.

I dag återstår blott en spillra av det som en gång var. Samhällskontraktet har rivits itu. Värdet som väglett tidigare generationer – principen om gör din plikt kräv din rätt – har reducerats till ord utan praktisk mening.

Vi är många som minns ett annat Sverige. En vardag där brottslighet fanns men inte så nära inpå. En brottslighet som inte var lika rå och hänsynslös som den vi ser i dag.

Stefan Löfven verkar inte minnas det Sverige vi minns. Statsministern är nämligen övertygad om att sprängningar och skjutningar skulle ha inträffat oavsett vilken invandringspolitik som förts. Vi som lever i verkligheten utanför statsministerns bubbla vet att så inte är fallet.

Stefan Löfven bevisar gång på gång att han lever i en annan värld, en värld präglad av illusioner, lögner och svek. Motivet? Makt.

Fattigdom betyder inte per automatik brottslighet, Stefan Löfven. Detta land byggdes av människor som varje dag slogs för mat på bordet och tak över huvudet.

De må ha varit fattiga men de drevs av att göra det moraliskt rätta. De drevs av principer. Ingen av dessa sprängde huset på andra sidan gatan. Ingen av dessa såg en möjlig försörjning inom knarkhandel. De kunde nämligen skilja mellan rätt och fel och var fullt upptagna med att bygga en framtid för sig själva och sina familjer.

Vi är många som minns ett annat Sverige. Ett Sverige som höll ihop. Ett Sverige som hade utmaningar men som bands samman av gemensamma nämnare. Massinvandringspolitiken har bit för bit slagit sönder den bärande väggen i vårt nationsbygge.

Splittringspolitiken har inte medfört annat än destruktivitet. För att ha möjlighet att reparera den skada som skett, är ett nettominus vad gäller asyl- och anhörighetsinvandring en absolut nödvändighet. Fler måste lämna och färre komma in.

I grund och botten handlar detta om medmänsklighet. Om vi ska ha en chans att ge de människor som fått en fristad i vårat land en skälig tillvaro, måste vi lära oss att säga nej.

Låt oss vara tydliga: Det finns hopp. Det finns en stark tro för ett bättre Sverige. En stark vilja för förändring. Vi är många och vi blir bara fler. Fler som minns ett annat Sverige, ett bättre Sverige.

Vägen är lång men vi kommer att ta oss ur den här krisen, vi har gjort det förut. Inte genom kylig individualism, en spelare är aldrig starkare än laget. En nation måste vävas samman av sammanhållning, stolthet och framtidstro i kombination med individuell frihet för att ges styrka.

Likaså måste ett parti bäras fram av samma känsla. Vi skäms inte för vilka vi är. Det har vi aldrig gjort. Vår ambition har aldrig varit makten i sig. Inte heller har vi ambitionen att sätta upp utopiska mål om EU:s lägsta arbetslöshet eller klimatmål som ingen kommer att nå.

Mål av denna typ är lättvindig symbolpolitik som har föga med verkligheten att göra. Vårt mål, det övergripande och det enda, är att göra Sverige till ett bättre land. Tillbaka till det Sverige vi minns.


Jimmie Åkessonpartiledare (SD)




Next »