Jag hade en klient, som satt fast i en negativ spiral – en spiral vars början satt fast i mobbing i skolan, grupptryck och en dominerande mamma – och vars ringar slöt sig runt hoan som ett begränsande törne.
Jag är klart medveten om att jag som coach inte ska ta mig an en person i detta skick, utan se till att hoan leds till en psykoterapeut. Nu inträder ett aber – hoan är via beslut från Af – skyldig att gå i möten med mig. Hoan har gjort sig ‘omöjlig’ hos Af – och förhoppningen stod säkert till att jag som empatisk coach (och själv utsatt för en längre depression) – borde vara den som kan knyta upp och förstå.
Det är inte detta som är problemet – jag ser och hör allt tydligt, men ge mig tips hur jag på ett medmänskligt sätt pratar om vad jag ser – trots att jag inte har behörig examen som terapeut. Jag vill hoan det bästa, men når inte förbi alla uppsatta skydd, förnekanden och rädslor. Det blir om och om igen pannkaka och pannkana… upp som en sol i glad upprymdhet – och ner som en meteor i det mörka havet. Det finns ingen apelsin, som lyser på stranden… i Wallander Town.
Vi har tagit en paus – så…
Hur hade du gjort?
