“Vilket Sverige skall vi tro på?”
Publicerad 5 januari 2010 0.03 i Sydsvenska Dagbladet
Denna politiska valrörelse är ingen annan lik. Den ekonomiska och samhälleliga världskrisen har skurit djupt ner i människors förtroende för vad ett samhälle är och innebär för den enskilde. Den som vill vinna valet måste ha mod och kraft nog att erbjuda väljarna en tydlig färdplan mot ett gemensamt Sverige. Helt enkelt besvara frågan – ”Vilket Sverige skall vi tro på?”
Om inte kommer valnatten i september 2010 bara att föda små och stora förlorare, skriver filmregissören Richard Hobert.
Det virvlar en Fråga genom Sverige. Den sveper med nordanvinden från Aliesjaures krympande renbetesmarker och de sjunkande gruvarbetarhemmen i Kiruna, söderut till Klagshamns fiskehoddor där de gamla gubbarna hostar eternit och de yngre drar historier om betongfusket när Öresundsbron byggdes, tvärvänder vid vindkraftverken i Öresund, cirklar oroligt över Barsebäcks kärnkraftverk och tar fart mot Trollhättans Saabfabrik, lyfter på taket och blåser iskallt genom märg och ben på tusentals anställda innan den fortsätter mot Vattenfalls kolkraftverk och lyfter Maud Olofssons kjol över hennes huvud och drar henne med sig som ett darrande asplöv in och upp i en virvelvind av bonusdirektörer som blåljuger, en ex-justitieminister som snickrar pusseldeckare istället för rättvisereformer, en feministgudinna som vill samla röster på att bli dansstjärna i TV, en försvarsminister utan vare sig försvar eller svar, en kulturminister som tror att ordet kultur är ett sammansatt ord av att ha kul och att ha tur, en jordbruksminister som ger grismisshandlare nya chanser att misshandla grisar, och i nordanvindens svans hänger en alternativ statsministerkandidat som sandlådekrigar med såväl statsministern som sina egna anhängare och oupphörligt pratar utan att säga något.
Ja, en virvlande nordanvind sveper genom Sverige och dess befolkning som betraktar den politiska stormen genom trädtopparna och försöker hitta någonting att hålla i medan stammarna knakar och knäcks till både höger och vänster.
Och ser hur Frågan ensam slungas ut ur virvelvinden och cirklar en sista gång över riksdagshuset innan den sakta singlar ner på marken framför regeringskansliet Rosenbad: ”Vilket Sverige skall vi tro på?”
Just i det tysta ögonblicket tassar det förflutnas spöken fram ur skuggorna, nu omklädda i nypressade vita skjortor istället för de smutsiga bruna. Spöken som nu försåtligt döpt om sig till ”Sverige Demokraterna” – två ord stulna ur vårt lands och språks innersta och mest värdefulla mobiliseringsförråd. De griper möjligheten. Sverigedemokraterna viskar vänligt sitt enkla, väl förberedda, förföriska, antihumanistiska svar i mörkret utanför Rosenbad.
Alltmedan Sveriges demokrater lockas och flockas till den offentliga scenens rampljus och spexar och dansar i virveln som nu sveper från Strömbron, genom en fördrink på Café Opera bort mot filmpremiären på Kungsgatan. De roar sig sådär som alla hårt arbetande har all rätt till när jobbet är gjort. Det är bara det att Jobbet inte är gjort.
Jo, jag har stor respekt för statsministerns och finansministerns förmåga att hantera vår största samhällskris sedan trettiotalet. Och de flaxar inte med i den flocken. Men de har fullt upp med att sköta sin akutmottagning och har ingen tid till att skapa visioner om vår framtid. Men vad tänker de andra? Jag ser nu hur hela följet reagerar i en gemensam väldig rörelse, som en tusenfaldig flock starar, vänder det sig om i luften någonstans mellan premiärbiografen Rigoletto och efterfesten på Stureplan och skriar: ”Titta här i våra agendor – inte en timme ledig!” Nej, just det. Inte en timme över till reflektion – än mindre en vecka över till en vision. Alla flyger från möte till möte, från uppdrag till uppdrag, får kritik och bemöter kritik. Bjuder på procent och plus och minus i hundratals små konflikter och svarar på tusentals frågor. Men inte på Frågan. Om de nu ens ser Frågan som ligger kvar här i skuggorna på marken framför Rosenbad, halvt dold av Sverigedemokraternas spetsiga skor. ”Vilket Sverige skall vi tro på?”
Ingen av Sveriges riksdagspartier har hittills tagit sig tid att reflektera över och formulera något hållbart svar. När Sverigedemokraterna nu smyger utmed regeringskansliets väggar med enkla, slagkraftiga trossatser och förslag som lockar fram besvikna väljares mest primitiva känslor – så har Sveriges demokrater inget eget samlat tankearbete att lägga som en avgörande tyngd i den andra vågskålen. När vi väljare tittar i den är den tom. Där finns ingenting. Ingen plan, ingen strategi, inget mål, som gör att vi kan se på våra egna liv och val i ett begripligt större sammanhang. Var är de stora tankelinjerna som förmår förklara vad som leder till vad och klargör alternativen? Som förmår koppla samman vardagsproblem, samhällsmöjligheter och politiska beslut till ett hopp, en dröm, en vision. En vision om en gemenskap i Sverige att tro på oavsett om du är här i första generationen eller i den tjugonde. En vision där det bästa ur vårt lands erfarenheter och krafter samlas upp, tas tillvara och skjuts ut genom en kraftledning riktad mot 2010-talet. Det är det jobbet de demokratiska krafterna inte har gjort. Istället ägnar de all sin kraft åt interna spekulationer som: ”Vilket av våra lag vinner loppet, det blåa eller det röda?”
Som jag ser det förlorar det ena laget just nu lite långsammare än det andra. Förlusterna fångar Sverigedemokraterna upp och stoppar i sin tjuvsäck. 
Vilket öra – lyssnar du på? Är detta trams, ett välskrivet manus, eller hur ska vi se på oss i att se runt hörn. När framtiden inte längre är en förlängning av vår historia krävs det mer analys, längre resonemang och en annan förståelse än förut. Alltså borde det gå att sälja; analys, resonemang och förståelse.
Är vi som coacher beredda? Uppfattar du att coachingverktyget – kan få vem som helst – att se runt hörn? Politiker ???
Återkom med dina kommentarer
Ciao Bernie Leo
