Jag skrev ett mail – till professor Richard B Freeman, Havard University i USA – och bad om tillåtelse att använda SDS:s översatta artikel i min blogg. http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article619046/Risk-for-bestaende-arbetsloshet.html.

R B F, svarade så här:

Hi Bernie
You certainly have permission to use the article.

Richard

Risk för bestående arbetslöshet – under överskådlig tid

Medan bankirerna och finansmännen som bär ansvar för finanskrisen kvitterat ut bonusar och gyllene fallskärmar, har vanliga löntagare drabbats hårt av arbetslöshet i krisens spår. Risken är stor att jobben inte kommer tillbaka även om ekonomin återhämtar sig, skriver Richard Freeman, professor i ekonomi vid Harvard University i USA.

Vem kommer att lida mest och längst av Wall Streets implosion 2008–2009 och den efterföljande globala recessionen? Inte bankirerna och finansmännen som bär ansvar för krisen i alla fall.

Några av finansmännen, som Bernard Madoff, kommer att hamna i fängelse för bedrägeri. Men även om Madoff bara var toppen på ett isberg av otyglat finansiellt maktmissbruk behöver de flesta misstänkta finanshajarna inte oroa sig för att arresteras, antingen för att deras beteende bara tangerade lagens gräns eller för att mer subtila finansiella oegentligheter än rent bedrägeri ofta är svåra att bevisa.

Vissa bankchefer kommer att tvingas avgå i skam, om än med enorma ekonomiska ersättningar för att lindra deras smärta – såsom den gyllene fallskärm på 55 miljoner dollar som Bank of Americas Ken Lewis kunde kvittera ut, och den pension på 25 miljoner pund som tillföll Royal Bank of Scotlands Fred Godwin.

Samtidigt som bankerna håller sig flytande med hjälp av statliga räddningspaket, garantier och låga räntor har flera av dem på nytt börjat betala ut gigantiska bonusar till sina ledningar och kraftfullt bekämpa reformer som syftar till att begränsa deras risktagande och ekonomiska ersättningar.

De stora förlorarna i denna ekonomiska katastrof är arbetare i utvecklade länder som inspirerats av den amerikanska kapitalismens laissez faire-flexibilitet. Från 2007 till oktober 2009 förlorade USA nästan åtta miljoner jobb, vilket minskade andelen sysselsatta från 63 procent till 58,5 procent. Arbetslösheten uppgick vid slutet av 2009 till över 10 procent, den genomsnittliga arbetslöshetsperioden var den längsta sedan den stora depressionen, miljoner arbetare fick minskad arbetstid och ytterligare miljoner avstod från att söka jobb för att det inte fanns några jobb att söka.

Europa, Kanada och Japan drabbades också av stora bortfall av arbetstillfällen, vilka kommer att vara länge. I Spanien, som har en stor andel tidsbegränsade anställningar, har arbetslösheten ökat mest, eftersom spanska arbetare kan avskedas lika snabbt som de i USA.

Vissa länder – exempelvis Tyskland och Sydkorea – har dolt sin arbetslöshet genom betala företag för att behålla anställda. Detta kan fungera på kort sikt, men knappast vidmakthållas över tid.

Från 80-talet och vidare genom 00-talet har sysselsättningen legat efter BNp-utvecklingen under tider av ekonomisk återhämtning. I USA skedde en återhämtning utan att nya jobb skapades under president Bill Clinton och det var också en ekonomisk återhämtning utan nya jobb under

George W Bush efter avmattningen 2001.

Under tidigt 1990-tal drabbades Sverige av en enorm recession till följd av en bostadsbubbla och en bankkris. Arbetslösheten steg från 1,8 procent 1990 till 9,6 procent 1994, innan den till slut föll tillbaka till 5 procent 2001. Sexton år efter krisen var arbetslösheten 6,2 procent – mer än tre gånger så hög som 1990.

1997 drabbades Sydkorea inte bara av den asiatiska finanskrisen utan också av USA:s och Internationella valutafondens krav på att höja räntorna och genomföra reformer för att få ekonomiskt bistånd. Sysselsättningen hämtade sig, men i första hand i form av jobb med låga löner, begränsade förmåner och svag anställningstrygghet. Ojämlikheten i Sydkorea ökade kraftigt till den näst högsta nivån (efter USA) bland OECD-länderna.

En svag arbetsmarknad har ett högt pris när det gäller ekonomiskt och personligt välstånd. Unga som söker sitt första jobb och erfarna arbetare som förlorar jobbet då arbetsmarknaden är svag drabbas av ekonomiska förluster som blir bestående under hela deras liv. Lyckostudier visar att arbetslöshet minskar lyckan lika mycket som förlust av en familjemedlem.

Det är svårt att se hur USA skall kunna återskapa full sysselsättning inom överskådlig tid. Från 1993 till 1998 skapade USA miljoner nya jobb, vilket ökade sysselsättningen med 5,4 procentenheter. Om sysselsättningen skulle börja öka i samma takt under 2010 skulle det dröja till 2015 innan den åter nådde upp till samma nivå som före recessionen. Och en långsam återhämtning i USA kommer att dra ner återhämtningen i andra utvecklade länder, vilket kommer att sänka deras sysselsättning också.

En lång smärtsam period av hög arbetslöshet går på tvärs mot vad experter trodde att den flexibla amerikanska ekonomiska modellen någonsin skulle ge upphov till. Från tidigt 1990-tal har många analytiker sett Amerikas svaga fackföreningar, enkla anställningar, begränsade anställningstrygghet och höga omsättning på arbetsmarknaden som viktiga faktorer för att hålla arbetslösheten lägre än i de flesta EU-länder. Många OECD-länder har inlett flexibilitetsreformer av olika slag i hopp om att kunna förbättra sina ekonomier i linje med den amerikanska.

Uppfattningen att flexibilitet är nyckeln till hög sysselsättning är inte längre hållbar. I sin översikt över arbetsmarknaden, Employment Outlook, 2009, gjorde OECD en granskning av sina politiska favoritreformer, och fann att de inte fungerade för att hjälpa länder att anpassa sig till en finansdriven recession. Det tycks, enligt OECD, inte finnas några starka skäl att förvänta sig att de strukturella reformer som genomförts på senare tid medfört att arbetsmarknaderna inom OECD blivit mindre känsliga för allvarliga ekonomiska nedgångar.

Läxan från recessionen är alltså klar. Den svaga länken i kapitalismen är inte arbetsmarknaden utan finansmarknaden. I värsta fall kan arbetsmarknadens misslyckanden leda till begränsade kostnader för samhället, medan kapitalmarknadens misslyckanden skadar samhället rejält. Och det är arbetarna, snarare än gärningsmännen bakom de finansiella katastroferna, som drabbas hårdast.

Globaliseringen innebär också att den amerikanska kapitalmarknadens misslyckanden sprider misär över hela världen.

Vi är skyldiga de arbetare som drabbats av den ekonomiska krisen att reformera finansmarknaden så att dess funktion gynnar hela ekonomin, istället för att bara berika några få finansmän. Det kräver att incitamenten och reglerna som styr den finansiella sektorn förändras.

Eftersom även andra länders ekonomier och arbetstillfällen står på spel är de skyldiga sina medborgare att sätta press på USA att genomföra meningsfulla reformer.

RICHARD B FREEMAN

Så – vad är din uppfattning?

Kan vi införa PolitikerCoaching? Finansmännen ? Njä, de tror jag inte på – och har aldrig gjort… de hittar alltid någonting för att sko sig.. Om det inte är bonusar, så är det aktiefuffens eller att köpa risker som de själva hittat på…

Kvotera samlagen, så att risken för fler finansmän med vattenbonusskallar minskas?? En gentjänst, eller genbrug, som dansken säger – och anmälde sig till spermabanken. Den banken är mest bonus, eller vem ska det gå att runka – för nästa punka – i de finas system?

På med pilen Pallle… och sikta in dig i en kommentar

Til lykke for menskligheden

Bernie Leo