Jag läste om Regeringens förslag, om att tvinga medborgare att ingripa i situationer, där någon är i nöd. För mig verkar det mest, som att uppdragsmakaren inom de juridiska tornrummen – själv sitter i en nödsituation.
Jag menar:
Vi har idag ett förhållningssätt, som sätter individen i centrum och zenit. VEM vill då bry sig om någon annan? Samhället, det är till för mig – Eller – Jag är en del i samhället? Samma ord, med olika sidor.
Empati, verkar utifrån gemenskap, tillhörighet och i viss mån kultur. När graden av dessa sjunker, då inträder rädslan, rädslan att synas och våga vara vittne till verkligheten.
Om jag tvingas vara guarding angel, kommer jag då att våga vara vittne till ökat gängsvåld, aggressiva tonsårskillegäng och mentalt frisläppta – när samhället inte är ett samhälle – utan…. moment 22 av 1984!!!.
Vågar du det?
Vågar du se det som lagen säger du ska se – om du inte gör det – då blir du skyldig – bara för att du kan se.
Vad händer om jag har ett fysiskt handicap? Är det förmildrande att stå utanför lagen? Jag kan kanske inte ingripa, då även fysisk ålder – kan vara ett handicap.
Jag är inte för ett samhälle som George Orwell beskrev det – men hellre fler poliser att betala via skattsedeln – än vistelser på sjukhus för de som vågade ingripa – för att ge lagen stöd, så att tornsneglaren kan fortsätta sin beskriving av verkligheten.
PS – Killen på bilden, är inte tornsneglaren – men den andra är Moder Svea!
