På tal om Sverijen, lite hämtat ur vår nutidshistoria och dagens mediasyn på vem som kan vara vem, dvs ”Samhällets fiende nummer ett”, i stånd att släcka andras liv.
Så ett skånskt Hmmm … efter en artikel i ETC
(http://www.etc.se/inrikes/nazisterna-som-skapade-sverigedemokraterna)
När jag sommarjobbade i en bank i Malmö under mitten av 70-talet, återkom ofta en liten, spenslig man runt 50, med glödande ögon och darrande händer. Vi blev rätt så vana vid varandra – och till slut delgav han mig något som jag aldrig kommer att glömma… Det var tomt på kunder i den lilla banklokalen på Limhamn i Malmö – jag var ensam i expeditionen, då de andra var ute i lunchrummet… Han vecklade ut ett skrynkligt papper med handskriven text – med en massa namn och titlar. Jag kände inte dessa personer, men förstod av en del efternamn att det var prominenta män (ja, några kvinnor fanns också) – och än mer av deras titlar… Det var Företagsledare, Överläkare, Advokater, Poliser, Bankchefer, Politiker osv… Det var en mycket lång lista, säkert en bra bit över 100 namn, där ett 10-tal var markerade.
Jag undrade självklart vad detta var för lista… Jo, sa han detta var Nazi-sympatisörer i Malmö… och han var utsedd att skydda 10 stycken av dem – ifall Tyskland skulle gå in i Skåne… Vad då skydda, sa jag – de behövde väl inte skydd? Jo, sa han då sossarna och kommunisterna i stan hade, enligt honom fått tag på samma lista… Det hade han förstått av en av hans kollegor som infiltrerat de vänstervridna samhällsfarliga, som han sa.
Som tur var, så gick inte Tyskland in i Skåne, så därmed fick ett antal personer leva vidare… både till höger och vänster om mittlinjen.
Som läget nu är i Sverijen med den polariserade pajkastning som sker, så tänker jag ibland på den där mannen, med hemvist från en gård på Söderslätt. Han hade tidigare berättat att hans pappa var Bondeförbundare och stor man i Trelleborg – och jag märkte att han kände sig vilsen i det som blev och var Sverige på 70-talet. Något stöd fick han troligen aldrig av dem som stod på listan – för de visste nog inte om hans uppdrag… så jag förstod att han var vilsen, levde ensam med små resurser. Det senare märkte jag på de ringa belopp han kvitterade ut.
Jag var bara på det där bankkontoret en sommar – och mötte aldrig mer mannen – och förstod inte då varför han berättat för mig. Jag hade inget fint namn och titel – och jag sa aldrig var jag stod politiskt – men han såg nog att jag var en öppen person, som kunde ta in vad han sa, utan att stänga luckan i ansiktet på honom. Jag fick en känsla av att han ville lätta sig hjärta – och att han kände sig totalt lurad av “det fina folket”, dvs de som höll på Hitler. Han sa aldrig så där detaljerat direkt vad som var hans konkreta verkställande uppdrag ifall Tyskland gått in i Skåne, men än idag undrar jag om han verkligen menade att han skulle döda de sossar och kommunister, som hade i uppdrag att få bort personerna på listan – för han kunde ju inte stå vakt på 10 ställen samtidigt… och hindra de andra – eller?
Jag la inte hans namn på minnet – och lika bra är väl det – för allt hade ändå förnekats. Han kanske inte ens fanns – det var kanske bara jag som dagdrömde, den där sommaren, på det där bankkontoret på Limhamn i utkanten av Malmö.
Bernie Leo Selmerhagen
