Leo-Bloggen

Wilhelm Agrell: Mot den djupa staten kan ingen vinna

1964 gav de bägge amerikanska journalisterna David Wise och Thomas B Ross ut boken “The Invisible Government”. Detta var långt före den läckta Pentagonrapporten, Watergate och kongressens granskning av CIA:s och FBI:s operationer och nästan ett halvt sekel före Edward Snowden och avslöjandena om NSA:s globala massövervakning.

Wise och Ross menade att det i USA sedan andra världskriget vuxit fram en parallell maktstruktur för nationella säkerhetsfrågor bortom konstitutionens maktdelning och medborgarnas insyn och kontroll. Den osynliga skuggregeringens styrka var att den inte hade någon fast struktur utan bestod av sammanlänkade nätverk med de stora underrättelse- och säkerhetstjänsterna som noder. Det Wise och Ross beskrev var det som senare i andra delar av världen skulle ges namnet ”den djupa staten”, en maktstruktur som kunde överleva regimförändringar, folkliga uppror och fortlöpande utrensningar.

1968 vann den republikanske utmanaren Richard Nixon presidentvalet och bestämde sig för att göra rent hus i Washington i allmänhet och på CIA i synnerhet. Nixon började med att som president-elect upprätta sitt tillfälliga högkvarter på säkert avstånd i ett hotell i New York. Efter en tid fick den dåvarande CIA-chefen Richard Helms på bakvägar veta att det inte var någon idé att fortsätta skicka den dagliga underrättelsebriefingen till den blivande presidenten eftersom han inte läste dem. De staplades bara på hög i ett skåp. Den nationelle säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger meddelade Helms att om CIA i fortsättningen hade något ärende till presidenten fick det gå via honom.

Nixon var inte ointresserad av utrikespolitik, tvärtom. Att han inte ville veta av CIA:s alster hade andra orsaker som så småningom gick upp för Helms. Nixon var övertygad om att det var CIA som låg bakom hans valnederlag mot John F Kennedy åtta år tidigare genom att förse denne med lämpliga läckta underrättelser. Och den nyvalde presidenten var lika övertygad om att hans underrättelsetjänst fortsatte att konspirera mot honom, att dess personal såg ner på honom och tänkte sabotera hans politik, bland annat genom att ständigt tjata om att kriget i Sydostasien gick dåligt och var omöjligt att vinna. Nixon ville, som de flesta presidenter och premiärministrar, höra uppmuntrande underrättelser som bekräftade att de beslut man fattat varit riktiga. Men Helms kunde ändå aldrig riktigt förstå logiken med en president som ständigt uppträdde som en motståndare till de organ som hans maktutövning var tänkt att bygga på.

Alla underrättelse- och säkerhetstjänster har en potential att skada sina överordnade. Denna obalans i maktförhållandena är strukturell och bottnar i att tjänsterna, vare sig de vill det eller inte, som en följd av sitt insamlande av information kommer i besittning av material som i fel händer och i fel sammanhang kan vara pinsamt, skadligt eller utgöra politisk dynamit. Om man dessutom medvetet samlar på sådant material lever den exekutiva makten farligt. En som personifierade denna destruktiva potential var den gamle fruktade FBI-chefen J Edgar Hoover, som alltid såg till att ha den inom lämpligt räckhåll i sitt kassaskåp. Honom hade Nixon också gärna velat bli av med men han vågade inte.

Hoovers ”livförsäkring” var ett klassiskt grepp som även hade sin motsvarighet i små länder som SVERIGE där den djupa staten utgjorde en av folkhemmets hörnpelare. I början av 1970-talet ville regeringen Palme helst avlägsna den bångstyrige rikspolischefen Carl Persson, men denne hade samlat på sig lämplig ammunition om den då fortfarande hemliga underrättelsetjänsten IB:s massövervakning. Den synliga delen av den djupa staten hotade att avslöja den dolda. Det hela gick så långt att Palme en kväll sökte upp den dåvarande expeditionschefen i justitiedepartementet Ingvar Gullnäs på dennes tjänsterum och bad honom ta reda på om rikspolischefen verkligen hade något gömt i sitt kassaskåp. Gullnäs lyckades så småningom på omvägar få bekräftat att här fanns ”bomber och dynamit”.

Nixon föll så småningom på eget grepp. Han litade inte på den djupa staten utan lät sina egna ”rörmokare” göra hembesök på det demokratiska partihögkvarteret i Watergatekomplexet för att snoka efter något politiskt användbart – det vill säga något komprometterande. Den djupa staten behövde här bara låta händelserna ha sin gång, CIA lät bli att ta på sig skulden för inbrottet och vägrade att med hänvisning till den nationella säkerheten stoppa FBI:s brottsutredning. Den ena handen visste precis vad den andra gjorde och tog strupgrepp på presidenten. Visst hade Nixon i kraft av sin formella exekutiva makt låtit kvasten gå bland ”clownerna i Langley” och sett till att hans torpeder avskedat tusen agenter. Men till sist var det ändå Nixon själv som blev det tusenförsta offret och fick ta till flykten över Vita husets gräsmatta.

När Donald Trump nu blåser till strid mot den federala underrättelse- och säkerhetsapparaten anknyter han alltså till en politisk tradition som går långt tillbaka men trots det känns märkligt välbekant med Trump Tower som maktens motpol och de olästa eller ohörda underrättelseorienteringarna som kvitto på misstro och ointresse. Också de läckta komprometterande mejlen från det demokratiska partiet framstår som en bekant från det förgångna med en komprometterande potential i flera riktningar.

Men det finns också viktiga skillnader. En av dem är att Trump, tvärt emot Nixon, saknar både politisk erfarenhet och intresse för utrikespolitik. Det gör honom paradoxalt nog mindre beroende av underrättelseapparaten, åtminstone fram till det ögonblick då hans administration konfronteras med sin första utrikespolitiska kris.

En annan och kanske viktigare skillnad är att det som på 1960- och 70-talen framstod som en formidabel underrättelseapparat idag är något helt annat. Efter 2001 har det amerikanska underrättelsesystemet vuxit till ett imperium som ingen utomstående mäktar överblicka. Till utomstående räknas inte bara journalister och kongressledamöter utan också ministrar och presidenter, något som turbulensen i Snowden-avslöjandenas kölvatten visat. Ingen kan längre kontrollera väktarna. Om nu någon någonsin kunnat det.

Det Donald Trump utmanat är alltså inte några clowner i Langley eller lättdränerade småpölar i utkanten av Washingtonträsket, utan den djupa staten i dess mest utvecklade och utbyggda form. I en sådan maktkamp finns det i längden bara en tänkbar vinnare och några tänkbara reträttvägar, varav åtminstone en går över Vita husets gräsmatta.