Nationalekonomen Tino Sanandaji presenterade sin bok Massutmaningen – ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende för ett fullsatt auditorium på Berns igår eftermiddag. Det stora intresset är ett tydligt tecken på att många har väntat på just den här boken, en gedigen genomgång av relationen mellan invandring, utanförskap och diverse samhällsproblem.
Välkända ledarskribenter minglade med ekonomer och statsvetare i väntan på Sanandajis presentation, och många nickade instämmande när grafer och tabeller avlöste varandra på storbildskärmen. Rappt och pedagogiskt redogjordes för Sveriges utveckling från ett etniskt och kulturellt homogent land till ett land där 17 procent av befolkningen består av invandrare, för anställningsgap och lönegap mellan inrikes och utrikes födda, för ökningen av antisocialt beteende i form av bilbränder, för relationen mellan invandring och kriminalitet med mera.
Således avhandlades en hel del, i offentligheten, tabubelagda ämnen. Efter Sanandajis inledning diskuterades den empiri som presenteras i boken. Panelen, bestående av fyra nationalekonomer, var rörande överens om att den statistik och de samband som Sanandaji sammanställt är både välkänd och okontroversiell i deras sammanhang. Det förvånade delar av publiken som, i likhet med mig själv, upplever att allt som har med migration och integration att göra är minerad mark – i all synnerhet om man för resonemang som ifrågasätter några av de vanligaste förekommande lögnerna angående invandringen, exempelvis påståendet att invandring är nödvändig för landets välfärd, att invandring är en förutsättning för att våra pensionspengar ska räcka, att majoriteten av våra nyanlända är högutbildade. Samtliga påståenden är felaktiga, för att inte säga direkt lögnaktiga.
Utan stora åthävor, men med mängder av empiri och hänvisningar till tidigare forskning, punkterar Sanandaji diverse myter om invandring och invandringens effekter på Sverige. I kapitel betitlade sådant som ”Betongen brinner”, ”Segregation”, ”No go-zoner”, ”Lag och ordning” och ”Brottslighetens samhällsekonomiska kostnader” diskuteras brännande aktuella problem som stenkastning mot blåljuspersonal, barnfattigdom, gängkriminalitet och dödligt våld. Bilden som framträder är inte munter.
Sverige är ett delat land – där barnfattigdom och arbetslöshet är utbredd i familjer med icke-svensk bakgrund, där 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund och där det dödliga våldet ökat chockerande mycket i de utanförskapsområden som i hög grad bebos av människor som flyttat hit från andra länder.
Sverige är ett samhälle med stora klyftor mellan olika befolkningsgrupper, framförallt mellan etniska svenskar och invandrare med utomeuropeisk bakgrund. Trots goda ambitioner och en stor välvilja, från både politiker och folket, har vi misslyckats med integrationen. Det är en stor tragedi – framförallt för dem som lever i olika former av utanförskap, men också för resten av samhället. Det är väl belagt inom samhällsvetenskaplig forskning (till exempel Wilkinson & Pikett, Jämlikhetsanden) att otrygghet, kriminalitet, narkotikamissbruk och psykisk ohälsa växer i ett samhälle i takt med att klyftorna i detta samhälle vidgas. Ett jämlikt samhälle är således ett gott samhälle för alla, ett samhälle som inkluderar alla är ett tryggare och mer välfungerande samhälle, ett samhälle där så många som möjligt bidrar genom sitt arbete ett mer ekonomiskt hållbart samhälle.
Ursprunget till skillnader i inkomst och bidragsberoende stavas arbete. Utrikes födda utgör 54 procent av samtliga arbetslösa – trots att de blott utgör 17 procent av befolkningen totalt. En nödvändig åtgärd är att få människor i arbete, något som sannolikt också skulle vara gynnsamt för integrationen i stort. Varför står utrikes födda utanför arbetsmarknaden i så hög grad?
Det enkla och självklara svaret handlar om utbildning. Utbildningsnivån i gruppen utomeuropeiska invandrare är påtagligt lägre än i grupperna inomeuropeiska invandrare och etniska svenskar. En nyckel till utbildning och därmed arbete är naturligtvis språket. Första steget mot integration och in i det svenska samhället är att lära sig tala, skriva och förstå svenska.
Tino Sanandaji ägnar de sista kapitlen i Massutmaning åt konstruktiva förslag på en ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende. Han föreslår bland annat bättre entreprenörsklimat, att ersätta subsidierade åtgärder med jobb i välfärden, sänkt skatt för låginkomsttagare och fler medelenkla arbeten. Vidare föreslår han obligatorisk SFI och vuxenutbildning, upprustning av miljonprogrammen, ökad studietakt i grundskolan med mera. Sanandaji tar, som synes, ett helhetsgrepp om samhället och dess ”utmaningar” och föreslår lösningar och åtgärder inom i princip alla samhällets områden. Det är intressanta förslag, en del synes ganska enkla att förverkliga, medan andra (som ”återupprätta lag och ordning” och ”nolltolerans för patriarkala strukturer”) ter sig betydligt svårare att genomföra.
I bokens avslutande kapitel, ”E pluribus unum”(”ur måmgfald, enhet), resonerar Sanandaji kring begreppet integration, värderingar och normer, svenskhet och mångkultur. Hans slutsats är att vi, utöver politiska och ekonomiska reformer, behöver ett nytt socialt kontrakt, där invandrare bjuds in i samhällsgemenskapen och där samma krav ställs på nya svenskar som på gamla.
Jag delar Tino Sanandajis slutsats, och hoppas att hans bok blir början på en fruktbar diskussion om hur ett sådant socialt kontrakt ska utformas, och hur vi, både inrikes och utrikes födda, kan bidra till att skapa ett samhälle som är så gott som möjligt för så många som möjligt.
Ann Heberlein
