Det finns en tankefigur i samhällsdebatten att efter en normalisering av invandringsflödena till Sverige, kommer politikens fokus att lämna migrationsfrågan och återgå till gängse områden som sysselsättning, skola, bostäder eller brott och straff.
WOAH! – VEM – är denna tankefigur? Mao Gse Persson?
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Jag Leo, är obunden HUMANIST, realist och tillhör INTE Homo Economicus!
Men migrationsfrågan kommer att hänga med oss länge än, oavsett de restriktioner som införts. Migrationsverkets prognos är att ytterligare en halv miljon kommer att söka uppehållstillstånd som asylsökande eller anhöriga, fram till 2020.
Dessutom kommer följderna av den omfattande migrationen till Sverige under de senaste årtiondena, och den misslyckade integrationen därtill, att följa oss i minst en generation till.
Betänk att de problem vi har med utanförskap, gängkriminalitet, och arbetslöshet baserar sig på den relativt sett mindre migration vi hade under 80- och 90-talen. Vilka sociala bekymmer kommer det senaste decenniets mångfalt större migration att ställa oss inför?
Men den viktigaste invändningen mot tesen om ”normalisering” är att samtliga viktiga politikområden numera, på grund av den utlandsfödda befolkningens storlek, är präglade av en etnisk uppdelning. De utlandsfödda, vars andel är cirka 17 procent av befolkningen, utgör numera majoriteten av de arbetslösa i absoluta tal. De mottar mer än 60 procent av det utbetalda försörjningsstödet.
Här finns huvuddelen av barnfattigdomen i landet. De utlandsfödda har sämre hälsa än infödda, de har avsevärt lägre inkomster, och deras barns studieresultat är lägre än snittet. Självklart skiljer det markant mellan olika grupper av invandrare, men den ökande andelen av utomeuropeiska invandrare uppvisar ännu sämre andelstal än hela snittet av utlandsfödda.
Allvarligt är också att vår politiska elit i huvudfåran i stort saknar förståelse för denna vådliga dimension som en “etnifiering” av politiken skulle innebära. Det finns ingen historisk erfarenhet att bygga vidare på. Inte nog med det. Våra ledande politiker är dessutom sällsynt naiva i frågor om etnicitet och risker med etniska motsättningar – både på grundval av bristande livserfarenhet och snäv social rekryteringsbas.
Vi kommer därför att inom dessa klassiska politikområden leva länge med följderna av misskötseln av migrationsfrågan. Om, eller snarare när, fördelningspolitiska avvägningar och målkonflikter om knappa resursers användning i större utsträckning också får en etnisk karaktär, står vi inför allvarliga politiska problem.
Vi står som samhälle och nation, med politikens egen försköningsterminologi, inför mycket stora utmaningar. Vi måste börja med att avvisa särlösningar på etnisk grund.
