Blog Image

Leo-Bloggen

Ta bort VÅLDTÄKTER

Feministiska initiativ Posted on Sun, February 26, 2017 12:11:31

Välkommen till världens våldtäktshuvudstad, Sverige.

Vi toppar inte bara Europas lista över flest anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder är det bara Australien som har fler anmälda våldtäkter än Sverige. I amerikanska Wall Street journal skriver Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson (SD) att Trumps utspel om Sverige i veckan är ”snarare en underdrift” och pekar på den våg av sexbrott som vi sett under de senaste åren. Och de båda SD-topparna har naturligtvis helt rätt i sin iakttagelse. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har antalet anmälda sexualbrott ökat markant i Sverige under de senaste tio åren – från 12 100 anmälningar år 2006 till drygt 18 000 år 2015.

MÅNGA AV ER SOM LÄSER MIN BLOGG – VET ATT JAG OFTA ANVÄNDER IRONI – SOM VAPEN MOT DUMHETER…

Här kommer mera:

Hur tacklar vi nu problemet? Tja det bästa vore kanske att hämta inspiration hos de länder som Åkesson och Karlsson jämför oss med, det vill säga de som placerar sig längre ner på listan. Om färre anmälningar betyder färre antal brott (med SD:s logik), borde vi alltså titta närmare på länder som Saudiarabien, Indien och Egypten.

Det första att göra, för att komma åt ett stort antal anmälningar i Sverige, vore att avkriminalisera våldtäkt inom äktenskapet.

Jo, ni läste rätt. Det är supereffektivt! Det är ju sedan länge känt, och bekräftat av FN, att de flesta kvinnor som blir våldtagna eller slagna, blir det av sin man. I Sverige är våldtäkt inom äktenskapet olagligt sedan 1965, vilket betyder att många anmälningar som gömmer sig i statistiken i dag, rör våldtäkt inom äktenskapet, eller så kallat våld i nära relation. Men om det, som i många andra länder, inte är förbjudet att våldta eller slå sin fru så finns det ju heller ingen grund för kvinnor att anmäla – och vips minskar också anmälningarna. I Indien är det lagligt för en man att ha sex med sin fru mot hennes vilja, så länge som hon är över 15 år. I Singapore går gränsen vid 13 år och på Bahamas vid 14. Man kan också göra som flera delstater i USA och förbjuda våldtäkt inom äktenskap och istället tala om ”äktenskapliga privilegier”, där män som våldtar sin fru straffas lindrigare än män som våldtar en okänd kvinna. Resultatet? Färre kvinnor ser någon idé med att anmäla och anmälningsfrekvensen sjunker. Hurra!

Nästa steg vore att bestraffa och skuldbelägga kvinnor som anmäler våldtäkter och andra sexualbrott. I Egypten till exempel, med lägst antal våldtäktsanmälningar i världen, kan en man komma undan straff om han mördar eller våldtar sin fru – om hon har varit otrogen mot honom. I Saudiarabien dömdes en kvinna för några år sedan till 200 piskrapp efter att hon blivit gängvåldtagen av sju män. Anledningen var att hon, innan hon blev överfallen, suttit i en bil tillsammans med en okänd man. Om kvinnan som blivit våldtagen riskerar att straffas av rättssystemet, eller för den delen hängas ut och svartmålas offentligt, minskar hennes benägenhet att anmäla. I Sverige däremot, har vi gjort tvärtemot och satsat på olika kampanjer för att får fler kvinnor att våga anmäla när de utsatts för brott. Vi talar om offrets trygghet och om hur rättssystemet, vården och skolan kan bli bättre på att bemöta kvinnor som drabbas av mäns våld. Då ökar naturligtvis också antalet anmälningar – och vi får ett dåligt rykte.

I Egypten till exempel, med lägst antal våldtäktsanmälningar i världen, kan en man komma undan straff om man mördar eller våldtar sin fru

Om Sverige ska tillbaka till samma låga anmälningsfrekvens för sexualbrott som för drygt tio år sedan, behöver vi också gå tillbaka till lagstiftningen som gällde fram till april 2005. Det var nämligen då som sexualbrottslagstiftningen utvidgades för att inkludera och slå ihop fler brott under samma paraply. Gärningar som tidigare rubricerats som sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande sorterades in under ”våldtäkt”. Så den dramatiska ökningen av våldtäktsanmälningar efter år 2005 kan alltså dels förklaras av att fler typer av brott plötsligt kallades för våldtäkt. I många andra länder har man en snävare syn på vad som räknas som sexualbrott eller använder sig av andra rubriceringar – vilket gör det svårt att jämföra statistiken mellan länder.

Men kanske det viktigaste vi kan göra i Sverige, för att komma ner till samma nivåer som till exempel Pakistan och Nigeria, är att sluta räkna alla enskilda fall av sexualbrott. Om en kvinna kommer in på en polisstation, till exempel någonstans i USA, för att anmäla att hon blivit våldtagen av sin man, upprättas det i regel en anmälan – oavsett hur många gånger han har våldtagit henne. I Sverige däremot räknar vi varje enskild händelse. Femtio våldtäkter utspridda över flera års tid? Addera femtio till statistiken. Ett fåtal personer kan alltså stå för många anmälningar – och det förklarar den stora variationen från år till år.

Om problemet är antalet våldtäktsanmälningar, ska Åkesson och Karlsson veta att det finns saker som vi kan göra för att minska dem. Se bara på Egypten och Saudiarabien, som av statistiken att döma är föredömen när det kommer till att respektera kvinnors rättigheter. Men om det är antalet faktiska våldtäkter, ja själva brottet, som vi vill komma åt så ska vi nog snarare tolka statistiken som att Sverige har kommit en bra bit på väg.

SLUT PÅ IRONIN….



Konstnär – kan inte vara muslim!

RELIGION Posted on Sun, February 26, 2017 11:49:50


Han kunde inte måla och vara muslim

Text. Mohamed Omar

I inlägget ”Kan man vara svensk och muslim?” den 24 februari tog jag upp en del motsättningar mellan islam och svensk kultur. Inlägget fick många kommentarer, både här på Det Goda Samhället och på Facebook. De flesta höll med om att det finns flera verkliga motsättningar mellan svensk kultur och islam.

Ett färre antal kommentatorer höll inte med mig. Det beror dock inte, förstod jag, på att de tror att svensk kultur och islam är samma sak och aldrig krockar. Alla förstår att det finns krockar. Utan de som invände hade missförstått mitt inlägg. De trodde att jag påstod att alla muslimer skulle vara på ett visst sätt och att alla svenskar skulle vara på ett annat sätt.

Något sådant påstående gör jag inte. Jag skriver om skillnader mellan svensk kultur och islam. En sådan skillnad är spritens betydelse i svensk kultur, samtidigt som sprit är haram, helt förbjudet i islam. Det betyder inte att det inte finns muslimer som dricker sprit eller svenskar som är nykterister. Det finns också ett fåtal svenskar som har konverterat till islam, men det gör inte svensk kultur islamisk eller islam till en svensk religion.

Kristendomen däremot är en svensk religion och svensk kultur är på många sätt kristen. Det beror på att svenskarna har varit kristna i tusen år. Jag är inte troende. Jag tror inte på något övernaturligt överhuvudtaget. Inte på islam och inte på kristendom. Men jag är svensk är därmed i någon mån kulturkristen.

Eftersom jag också har varit muslim vet jag hur pass kristen svensk kultur är. Vår syn på religion som något uteslutande andligt till exempel. Religion ska vara en hjärtesak. Denna syn är väldigt kristen. Få muslimer tänker så. Det beror på skillnaden mellan Muhammed, islams grundare, och Kristus, kristendomens grundare. Muhammed ledde arméer och styrde ett rike, Kristus var en förkunnare som led och dog på ett kors.

I islamiska texter skiljer man inte på religiös lag och sekulär lag. Om religionen förbjuder något, om något är haram, så är det förbjudet för alla, inte bara för de troende. Det är bland annat av den anledningen vi ser islamiska protester mot Muhammedbilder. Det finns tydliga, islamiska texter som förbjuder att man gör bilder av levande varelser, och också texter som förbjuder att man framställer Muhammed på ett vanvördigt sätt.

Bildförbudet är som sagt tydligt i islamiska texter. Det är därför det inte finns en lika rik konsttradition i islamvärlden som i väst. Men man kan hitta en del konst, även bilder av levande varelser, och till och med Muhammedbilder! När fotografiet kom blev det svårt att upprätthålla bildförbudet, idag är de flesta lärda muslimer överens om att det går an med fotografier.

När det kommer till skulpturer råder ett mycket strängt förbud. Skulpturer förknippas med avgudadyrkan och Muhammed själv befallde att de skulle förstöras. Vi ser att militanta, fundamentalistiska grupper som Islamiska Staten och Al-Qaida i Muhammeds efterföljd förstör alla skulpturer de kan hitta. Men trots detta har det rests statyer i islamiska länder. Det är dock stor skillnad mellan en europeisk stad med dess myller av statyer på gator och torg, broar och fasader, och en stad i ett islamiskt land med en enskild staty här och där, ofta resta av mer sekulärt orienterade nationalister på 1900-talet. En skulptör kan aldrig bli erkänd som en rättrogen muslim och vinna respekt i moskéerna.

Den svenske konstnären Ivan Aguéli konverterade till islam i slutet av 1800-talet. Påverkad av romantiska föreställningar om Orienten flyttade han till Egypten. Han var tvungen att sluta måla för att bli accepterad som riktig muslim. Med tiden, efter 1910, började dock Aguéli längta tillbaka till måleriet. Det var dock inte helt ofarligt att vara ute och måla. I ett brev berättar han hur han blev attackerad av fanatiker: ”När jag åker ut till en by och sätter upp mitt staffli och mitt provisoriska parasoll, blir jag trakasserad utan orsak. Pengar, målargrejorna – de bara tar sakerna!”

Aguéli får anställa en vakt för att skydda sig. Efter att ha blivit misshandlad av uppretade muslimer, skriver han:

Det är nog av vidskepelse som de handlat. De se att jag är ensam ute o. sysslar med saker som de ej förstå o. som de ej ha sett förut. De inbilla sig alla möjliga galenskaper, o. ingenting i världen kan få dem att taga reson. Om jag ej kan få myndigheterna på min sida så är det rakt ingenting att göra.

De hava blivit upphetsade av någon fanatiker, som ingen kan få reda på. Liknande saker hända ofta, o. det kunde ha gått mycket värre.

I ett brev till modern i juni 1914 berättar han om sina svårigheter:

Jag vill nu sända på en höft de få tavlor jag har, möjligen någon av dessa behaga, ehuru jag så gärna velat sända något präktigt härifrån. Men då jag ej kan sätta mig ute, utan att packet kommer o. kör bort mig med stenar o. påkar. Det är inte en eller två, men flere dussin. o. polisen säger ingenting.

Tidigare hade Aguéli i många år arbetat för ett närmande mellan islam och väst. I tidningen Il commercio italiano i april 1903 hade Aguéli utropat att det var tid att ”göra slut på legenden om den muselmanska fanatismen”. Men efter ett tjugotal års erfarenhet av islam och muslimer var han alltså tvungen att erkänna att den islamiska fanatismen inte var en legend. Han blev själv drabbad.

Även i våra dagar vore det omöjligt för en västerländsk konstnär att ströva omkring på landsbygden i länder med traditionell muslimsk befolkning som Jemen, Pakistan, Afghanistan eller Egypten med sitt staffli och sina penslar och sätta sig ner någonstans och måla porträtt av byborna. Dels finns det ett hat mot väst och dels en syn på konsten som en hädisk verksamhet.

Aguéli förstod att det fanns en skillnad mellan västerländsk kultur och islam. Han blev muslim och försökte på olika sätt överbrygga skillnaderna, men insåg att det inte gick. Så småningom valde han att följa sitt målarkall, trots det islamiska förbudet, och i de sista breven uttrycker han sig allt mer kärleksfullt om sitt hemland. Han kom dock aldrig hem utan dog i Spanien, överkörd av ett tåg, i oktober 1917.



Alternativ Demokrati !

Politik Posted on Sun, February 26, 2017 11:37:00

Jag önskar som vanligt att jag har fel…

Nästan alla människor jag träffar är bekymrade över migrant situationen, särskilt vita män över fyrtio år. Bekymren gäller förstås den situation Sverige redan hamnat i, men ännu mer framtidsutsikterna, eftersom det cirkulerar rykten om att myndigheterna förväntar sig ytterligare 100 000 eller fler migranter årligen under ett antal år framöver. (Ja, vi lever i ett samhälle som liksom det gamla Sovjetunionen till stor del får nöja sig med rykten eftersom myndigheterna inte tycker att folket behöver informeras så noggrant om vissa obehagligheter. Migrationsverkets ”planeringsantagande” för 2017 är 34 700 asylsökande.)

Men många av dessa bekymrade vita män över fyrtio är ändå inte så bekymrade över utveckling eftersom de tror att en mental vändning hos våra ledare är på gång. De tror att makthavarna håller på att ta sitt förnuft till fånga och gradvis införa en ny och mer realistiskt återhållsam migrationspolitik.

De grundar denna förmodan eller rentav övertygelse om en pågående eller nära förestående politikvändning på det faktum att det skedde vissa åtstramningar vad gällde anhöriginvandringen för ett år sedan, att minister Ygeman, också för ett år sedan, förutskickade deportering av 80 000 personer (visserligen inte förverkligat, men i alla fall), att Tino Sanandaji fått presentera sin bok Massutmaning i radioprogram och på Berns, att folk i allmänhet törs vara mer frispråkiga och, framför allt, att det omöjligen kan tänkas att politikerväldet inte skulle påverkas av de otvetydiga signalerna om oro, våld och invandrarbrottslighet från exempelvis Malmö, Örebro och Rinkeby.
Politikerna är ju trots allt människor med någon sorts tankeförmåga – eller?

Jag tror att det är det där sista skälet som förmår vita män, och många andra förstås, att intala sig att en tillnyktring är på väg. De kan inte föreställa sig att politikerväldet skulle underlåta att reagera på fakta när fakta nu håller på att bli så påträngande.

Dessa vita män och andra optimistiskt lagda människor har emellertid, enligt min uppfattning, fel. De förstår inte vilken fundamental roll för politikerväldets maktutövning som migrationen och det välfärdsindustriella komplexets övriga aktiviteter intar. Att ändra i välfärdssystemet, vilket skulle krävas för att reformera migrationspolitiken, är inte någon enkel liten justering utan att avgörande ingrepp i politikerväldets affärsidé.

Ibland föredrar makthavare att gå under framför att ändra sig. Ett exempel är det franska kungadömet decennierna före revolutionen. Staten satte genom sin upplåning bokstavligen nationens framtid i pant hos engelska banker för att ett litet antal människor som kontrollerade staten skulle kunna fortsätta sin affärsidé med baler i Versailles och motsvarande. De visste att projektet var ohållbart, men kunde inte sluta.

Ett annat exempel på sådan halsstarrighet erbjuder den karolinska krigsmakten under Karl XII. Den försörjde sig på krig, både genom rov i främmande länder och genom särskilda krigsskatter på den svenska bondebefolkningen, och kunde därför inte sluta kriga. Då fick den hellre gå under.

Jag tror att det ligger till på samma sätt med vårt politikervälde, kanske ännu mer så eftersom dagens makthavare alltid kan intala sig att de själva förhoppningsvis är ute ur leken när smällen kommer och att andra får ta hand om stöket. Våra makthavare är lika beroende sitt projekt som en alkoholist av spritflaskan. De kan inte sluta.

Men kan man inte tänka sig en kulturrevolution à la Mao Zedong? frågar du kanske. Visst, men då behövs en despotisk och hänsynslös ledare inför vilken ett helt folk darrar av skräck och vilja till underkastelse. Jag kan INTE se någon sådan svensk politisk ledare. Vem skulle det vara? Se dig omkring. Fridolin? Ebba Busch? Bathra?

Men jag önskar som sagt att jag har fel.