Få vet hur dyrt det är att vara fattig
Det är en sak att äta ärtsoppa när det är ett val, en annan när det är en nödvändighet för oöverskådlig framtid. Dag efter dag, skriver journalisten Lisa Förare Winbladh.
Diskutera pengars värde i varje klassrum – 26 feb 2016
Många rika människor är inte bara bättre på att vara rika, de är bättre på att vara fattiga också. I alla fall enligt dem själva. Just nu pågår en debatt om prästen Pontus Gunnarsson som under 40 dagar lever på 61 kronor per dag, det vill säga dagsersättningen för asylsökande som sköter sin egen mat. Han har drabbats av en storm av ifrågasättanden.
Många i debatten hävdar att det är enkelt. De tipsar välvilligt om sin jättegoda, billiga broccolisoppa. Om hur man kan fylla frysen med hembakat bröd. Flera påpekar att de minsann inte gör av med mycket mer än 61 kronor om dagen på mat.
De glömmer ofta att dagersättningen ska täcka mer än mat. Kläder, skor, tvål, diskmedel, mensskydd, toapapper, preventivmedel. Dessutom glömmer de saker de ser som självklara i sin vardag: telefonabonnemang, bussresor, dator, födelsedagspresenter. Men mest av allt saknas förståelse om hur det faktiskt är att leva som fattig – och det gäller alla fattiga utan resurser så låt oss lämna flyktingaspekten helt.
LÄS MER: Diskutera pengars värde i varje svenskt klassrum
Tre insikter saknas särskilt. Det första är att så få vet hur dyrt det är att vara fattig. Du har sällan råd att ta dig till billiga affärer och stormarknader. Det är omöjligt att investera i billiga storpack eller att bygga upp ett basförråd av varor.
För att göra den där broccolisoppan krävs mixer för att den ska bli just jättegod. Och soppan ger varken mycket näring eller mättnad. Om du inte har en fungerande frys försvinner fler möjligheter att leva sparsamt.
Det är lätt att skära ner på nöjeskontot om du redan har tv, Netflixkonto och dator.
Lätt att ta promenader om man har bra skor. Du kan gå gratis på många museum, men bara om du har råd att ta dig dit.
Det andra är att få sätter sig in i de psykiska påfrestningarna när varje oväntad utgift är en liten katastrof. Ett par vinterskor eller byxor som går sönder, något stjäls, en liter mjölk som spills, en födelsedag, ett borttappat SL-kort. Att bjuda på middag är en stor uppoffring.
Du måste göra allting rätt hela tiden.
Du lever i ständig oro som ingen mindfulness i världen kan bota. Och misslyckas du blir du uppläxad av välbeställda som är experter på att leva snålt utan att behöva göra det. Som själva har råd att misslyckas och göra dåliga livsval.
Det tredje är att folk som lajvar fattiga slipper skammen. Pontus Gunnarsson är ödmjukt reflekterande över detta – att han bara upplever ett svagt eko av ekonomisk utsatthet.
På samma vis ser de flesta studenter sin knappa tillvaro som en tillfällig parantes i livet. De har en annan identitet.
LÄS MER: Jag är fattig, inte en dålig människa
Det är en sak att äta ärtsoppa när det är ett val, en annan när det är en nödvändighet för oöverskådlig framtid. Dag efter dag. Allt du gör färgas av vem du är.
Att dumpstra (leta mat i soptunnor) är charmigt när man är medveten mataktivist, för fattiga är det en förnedring. Att leva i fattigdom är att leva i skam. Det borde inte vara så. Skammen är också anledningen att jag, och inte någon av mina fattiga vänner skriver den här texten. Inga vill utsätta sig för den skitstorm av personliga påhopp som blåser upp runt dem som har modet att säga att de inte får ihop sin tillvaro ekonomiskt.
Få fattiga törs blogga om sin vardag under eget namn.
Lisa Förare Winbladh
Journalist på Expressen
