SVERIGE DRIVS SOM ETT VARUMÄRKE

Reaktionen från svenska politiker har varit närmast panisk när Sverige internationellt framhålls som varnande exempel. Att ge en positiv bild av vårt land har blivit viktigare än att diskutera verkligheten, skriver Jens Stilhoff Sörensen i Svenska Dagbladet 2017-02-28.

Samhällskritiska röster inom känsliga frågor, som Tino Sanandaji och Katerina Janouch, ses som problem snarare än tillgångar i debatten.

DET HÄR ÄR EN ARGUMENTERANDE TEXT MED SYFTE ATT PÅVERKA. ÅSIKTERNA SOM UTTRYCKS ÄR SKRIBENTENS EGNA – och delas av mig – Leo Selmerhagen.

Den debatt som just nu pågår om bilden av Sverige i internationella och svenska medier uttrycker en intressant förändring i samtidens politiska kultur. Under en tid har Sverige framhållits som varnande exempel när det gäller flyktingmottagande och integrationspolitik, vilket kulminerade med Donald Trumps använd­ning av Sverige som skräckbild.

Reaktionen från svenska politiker har varit närmast panisk. Såväl­ Stefan Löfven som Morgan Johansson, flera andra ministrar och före detta ministrar som Carl Bildt har uttalat sig och även kritiserat enskilda personer som beskrivit Sverige i negativa ordalag, som till exempel barnboksförfattaren Katerina Janouch eller polisen Peter Springare. Den förra har fått sin bok bortplockad hos bokhandlare och den senare har tiotusentals följare på Facebook. Gemensamt är att de båda beskrivit problem med svensk flykting- och integrationspolitik. Det kan tyckas märkligt att polischefer, ministrar och statsministrar går ut och kritiserar enskilda medborgare för deras uttalanden om samhällsproblem. Men tydligen är det mycket känsligt att kritisera Sverige och särskilt när det gäller flykting- och integrationspolitiken. En annan­ som fått känna på utfrysning och bortgallring från bibliotek är Tino Sanandaji, vars egenhändigt utgivna bok genast blivit en bestseller.

Det är knappast någon nyhet att just flykting- och integrationspolitik varit ett tabubelagt ämne i Sverige under många år, men varför är det så känsligt? Varför reagerar företrädare för regeringen när ­enskilda medborgare kritiserar Sverige i medierna? Borde inte det senare betraktas som sund samhällskritisk debatt?

Ett sätt att förstå dessa fenomen är att se dem som uttryck för en ny politisk kultur där just själva framställningen, presentationen och bilden har blivit viktigare än verkligheten och det reella innehållet. Bilden av problemen i förorten är viktigare än det som faktiskt pågår. Bilden av politiken har blivit viktigare än politikens innehåll.

Detta fenomen kan i sin tur tolkas utifrån olika samtidstrender. Dels kan det kopplas till post­modernismens relativiserande av verkligheten. Den franske sociologen Jean Baudrillard beskrev redan 1981 hur vårt samhälle ersatte verkligheten med simuleringar och medialt konstruerade bilder. Något år tidigare beskrev den amerikanske historikern Christopher Lasch vår samtid som narcissismens kultur. Just bilden och den egna presentationen är det bärande temat i myten om Narcissus och i narcissism som fenomen.

En annan dominerande samtidstrend är ny­liberalismen där idén om marknad och fri konkurrens får stå som modell för alla sociala relationer i samhället, inklusive inom utbildnings-, kultur-, och vårdsektorerna. Inom den offentliga sektorn har ideologin inneburit en omvandling under new public management (NPM). Det senare är ett samlingsnamn för alla de reformer som de senaste 25 åren har genomdrivits för att den offentliga sektorn ska efterlikna marknaden. En viktig konsekvens av detta är att myndigheter i allt större utsträckning drivs som företag och myndighetschefer börjat kräva­ lojalitet mot myndigheten i stället för gentemot lagen och medborgarna. I den gamla klassiska modellen var ämbets- och tjänstemannen i första hand demokratins väktare. Han tjänade medborgarna och demokratin. Nu förväntas han visa lojalitet mot myndigheten, chefen och myndighetens värdegrund (vad det nu kan vara utöver grund­lagarna).

Det är i detta sammanhang vi ser riks­polischefen avfärda och läxa upp enskilda poliser som ger en felaktig bild, i stället för att ta in information som kommer nerifrån i organisationen. Filo­sofin att myndigheter ska drivas som företag har spridit sig inom hela den offentliga sektorn, särskilt inom chefskiktet, och genomsyrar alltmer svensk politisk kultur. Det har nått en sådan nivå att regeringen, såväl den nuvarande som förra, börjat driva Sverige som ett varumärke.

Med Sverige som varumärke blir bilden och orden­ viktigare än innehållet. Vi har feministisk utrikes­politik, är världsbäst på moraliska dygder alltifrån humanitärt flyktingmottagande till multikulturell förståelse och tolerans, och i grunden ett av världens snällaste folk. De som är annorlunda och kritiserar oss, till exempel danskar, är intoleranta rasister. När Sverige blir ett varumärke blir det viktigt att vårda namnet och bilden. Alla svenskar­ blir en del av märket och precis som anställda på Ikea för­väntas ställa upp på företagss­andan bör man som svensk inte tala illa om Sverige. Tydligast uttrycktes detta av Morgan Johansson i en SVT-intervju den 23 februari där han kommenterar en artikel i Wall Street Journal av SD-företrädare med att det kan påverka de frågor svenskar får i utlandet och påverka våra affärsmöjligheter och få ekonomiska konsekvenser. Det är helt enkelt dåligt för affärerna att kritisera regeringens politik eller påtala problem i det svenska samhället.

En konsekvens av denna varumärkessyn på landet är en organisk bild av medborgarskapet där man förväntas smälta samman med regeringen i en gemen­sam mission att premiera bilden av landet internationellt. Samhällskritik och politisk debatt blir problematiskt för affärerna. Därför blir samhällskritiska röster inom känsliga frågor, som de av Tino Sanandaji, Katerina Janouch eller en enskild polismans observationer ett problem snarare än en tillgång i samhällsdebatten.

Den klassiske liberale filosofen John Stuart Mill skrev om den allmänna opinionens tryck mot den enskilde som ett hot mot yttrandefriheten. Om man censurerar sig själv utifrån omgivningens tryck på likformighet så är man inte fri, menade Mill. Han pratade om vad vi skulle kunna kalla yttrandefrihetskultur, snarare än yttrandefriheten i lag. Lagen kan ge stor frihet som sedan ändå inskränks av ett dåligt yttrandefrihetsklimat. Hans varning från 1859 får en speciell betydelse i samtidens fokus på bilder och varumärke.

Utan att lägga märke till det har vi gradvis och långsamt fått en förskjutning inom svensk politisk kultur som är allt annat än hälsosam för demokratins och yttrandefrihetens utveckling.

Jens Stilhoff Sörensen

docent och lektor, globala studier, Göteborgs ­universitet, ­forskare vid Utrikespolitiska institutet