SOMT ÄNDRAR SIG, SOMT ÄNDRAR SIG INTE

Text: Patrik Engellau

Låt mig göra tre ovetenskapliga och delvis rätt personliga observationer kring vad som hänt i Sverige under det senaste året eller kanske de senaste femton, sexton månaderna.

Den första observationen är att migrationssituationen med åtföljande problem, så kallade ”utmaningar”, numera blivit det huvudsakliga samtalsämnet bland vanliga människor och dessutom ett dominerande inslag i media, inte bara i nyheterna, utan också i tyckarspalterna. För ett år sedan stod media som tagna på sängen och började i januari 2016, om jag minns ungefär rätt, markera artiklar i ämnet med vinjetten ”Flyktingkrisen” som en sorts varumärkning. Numera är märkningen överflödig eftersom nästan allt handlar om just detta. Begreppet ”flyktingkrisen” har blivit en permanent självklarhet snarare än ett ”hoppsan, vad är det som händer?”-koncept. Knappt någon ledande politiker skulle numera förneka, tror jag, att frågan är samtidens största ”utmaning”.

Den andra observationen är att politikerväldet ändå inte gör något åt detta dilemma som så hastigt seglat upp som nationens överskuggande problem. Det är märkligt. I ögonblick av ångest kan politiker i privata sammanhang hävda att de inte törs nudda vid frågan annat än i svävande ordalag eftersom de är rädda för att bli steglade av media. Så de håller tummarna och hoppas att allt ska blåsa över – det kom ju bara 30 000 asylsökande under 2016 mot över 160 000 föregående år – trots att de vet att vågor av anhöriga förväntas som bekvämt kan flyga till Sverige och slipper de osäkerheter och besvär som de hittills anlända pionjärerna tvingats utstå och därför desto säkrare kan förväntas anlända i jätteskaror.

Politikerna säger att inte törs tackla frågan eftersom de är rädda att häcklas av media. De skräms av tanken att behöva löpa gatlopp i tidningarna om de skulle inta en mer restriktiv attityd i migrantfrågan. De hoppas att problemen ska blåsa över. Men jag tror inte att det är media som skrämmer dem. Det som verkligen skrämmer dem är att de nu konfronterar den enkla och självklara sanning som presenterats för dem under många år utan att de brytt sig, nämligen att det inte går att förena ett generöst välfärdssystem med – i praktiken – öppna gränser.

Det finns två lösningar – eller kanske någon kombination av dessa – som båda känns lika obehagliga för en normal politiker: antingen öppna gränser och skrotat välfärdssystem eller också stängda gränser i kombination med ett vidlyftigt repatrieringssystem samt fortsatt välfärd av den sort vi vant oss vid (för dem som är kvar i landet). Jag tror att situationen är mentalt outhärdligt för en politikerkår som i mer än ett halvt sekel kunnat gratulera sig för nationell och internationell godhet. För bara några få årtionden sedan, när i-ländernas relation till u-länderna endast handlade om att årligen skicka pengar, varor och hjälparbetare, alltså innan den storskaliga migrationen åt andra hållet tagit sin början, då kunde Sverige pråla som godast i världen för bara en procent av BNP i bistånd. Vad kostar fas två i denna hantering idag? Fem eller tio BNP-procent? Ingen vet, men det är plötsligt inte längre så kul att vara godast i världen. Inte konstigt att svenska politiker, som byggt sin självbild just på den unika svenska godheten, vrider sig som maskar och skyller sin senfärdighet på någon annan, gärna media.

Den tredje observationen kanske bara gäller mig själv. Under hela mitt liv fram till det senaste decenniet har jag förhållit mig nonchalant nedlåtande till fosterlandet, lite som Mona Sahlin, som tyckte att allt svenskt var töntigt (fast jag aldrig gick till sådana stolliga överdrifter som hon när hon romantiserade och hyllade underutvecklade kulturer). Det var egentligen en ganska rörande blygsamhetsreaktion: som svensk fick man aldrig erkänna sig som förmer eller bättre – även om resten av världen avundsjukt ansåg att man var det. Hellre rodnade man lite försynt och anspråkslöst och sa ”äsch, det är väl inget märkvärdigt att vi lyckats bygga det bästa samhället i hela världen, vi hade väl tur, kantänka”.

Men nu när vårt högmod eller kanske inbilska dumhet eller kanske aldrig utmanade snällhet plötsligt uppenbaras för oss och vi inser att det goda, svenska liv vi förut trodde var inskrivet i tillvarons DNA kanske inte är gudagivet utan måste värnas och försvaras, då vaknar en ny sorts patriotism, åtminstone i mig. Just när det svenska hotas känns det särskilt angeläget att för första gången förstå det, beskriva det och värna det.