Leo-Bloggen

BARA KÄRLEK KAN RÄDDA OSS FRÅN HAT

Vad gör en människa till en hatare? Bristen på kärlek, svarar Emerich Roth och slår fast att det bara är skolan som kan ersätta det som hemmet inte kan erbjuda. Att satsa på skolan och göra den till ett andra hem skulle lösa många problem – och spara pengar.

Text . Emerich Roth och Petter Jenner,

Jag har under andra världskriget upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser i nazisternas koncentrationsläger. Sedan jag kom till Sverige har jag arbetat 30 år inom social- och kriminalvård, och därefter har jag under de senaste 23 åren föreläst i skolor över hela landet. Jag har hjälpt många ungdomar att ta sig ur hat och destruktiva miljöer, skriver Emerich Roth.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Artikeln publicerades första gången i maj 2015.

Extremister är inte trevliga. Att ta avstånd från och känna avsky för sådana människor är mycket mänskligt och helt naturligt. Att måla plakat och organisera demonstrationer och manifestationer mot extremism är mer än så – det är även hedervärt och hoppingivande. Inte minst för en människa som jag, som upplevt nazismens förföljelser under andra världskriget. Men hur gärna jag än skulle vilja säga att manifestationer hjälper mot extremismen, kan jag inte det. Vill man motverka extremistiskt våld måste man finna orsaken till att människor hamnar fel i livet och blir extremister.

För en icke-extremist är extremisten och dennes idéer obegripliga. Hur en människa blir extremist framstår som en gåta. Och vad gör en människa som ställs inför en gåta? Jo, man försöker besvara den efter bästa förstånd. Svaret blir först det uppenbara, det vi ser – en förskräcklig människa – ett monster. Men hade vi nöjt oss med vad vi en gång i tiden såg beträffande vår planet hade jorden fortfarande varit platt. Nöjer vi oss med att se extremisten som ett monster, kommer han att förbli ett monster och inget annat.

En extremist väcker avsky. Däri ligger extremistens värde, både för sig själv och för omvärlden. Det är monstret som säljer tidningar och det är avskyn som ger extremisten uppmärksamhet. Sannolikt har ytterst få av extremisterna läst Hjalmar Söderberg, ändå följer de hans förutsägelse till punkt och pricka.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Jag har under andra världskriget upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser i nazisternas koncentrationsläger.

Extremistens pris för kontakt är extremismen, och känslan är avskyn. Extremisten är oss en gåta så länge vi tror att extremismen har med åsikter att göra, och extremisten förblir extremist så länge vi framhärdar i vår tro och visar att vi ingenting förstår.

Låt oss nu hänga in extremistens förklädnad i garderoben och se människan som hon verkligen är. Vi kan då se att extremisten är en människa som hatar. Hatare kan delas upp i två kategorier, en som har fått hatet i sig med modersmjölken, ett hat som har odlats i generationer. Den sortens hatare ger störst anledning till oro därför att de fortplantar sitt hat varhelst de befinner sig. Den andra kategorin är de som själva börjat hata på grund av brist på hatets motsats – kärlek. Av dessa två kategorier, är den senare, till skillnad från den första, behandlingsbar om vi sätter in insatser innan hatet hunnit cementeras, och det är denna kategori denna text i första hand handlar om.

Att människor blir hatare på grund av brist på kärlek kan låta banalt och även provocerande. Kan det verkligen vara så enkelt? Och ska vi nu, som tack för våld och skadegörelse, visa extremisten kärlek? Jag svarar bestämt ja på de frågorna, och jag kan förklara, ja, rent av bevisa, att jag har rätt. Åtminstone när det gäller pojkar, därför att det i första hand är pojkars extremism jag har kommit i kontakt med. Inte desto mindre är jag beredd att sätta upp samma hypotes även för flickor.

Jag har under andra världskriget upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser i nazisternas koncentrationsläger. Sedan jag kom till Sverige har jag arbetat 30 år inom social- och kriminalvård, och därefter har jag under de senaste 23 åren föreläst i skolor över hela landet. Jag har hjälpt många ungdomar att ta sig ur hat och destruktiva miljöer. Jag var också initiativtagare till Exit, som hjälpt hundratals ungdomar att hoppa av från destruktiva gäng. All min erfarenhet och alla mina samlade kunskaper pekar åt ett enda håll; hatet kommer sig av att barn får växa upp i hem som lider brist på kärlek och omtanke. De berättelser jag tagit del av skiljer sig åt i detaljer, men i princip inte alls.

Vad det handlar om är en uppväxt utan kärlek och trygghet. I stället är det misshandel, drogmissbruk eller iskall kärlekslöshet. De flesta hatarna är pojkar, och det som utmärker sig i pojkarnas berättelser är papporna. Det är pappor som misshandlar, missbrukar eller är oförmögna att visa kärlek. Eller bara är frånvarande av olika anledningar. Fäder eller andra goda manliga förebilder har en oerhört viktig uppgift att fylla för pojkar. Märk väl att materiellt välstånd saknar betydelse i dessa sammanhang. Hatare kan komma från alla samhällsklasser.

Mediernas betydelse för hatarna är däremot mycket stor, de spelar faktiskt en huvudroll. Omedvetet och naivt, men med stor inlevelse och i stora, feta rubriker ropar medierna ut att nazister eller rasister har gjort si eller så. Det väcker berättigad avsky, men skänker samtidigt hatarna just den uppmärksamhet och bekräftelse de eftersöker. För att åter citera Hjalmar Söderberg ur Dr Glas (1905)

”Man vill ingiva människorna något slags känsla.”

När hatarna kan läsa om sig själva som nazister eller rasister växer deras självbild och de känner sig starka. Vill man motverka extremism är detta inte rätt väg att gå. Vi kan aldrig motverka det onda genom att ständigt lyfta fram det, som medier gör. Men vi kan avslöja ondskans budbärare genom att ge honom ett ansikte och förklara varför just han har blivit en hatare.

En grundläggande förutsättning för att finna rätta lösningar på samhällsproblem är att kalla saker vid dess rätta namn. En person som tvångsmässigt dricker alkohol kallar vi alkoholist, en som använder narkotika kallar vi narkoman, en som njuter av att plåga människor kallas sadist. Lika självklart borde det vara att kalla kriminella och våldsbenägna för det de är och inte envisas med att endast söka nazistiska och rasistiska motiv i deras handlingar. Genom att envisas att ge deras beteende endast ideologisk eller politisk innebörd har vi omedvetet hjälpt till att legitimera deras handlingar och åsikter.

I stället bör medier använda sin fenomenala förmåga till research. Och då menar jag inte att man som vanligt ska kartlägga hatarna med avseende på deras förskräckliga handlingar. Fokusera i stället på deras barndom och uppväxt – förklara varför hataren har blivit hatare. Jag önskar att medierna inte nöjer sig med att rapportera om situationen just nu, utan även om hur den blivit som den är. Hatarens liv börjar inte i 20-årsåldern med sten i hand och hat i blick.

Om vi kan slå fast att extremismens och hatets orsak är bristen på kärlek och omtanke, menar jag att denna upptäckt är för extremismen vad penicillinet har varit för bakterieinfektioner. Men med den avgörande skillnaden, att användandet av kärlek och omtanke inte kan orsaka resistens. Det är riskfritt.

Men hur ska vi nu gå till väga då? Om kärleken överträffar penicillinet vad beträffar risken för resistens, har den en nackdel; den kan inte delas ut på recept och den kan inte tas i form av ett piller. Hur ska behövande få sin medicin?

Även om det är svårt att medicinera en hatare är det ändå lätt att ställa diagnos. För en människa med rätt kunskaper är det ingen konst att upptäcka en hatare redan i småskolan. Ju tidigare man sätter in åtgärder desto lättare är det att bota. Det är skolan som är verktyget och möjligheten därför att framtiden befinner sig där – fem dagar i veckan.

Tyvärr förmår inte alla föräldrar ge sina barn den kärlek de behöver under sin uppväxt. Skolan är den enda platsen där det finns möjlighet att kompensera för vad som fattas i hemmet. Av det skälet borde skolan få alla de resurser som krävs för att kunna fungera som ett andra hem för dem som behöver det. Genom att hjälpa ungdomar som mår dåligt när de går i skolan, kan vi också – utan extra kostnad – uppnå ett annat mycket viktigt mål, nämligen att stoppa eller i varje fall minska nyrekrytering till destruktiva gäng.

Vad skolan behöver är mer utbildning i problematiken och fler anställda. Framför allt behöver den fler män. Inom förskolan och på låg- och mellanstadiet är det ont om manlig personal, eftersom det är ett låglöneyrke med låg status, trots att det borde vara precis tvärtom. För att lyckas måste skolan vidare visa uthållighet, se till att personalen blir kvar och går att lita på för ett barn. Det är ju så närvarande pappor fungerar. De försvinner inte, barnen litar på och ser upp till dem. Skolan är samhällets viktigaste plats och lärare är ett av mänsklighetens viktigaste yrken. Därför måste antagningskraven till lärarutbildningen höjas, liksom lönen och yrkets status.

Det är endast genom professionellt och kontinuerligt förebyggande arbete enligt helhetsprincipen, hand i hand med alla berörda parter, som vi kan uppnå varaktigt resultat. Allt annat betraktar jag som punktinsatser som i bästa fall kan hjälpa för stunden. Under alla debatter om skolan som jag har hört, har jag aldrig hört någon nämna dessa trasiga barn som finns i våra skolor.

**Men har vi **verkligen råd med dessa insatser? Ja, om man har en vidare blick och förmår att även räkna minskat lidande som en vinst. Skolans värsting blir kanske inte en ny Hitler, men kan likväl förorsaka mycket lidande och samhället stora skador. De kan kosta mycket mer att reparera än priset för att hjälpa honom medan han är kvar i skolan.

En hatare, förslagsvis en nynazist, drar sällan några större strån till samhällsstacken. Däremot kostar han ofta stora summor i form av vandalisering, sjukfrånvarokostnader och därmed uteblivna skatteintäkter, polisinsatser, domstolskostnader och kriminalvård. En sådan värsting med mångårig kriminell karriär bakom sig, och som har varit med mig på mina föreläsningar, har enligt gjorda beräkningar kostat samhället runt 45 miljoner kronor. Det räcker till ganska många skolpengar.

Min slutsats – baserad på 50 års erfarenhet i möte med utslagna ungdomar – är att majoriteten av pojkar som hamnar fel i livet är pojkar som saknar en kärleksfull pappa eller annan god manlig förebild. För att få vetenskapligt belägg för detta föreslår jag att resurser avsätts till ett nordiskt projekt för forskning kring och kartläggning av kända hatares uppväxt och barndom. Jag är övertygad om att resultatet ger politiker fakta som skulle motivera en helhjärtad satsning på åtgärder som kompenserar avsaknad av goda manliga förebilder.

Jag är lika övertygad att många fler så kallade värstingar skulle våga hoppa av från destruktiva gäng när dom har förstått att vi förstår.

Arbetar för att motverka våld

Emerich Roth är född 1924. Hans stiftelse Emerichfonden delar varje år ut priser och stipendier till skolor och elever som gör något bra för att motverka våld och främlingsfientlighet. Emerich Roth är även initiativtagare till organisationen Exit som hjälper unga att lämna högerextrema och andra destruktiva grupper.