När spelet är allt
Goda politiker måste vara skickliga spelare utan att för den skull låta spelet ta över politiken. Och de måste ha förmågan att i kritiska lägen sätta gemensamma intressen framför egna. De nuvarande partiledarna klarar inte detta test.
Med ett år kvar till valet har den politiska säsongen rivstartat med initiativ till höger och vänster, ledningskollaps hos Moderaterna och fortsatt hot om misstroendeförklaring mot försvarsministern när riksdagen har öppnat den 12 september. Men mitt i denna dramatik med knivskarpa motsättningar mellan block och partier finns det anledning att fundera över fenomenet i sig självt: Politik.
Begreppet, från grekiskans politikós, brukar med utgångspunkt hos Aristoteles definieras som statskonst, närmare bestämt konsten att vinna och utöva offentlig makt för att lösa samhällsproblem. Hur står det egentligen till med den konsten i dagens svenska politik? Och går det att skilja på god och dålig politik utan att blanda in värderingar i bedömningen?
De flesta är nog överens om att god politik, oavsett ideologisk inriktning, måste rymma ingredienser som ärlighet, välvilja och respekt för processen. God politik förutsätter därmed politiker som kan höja sig över kortsiktiga futtigheter och ta ett övergripande och konstruktivt ansvar för samhällsutvecklingen.
God politik i denna strikta mening handlar alltså mer om kompetens än om åsikter. Socialdemokraten Göran Persson och hans efterträdare som statsminister, moderaten Fredrik Reinfeldt, väckte starka ideologiska antipatier hos sina motståndare, men knappast någon skulle komma på tanken att avfärda dem som politiskt inkompetenta.
Annorlunda uttryckt: goda politiker måste vara skickliga spelare utan att för den skull låta spelet ta över politiken. Och de måste ha förmågan att i kritiska lägen sätta gemensamma intressen framför egna.
De nuvarande partiledarna klarar inte detta test, vilket mer än något annat förklarar det kaos som kännetecknar den politiska och parlamentariska situationen. Det gäller såväl oppositionen som regeringen. JAG är allvarligt orolig för den “köpte C-ledaren”, som i mina ögon sätter sig själv (narcissistiskt) – i strävan att bli statsmini – än “det bästa för folket”. C – är för mig och mest numera ett utpräglat storstadsparti – UTAN folklig förankring.
Det ser mörkt ut för Moder Svea (Anne Löwe) inför framtidens dörr !!!
Allra tydligast är det i två frågor: den borgerliga alliansens överilade användning av grundlagens misstroendeinstitut och den rödgröna regeringens taktiserande om vinster i välfärden. I båda fallen har spelet fått tränga undan ansvaret.
Det är politik mot bättre vetande – och mycket sämre än så kan politik inte bli.
I alla händelser betyder regeringens vägval att det är omöjligt att ta Stefan Löfven på allvar när han talar sig varm för blocköverskridande samarbete.
Så ser det ut över hela linjen: ansvaret är ingenting, spelet är allt.
Väljarna är inte imponerade. Socialdemokraterna ligger parkerade i närheten av det blygsamma valresultatet på 31 procent, och Moderaterna har tappat nästan en tredjedel av sina väljare, ett ras som nu lett till Anna Kinberg Batras avgång som partiledare. Och hon föll, helt följdriktigt, på eget spel: den principlösa öppningen mot Sverigedemokraterna – eller kan det vara andra krafter som vill ha bort henne – till förmån för AL??? Jag är övertygad om att så är fallet, dvs att AL stöttas av “Världsregeringens hejdukar”
Den enda politiska kraft som gynnas av detta politiska spelmissbruk är just SD, ett s.k. hatparti som de andra, på mycket egna grunder, säger sig vilja bekämpa – mot den stora skara av svenska folket (dvs sk lantisar utanför Stock Homes tullar)
Det senare är beklämmande att se – knappast värdigt i ett land som säger sig vara en öppen demokrati…
