Text. Peter Robsam
“Två generationer unga människor kommer i en framtid att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje.“
Smaka på dessa ord.
Sexualitetens glädje är en av människans största tillgångar. Om inte den funnes så vore livet betydligt fattigare, skulle jag vilja säga. Betydligt.
Att några skulle se till att den går förlorad, vore i sanning klandervärt.
Nu är de inledande orden dock inte mina. Så skriver däremot Staffan Heimerson i en kolumn i Aftonbladet. Och för att ingen ska missförstå mina intentioner med den här texten, så ska jag uttrycka mig tydligt redan här i inledningen:
Av alla gubbar som indignerat känner sig förfördelade av Metoo-kampanjen, tar Heimerson priset. Hans text är ett skamligt bottennapp i allt vad patriarkal snarstuckenhet heter, vadande i en kletig manschauvinism som tangerar alla de trevande händer och instängda stånd som sökt sig innanför kvinnors integritetszon genom alla tider.
Han inleder med orden “Mina närmaste vänner varnar mig för att skriva den här kolumnen: ‘Du kommer bara att betraktas som gubbe och kallas sexist'”, för att strax därefter konstatera att han förvisso är gubbe, men är raka motsatsen till sexist.
Du borde lyssnat på dina närmaste vänner, Staffan. Då hade vi sluppit denna vämjeliga smörja.
Försök en gång för alla fatta att det du ser framför dina ögon är en revolution – en revolution där sådana som du blir omåkta och förpassade till historiens uppsamlingsplats för dinosaurier.
Det du skriver om Metoo är inget annat än en kränkning av alla de kvinnor som kastat munkavlen och för en gång skull känner att även deras röster ska få höras.
Din har vi ju hört tillräckligt, Staffan. Och efter det här hoppas jag: aldrig mer.
Kanske “sexualitetens glädje” började i ett mörkt rum där pappas kompis smög in? Kanske den började redan i 3-4-årsåldern när styvfarsan lärde den lilla flickan vad skam och självförakt innebär? Kanske den började med en massa alkohol i kroppen och ett gäng killar som hade fritt fram att leva ut sina fantasier? Eller den kanske började vid kopieringsmaskinen och ett kännbart stånd mot rumpan? Eller varför inte den kittlande känslan att behöva se sig om över axeln varenda förbannade gång solen gått ner? Sedan kan det ju också vara sådana trivialiteter som att få skamliga förslag från kåta män på festen, vid bardisken eller konferensen? Det är ju så härligt med romantik.
Du vet, Staffan; problemet är inte när det är ömsesidigt, utan när det inte är det.
Genom historien har manlig sexualitet stått i centrum. Den har varit normen. Den har ynglat av sig i sexhandel och trafficking. Det har alltid setts som självklart att en man alltid har rätt att få sina lustar tillfredsställda. Att aldrig behöva kontrollera sina behov. Att alltid kunna ta för sig. Mänsklighetens ena halva har blivit som en buffé och det är bara att lägga de önskvärda kropparna på sin tallrik.
“Åt det gamla skall vi binda vackra kransar”, skrev Olle Adolphson i Trubbel.
Så låt oss blicka framåt och skapa en värld där det verkligen handlar om sexualitet – riktig sexualitet – och inte som nu; den starkes rätt.
Men för att nå dit måste vi män backa – och lyssna. Vi måste lyssna på alla dessa berättelser om oförrätt och förtvivlan. Vi måste förstå att det inte har ett skit med romantik, flirt och sex att göra. De röster vi nu hör är vår samtids “sång om frihet”.
Det handlar inte om att “alla vill vara offer”, som du så cyniskt påstår, Staffan. Det handlar om att alla som nu höjer sin röst ÄR offer. Och det är sådana som du och jag – män – som gjort dem till det, därför att det inte enbart handlar om att “grab them by the pussy”, utan om tystnad.
I tystnadens tyranni har denna svulst fått växa till sig och nu ska världens kvinnor äntligen få säga sitt.
Och MÄN? – MÅNGA ska bara hålla käften, som de neandertalare, som DE ÄR !
