Filosofen John Rawls hävdar i sin bästsäljande tegelsten A theory of justice att självrespekt är varje människas högsta goda. Självrespekt är det viktigaste en person kan äga. Att äga självrespekt innebär att vara medveten om sitt eget jag och sitt eget värde.

Den självrespekterande människan bryr sig mindre om yttre framgång i form av karriär och ägodelar och mer om att vara en sådan människa hon vill vara. Hon strävar efter att handla och leva i enlighet med sina moraliska övertygelser och sin moraliska identitet. Hon är övertygad om att hon och hennes handlingar räknas och tar ansvar för sina handlingar också när hon gör fel. En människa som respekterar sig själv har förväntningar på sig själv och gör sitt bästa för att leva upp till dem.

Jag menar att John Rawls har rätt. Självrespekt är grundläggande i ett värdigt liv. Min självrespekt är intimt förknippad med två ting: Min moraliska identitet och med min förmåga att ta hand om mig själv. Jag strävar efter att alltid agera på ett sådant sätt att jag kan vara stolt över mig själv, vilket innebär att jag försöker vara trogen mina principer och värderingar även när det är obekvämt. Jag sätter en ära i att klara mig själv och vill inte ligga någon till last.

Min gissning är att de allra flesta människor resonerar ungefär som jag. De har förväntningar på sig själva och sina handlingar och de vill ta ansvar för sin egen försörjning. Det är i det ljuset vi bör betrakta den integrationsplikt som Vellinge kommun beslutade om i veckan.

Integrationsplikten innebär att den nyanlände har ett eget ansvar för sin integration. I det ansvaret ingår att delta i språkundervisning och lära sig svenska samt tillgodogöra sig kunskaper om hur det svenska samhället fungerar.

Den som inte fullföljer sin plikt – tar sitt ansvar – får sina bidrag indragna. Individens prestation kopplas alltså till den ersättning han eller hon får. Rubriken i sydsvenskan skvallrar om att Vellinges beslut inte har fallit i god jord hos alla: ”Integrationsplikten – de bestämmer vem som blir av med sitt bidrag”.

Rubriken andas en svårbegriplig indignation – för ingen blir väl indignerad över att man måste utföra ett arbete för att få lön? Uteblir du från din arbetsplats får du ingen lön. Inget konstigt med det, så varför skulle det vara ett problem att kräva en motprestation av nyanlända för att de ska få sina bidrag?

Att ställa krav på vuxna och fullt friska människor är inte kränkande. Tvärtom är det att ta dem på allvar och tillerkänna dem både autonomi och ansvarstagande. Det är att erbjuda dem möjligheten att kunna respektera sig själva. Integrationsplikten, som den formuleras av Vellinge kommun, är en inbjudan att vara en del av Sverige och av samhällskontraktet. I samhällskontraktet regleras förhållandet mellan medborgare och stat, och det är ett förhållande som innebär både rättigheter och skyldigheter. Den som blott åtnjuter rättigheter och inte uppfyller sina skyldigheter är inte en del av detta kontrakt på riktigt. Så kan vi inte ha det. Alla vuxna och friska människor har en plikt att bidra till vårt gemensamma samhälle – och jag är övertygad om att just detta, att bidra, att fylla en funktion, att utföra ett uppdrag, att ha en uppgift är avgörande för varje människas självrespekt.

Text Ann Heberlein – OCH med sympati från mig i sak och skrift!