De senaste veckorna har begreppet svenska värderingar varit på tapeten. Politiker och opinionsbildare som tidigare förnekat förekomsten av svenska värderingar framhåller nu just svenska värderingar som lösningen på de problem med en bristfällig integration som det, långt om länge, är tillåtet att tala om. Vilka dessa svenska värderingar är tycks dock fortfarande vara ganska dunkelt för flera av dessa nyvaknade värderingsvurmare samtidigt som ett antal uthålliga värderingsförnekare hårdnackat ihärdar att hävda att det inte finns några specifika svenska värderingar – och skulle det finnas några specifikt svenska värderingar så är dessa med all sannolikhet suspekta.
Självfallet finns det svenska värderingar. Begreppet ”svenska värderingar” betyder givetvis inte att det är värderingar som bara finns i Sverige – flera av de värderingar som förs fram i debatten som just svenska är i själva verket klassiska humanistiska värderingar. Att en värdering kan betecknas som svensk innebär att det är en värdering som omfattas av de flesta svenskar och att det är en värdering som på olika sätt präglar vår kultur och vårt samhälle. Att män och kvinnor bör tillerkännas samma värde, möjligheter och rättigheter är ett exempel på en sådan humanistisk värdering som också kan betecknas som en svensk värdering. Det finns dock några värderingar som med fog kan kallas svenska i meningen att de är tämligen unika för just Sverige. En sådan värdering är uppfattningen att religion tillhör privatlivet, en uppfattning som är extra stark i Sverige.
När jag studerade religionssociologi i mitten av nittiotalet så inskärptes att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Det är ett påstående som jag själv upprepat alla år jag undervisade i etik vid Lunds universitet: Sverige tillhör de länder i världen där lägst andel invånare betecknar sig som religiösa, där religionen har förpassats till det privata och där religiösa argument inte tillmäts någon vikt, ja Sverige är så sekulariserat att religion i breda lager betraktas som något avvikande. Blott Kina och Japan är mer sekulariserade än Sverige, vilket ju har sina förklaringar. I Kina handlar det givetvis om landets förhållande till kommunism, en ideologi som inte tolererar religion. Den konfucianism som präglat Japan är snarare en filosofisk livshållning än en religiös sådan.
I Sverige hänger sekulariseringen ihop med att vår kultur är en syntes av protestantism och socialism. Socialism är, som bekant, föga förtjust i metafysiska förklaringar. Protestantiska länder är generellt mer sekulariserade, helt enkelt eftersom protestantismen skiljde mellan det världsliga och det religiösa. Luther formulerade tvåregementsläran, vilket kortfattat innebär att det finns två regementen, det andliga och det världsliga. I det andliga styr den andliga makten och i det världsliga den världsliga makten, och dessa två regemente ska hållas isär. Här grundläggs alltså förutsättningen för sekularisering, alltså den process som innebär att religionen förlorar i betydelse i ett samhälle.
I ett sekulariserat land – som Sverige – vilar samhället på den världsliga lagen, inte på någon gudomlig sådan. Religionen påverkar därför inte ickereligiösa områden, som lagstiftning, undervisning i skolan, sjukvården. Religiösa argument och religiösa värderingar är helt enkelt inte giltiga i andra sammanhang än just religiösa sammanhang. Det är en utmärkt princip som bör vara grundläggande för alla demokratier, ty i demokratier är inte argument som bara en liten del av befolkningen anser vara giltiga gångbara. I ett sekulariserat land råder religionsfrihet. Det innebär att var och en är fri att utöva sin religion, liksom det innebär varje individs rätt att slippa religiös påverkan och indoktrinering. Den religiöse får, i ett sekulariserat land, rätta sig efter det de sekulära lagarna, inte tvärtom.
Jag ser med oro på hur religiösa argument allt oftare lyfts fram som giltiga i samhällsdebatten, och hur religiösa organisationer utövar olika typer av påtryckningar för att påverka politiska beslut. Ett tydligt exempel är svenska kyrkan, som med hänvisning till bibelcitat hävdar att en annan migrationspolitik bör föras. Med lika delar förfäran och förundran ser jag hur liberala debattörer som frankt tillstår att de inte tror på Gud hävdar svenska kyrkans bibelcitat som övertygande argument. Andra exempel är krav på specialkost, rätten att bära religiös klädsel, rätten att slippa hantera griskött med mera som framförallt muslimer hävdar. Argument hämtade ur Koranen är definitivt inte giltiga argument i ett sekulariserat land.
Trots att jag själv är troende kristen ser jag stora problem med att ge religiösa argument legitimitet i ickereligiösa sammanhang. Eftersom människor tror på olika gudar – eller inte alls – i vårt land ska våra gemensamma lagar, institutioner och organisationer vara fria från religion. Vill du inte utföra abort på grund av din tro bör du välja ett annat yrke än barnmorska, eftersom aborter tillhör barnmorskans uppgifter. Vill du inte hantera fläskkött på grund av din tro kan du inte arbeta i hemtjänsten där svenska pensionärer vill kunna äta fläskkotletter. Om din tro förhindrar dig att utföra sådana uppgifter som tillhör ditt arbete får du antingen ändra på dig eller byta arbete. Det är inte det sekulariserade majoritetssamhället som ska ändra på sig – den religiöse individen får ta fullt ansvar för sin tro själv.
Erfarenhet och empiri visar att sekularisering leder till tolerans, jämställdhet och individualism, attityder som i sin tur ger frihet för hbtqpersoner, respekt för varje individs sexuella integritet, yttrandefrihet, jämlikhet mellan könen, religionsfrihet och möjligheter för varje individ oavsett vem hon är och var hon kommer ifrån att själv påverka sitt liv. Vi bör därför värna vårt sekulära arv och försäkra oss om att Sverige också fortsättningsvis är ett sekulariserat land, gärna det mest sekulariserade i världen.
Ann Heberlein
