16 JANUARI, 2018 10:53
Katerina Janouch

Ja, jag påpekar briserna och problemen i dagens Sverige och jag tänker inte backa en millimeter. Jag gör det för att dessa problem tyvärr finns och ökar. Jag gör det för att jag bryr mig om alla människor, men framför allt om dem som inte har rösten, som inte har orken, som inte har resurserna. För jag lider av orättvisorna, av missförhållandena, av elitens människoförakt.Jag skriver, för att jag älskar Sverige och vill det väl. Jag skriver också om sånt som gör ont, som känns otäckt. För jag tror inte att lögn och döljande av sanningen kommer att bidra till att problem blir lösta. Jag tror inte vi får ordning på landet genom att skönmåla och sockra. Om det gör mig till en fearmonger, så är jag då en stolt sådan. Och idag har högt uppsatta politiker gjort mig sällskap: Magdalena Andersson och Morgan Johansson, bara för att nämna några. Jag tror inte de gör det för att få fler följare i sociala medier. Däremot säkert för att få fler röster i valet.

Den LO-stöttade vänstersajten Politism publicerade igår en kort text med rubriken ”Bali, Janouch och Heberlein vill att du ska vara rädd”. Där står bland annat att läsa: ”Det är faktiskt inte för att Katarina Janouch (jag stavas KatErina, min anm.) är författare som folk följer henne på sociala medier eller läser hennes blogg. Och det är inte för att Hanif Bali är en politiker som kommer med konstruktiva förslag och nya idéer som vi hela tiden pratar om vad han gör i sociala medier.Det är bara att titta på när det är de här profilerna får genomslag. Titta på när de blir omskrivna och omdiskuterade. Nästan alltid handlar det om att sprida skräck.Rädsla får folk att agera irrationellt, rädsla får folk att tänka ologiskt och rädsla kan leda till att man fattar ogenomtänkta beslut som kan få grova konsekvenser. Det vet de flesta.”

Skribenten Mohammed Ryback kallar mig för en ”fearmonger” och skryter om att han vet vad ordet betyder, eftersom han läst Wikipedia. ”Fearmongering eller scaremongering är spridningen av skrämmande och överdrivna rykten om en överhängande fara eller vana eller taktik med avsiktligt och onödigt väckande allmän rädsla för ett problem.” Samt att rädsla är ett bra verktyg för marknadsföring. ”Vi följer och diskuterar dem enbart för att de är fearmongers.” hävdar Ryback självsäkert. Jag gissar att han är medveten om att han i så fall har minst en fearmonger bland sina kollegor, nämligen bloggaren Kawa Zolfagary. Några timmar tidigare skrev nämligen Zolfagary detta:

”Det är för mycket, för fort. Handgranater, kulor, mördade och mördare. Om jag känner rädsla, hur tänker då den med barn i området? Om jag känner ilska, hur rasande är då inte den drabbades familj? Om jag är trött på att nyansera diskussionen, vad ska då krävas för att få ett slut på våldet? För till sist orkar man inte analysera mer, gråskalan blir svartvit. I somras avrättades en man i närheten av mitt hem. Mina fönsterrutor skakade när ambulanshelikoptern kom in för landning. Nu har ännu en person mördats. Varje dag går jag förbi dessa två brottsplatser. Förbi en förskola, en kyrka, en vårdcentral. Tillsammans med andra som är på väg till arbete, studier och jobbsökande. De med en tanke om att bidra till ett bättre samhälle i huvudet, och en knuten näve i sin ficka. Snälla, låt det vara fyrverkerier på min himmel nästa gång.”

Ja, jisses. Man skulle kunna avfärda Politism som den irrelevanta humorsajt den blivit, om inte texter som Rybacks faktiskt blottlade en oerhört allvarlig och intressant fråga: Vems ärenden går egentligen vänstern?

Jag funderar på om inte Politism faktiskt är ett slags påverkansoperation, sådan som Stefan Löfven nu utlovat krafttag mot. Ett slags verktyg i valpropagandan, för att en gång för alla sänka de rödgrönrosa. Kanske är Politism och dess skribenter en del av en rysk trollfabrik, nu när detta ämne är så mycket på tapeten? För artiklar som Rybacks om fearmongers ger ju bara människor som mig fler sympatisörer och följare. Fler lyssnar på oss, eftersom de inser att vi vågar ifrågasätta och kräva förändring. Men om man nu tycker att människor som vill ha ett fungerande och tryggt samhälle är något skadligt, och något som en främmande makt vill driva fram för att skapa oreda och polarisering i en stat, så borde man väl rannsaka motiven till att skriva så som Mohammed Ryback gör?

Ja, jag raljerar. Nej, jag tror inte Politism är så pass sofistikerade och nej, jag tror inte eventuella yttre agenter skulle välja just dessa nyttiga och barnsliga idioter i en så pass oseriös kanal (fast man vet ju aldrig, just aningslösheten hos människor som Ryback gör dem till perfekta verktyg i lömska och manipulativa makters händer).

Den mer allvarsamma frågan är dock, vem vänstern idag värnar. När jag var yngre fanns det arbetarpartier som sa sig företräda arbetarklassen och som verkligen kämpade för att åstadkomma mer rättvisa. Högre löner, bättre villkor. De som företrädde folket. Dem som sliter, kämpar, och bär samhällets fundament på sina trötta axlar. Fabriksarbetare, undersköterskor, hemtjänst, sopåkare, snabbköpskassörskor, byggjobbare, knegare helt enkelt, de som ofta arbetar hela sitt liv utan att få någon vidare guldkant på tillvaron. Ändå är det dessa som får samhällets kugghjul att rulla, det är dessa som betalar skatt månad efter månad så att staten kan slösa sina pengar på kriminella georgier som söker asyl utan asylskäl och bedragare som fuskar med assistansersättningen, för att bara ge några exempel på alla de bäckar som sipprar ut ur statskassan.

När bekymrade sig folk som Mohammad Ryback om dessa utslitna småbarnsmammor och fattigpensionärer, som många gånger måste bo i områden som det Kawa Zolfagary beskriver? Där det skjuts, rånas och våldtas?

Ja, jag påpekar briserna och problemen. Jag gör det för att dessa tyvärr finns och ökar. Jag gör det för att jag bryr mig om alla människor, men framför allt om dem som inte har rösten, som inte har orken, som inte har resurserna. För jag lider av orättvisorna, av missförhållandena, av elitens människoförakt.Jag skriver, för att jag älskar Sverige och vill det väl. Jag skriver också om sånt som gör ont, som känns otäckt. För jag tror inte att lögn och döljande av sanningen kommer att bidra till att problem blir lösta. Jag tror inte vi får ordning på landet genom att skönmåla och sockra. Om det gör mig till en fearmonger, så är jag då en stolt sådan. Och idag har högt uppsatta politiker gjort mig sällskap: Magdalena Andersson och Morgan Johansson, bara för att nämna några fler som anslutit sig till fearmongergruppen. Jag tror inte de gör det för att få fler följare i sociala medier. Däremot säkert för att få fler röster i valet.

Kanske är det så att det är jag som faktiskt blivit vänster, eftersom jag faktiskt bryr mig om alla människors lika värde på riktigt? Eftersom jag vill att även de mest utsatta ska få ha det bra i Sverige. Frågan är då vad Mohammad Ryback och det LO-stödda Politism är.

(Disclaimer: Ryback och hans vänner på Politism, som länge kämpat med förlust och noll trovärdighet, är förstås medveten att hans text får stor spridning då han namnger personer som han vet skriver mycket och reagerar på rena dumheter. Han väjer att peka ut några personer för han vill åka snålskjuts på våra namn, eftersom han själv är så pass ointressant att detta blir hans enda ”claim to fame”. Det är en smart strategi. Men jag bjuder på det.)