Andra tiger still och nickar instämmande. Någon vet inte riktigt vilket ben han ska stå på och blir gruppens clown. Medan den siste blir lite utanför. Men är väldigt viktig. För han anses sämre och får alla de andra, att känna sig stora, starka och listiga. Tror att de flesta män känner igen sig i det, oavsett vilket århundrade vi är födda i.

När jag var liten, då ansågs det viktigt att fostra pojkar, med en rejäl fast hand. Gärna lite spö också. Med flickor var det annorlunda, för de skulle helst vara söta, snälla och duktiga. Därför var det oftast vi pojkar, som fick stryk av våra fäder.

Det var på den tiden mammorna kunde säga:

– Nu vet du vad som händer när pappa kommer hem, efter att man gjort något dumt och fel.

Och när pappa kom hem, då fick man smaka på rottingen och lära sig att inte gråta. För annars kunde man få höra att man var känslig som en flicka, och det fick pojkar inte vara.

1976 hände något nytt. Plötsligt var det inte längre tillåtet att slå barn. Minns att min pappa förändrades mycket. Allt det där stela och spända försvann liksom. Tror att han tyckte att det var skönt, att inte längre vara den som hade till uppgift att slå in budskapet i sin sons kropp. Och vips, så hade han bytt ut ”uniformen” mot en jeansjacka. Rena rama metamorfosen, att få se sin pappa i uppfälld krage och hår som nu växte över öronen.

1978 kom jag in på scenskolan. Hade ingen aning om politik, mer än att man inte skulle slå den som var mindre och fysiskt svagare. Minns att någon stirrade på mig och sade:

– Röd eller död!

Men det sket jag i och fick det heller inte så lätt där. Jag var från förorten och hade lärt mig att inte vara rädd, utan att bli dum tillbaka. Så jag sade bara:

– Dra åt helvete!

Och därmed blev det ingen lösning på det problemet.

Minns att några elever på scenskolan åkte ut till Kockums varv, med gitarrer och latinamerikanska kampsånger. Varvet skulle läggas ned och göra varvsarbetarna arbetslösa. Men med kamp och sång av scenskolans elever, så skulle det gjutas mod i arbetarna. Men det gick inget vidare. Arbetarna blev visst förbannade över de unga kulturarbetarna, som inget hellre ville än att förklara livets villkor för dem. Tror att många av eleverna på scenskolan blev lite ledsna över att arbetarna var så oförstående.

1981 kom jag till Dramaten och hybrisen sköt i höjden. Gick förbi kön på Café Opera och kände mig plötsligt både snygg och framgångsrik. ”Tänk att tjejer kommer fram till mig”? Det var lite annat än förr, då jag knappt fick en blick, trots mina ansträngningar.

Men nu, i mörka solglasögon och boots med ”lite” för höga klackar, stod jag i baren och kände mig äntligen som en riktig man. Tänk att här står jag och skålar med massor av glada flickor!

En natt, när jag står i mina svarta solglasögon i baren på Café Opera, så känner jag en hand på min axel. Vänder mig om och upptäcker skådespelaren Ingvar Hirdvall, som ler mot mig, ler så där pillemariskt vänligt som bara han kan göra. Sedan säger han:

– Vet du Johan? Det finns inga så kallade manliga skådespelare. För vi män som väljer det här yrket är sängvätare i botten allihop… hej med dig!

Sedan gick han, och jag tog av mig mina solglasögon, för att aldrig mera bära dem inomhus, mitt i natten.

När jag nu följer Metoo, slås jag av vilken chans det finns. Vilken enastående möjlighet att nollställa räkneverken och försonas. Att genom kvinnan lära oss män, att vi inte längre behöver vara störst, bäst och starkast. Att genom kvinnan förstå att vi faktiskt duger och inte behöver solglasögon och boots med höga klackar i baren, för att känna oss synliga för er kvinnor, som vi livet igenom trånar efter.

Vi kan inte föda barn. Vi kan inte amma. Vi vet någonstans i djupet av våra hjärtan, att kvinnan är ryggraden för allt liv. Och att vi så gärna cirkulerar runt den ryggraden och på gott och ont, utför våra tjänster efter bästa förmåga.

Ibland gör vi det bra, men lika ofta misslyckas vi. Och det är väl själva meningen med livet. Att vi ständigt bör vara i rörelse, för att genom våra tillkortakommanden utvecklas till en bättre människa. Även om alltför många män ännu inte vågat ta till sig detta, utan fortfarande befinner sig på sin barndoms gamla gård, med alla hierarkiska grupperingar.

Jag förstår att ni kvinnor är arga, förstår er frustration över pojkarnas lek och stoj i grupper, som alltför ofta överröstat flickorna. Men jag har också alltid undrat varför ni så sällan rör er i grupper? Varför ni så ofta sitter två och två på caféer och samtalar över en kopp kaffe. Medan ”byggjobbarna” vältrar in i grupp och snor allt syre.

Tänker på mina döttrar. Hur förvånad jag först blev att de så ofta lekte med en kompis i taget. När jag så tydligt minns att vi pojkar oftast rusade in som en flock hos någon och tömde kylskåp och skafferier, på bullar och mjölk.

Men nu, när ni kvinnor förenats i en stor grupp, bakom en livsviktig fråga. Kan ni inte passa på att lära oss, att man inte behöver mobba och straffa, för att finna en gemenskap. Att kanske till och med ge den värsta gamla ”sängvätaren”, en chans att rätta sig och förstå. För att få leva sin sista tid på jorden, som en anständig människa. Och därmed en dag få dö, med värme i hjärtat och känna en djupare mening med livet, istället för svärta, sorg och utanförskap.

Låter melodramatiskt, så det räcker och blir över va? Jo, men va fan! Tystnad tagning handlar ju delvis om dramatik och inte enbart politik. Vi har ju i bästa fall valt kulturyrket för att försöka förstå, det som vi ännu inte omfattat. För tänk ändå hur fantastiskt livet är… Att det blev just vi flickor och pojkar, som kom till jorden för att berika den.

Text :

Johan Hedenberg är skådespelare och författare. Han medarbetar till och från på Para§raf.

Johan beskriver sig själv som: En farbror, som fortfarande någonstans är en liten vilsen pojke, som bara vill förstå.