TEXT: Johan Westerhom – 2018-02-08
är sedan 2006 medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetarepart (SAP) och har under många år deltagit aktivt i den politiska debatten som bloggare och debattör.
Danska socialdemokraterna vill avskaffa möjligheten att söka asyl i Danmark, rapporterar DR och Expressen. Partiet föreslår i stället att asylsökande skickas till danskdrivna flyktingläger under utredningstiden. Det danska utspelet sätter fingret på den svenska debatten om debatten. Om vänster- respektive högerpopulism.
“Det är nödvändigt att skapa ett flyktingsystem som är mer humant än det vi har i dag”, säger partiledaren Mette Frederiksen till DR.
“Vi kommer med det här utspelet för att vi, liksom resten av det danska samhället, kan se att vi har stora utmaningar med integrationen. Det är enligt vår uppfattning den största utmaningen i det danska samhället i dag”, säger hon.
Statsminister Stefan Löfvén (S) ställer sig lite frågande och svarar undvikande på om en sådan lösning helt kan uteslutas för svensk del även om han framhåller att antalet asylsökande har minskat med regeringens omläggning. Dock kommer andelen anhöriginvandrare ligga på en fortsatt hög nivå även under nästa mandatperiod. Antalet migranter kommer, enligt Migrationsverkets egna prognoser, ligga på minst 250 000 under nästa mandatperiod. Läggs antalet asylärenden, med okänt utfall, till landar siffran på drygt 400 000 totalt för nästa mandatperiod eller 100 000 migranter per år med en tyngdpunkt på 2018-2019.
De lägre siffror som regeringen gång på gång hänvisar till tar inte med den anhöriginvandring som blev effekten av 2015 års migrationstopp.
Den svenska migrations- och kriminalpolitiken har under mandatperioden präglats av det som Paul Collier, professor i nationalekonomi vid universitetet i Oxford, klassat som ”Panikpunkten” i sin bok Exodus från 2013. Ängsliga politiker som inte vill ta i frågan i tid hamnar, när verkligheten kommer ikapp, i en situation och en psykotisk stämning där förslag läggs som inte alltid hänger ihop. Sverige befinner sig sedan 2015 i denna punkt, en punkt som kunde undvikits om den svenska debatten tillåtit kritiska frågor komma fram istället för att rasistmarkera dessa.
Migrationsöverenskommelsen 3.0, den där ljugande unga män får stanna under amnestiliknande former, är ett exempel på detta. Panik över att behöva hantera en högljudd opinion samtidigt med panik över ett system under stress pressar fram särlösningar som inte hänger ihop med övrig förd politik. Paniklagstiftningen har fått kraftig kritik från Riksrevisionen.
En kritik som Ledarsidorna.se i praktiken var ensam att rapportera om.
Debattörer som Merit Wager, Tino Sanandaji men även ledarsidorna.se har inte haft fel på en enda avgörande punkt sedan 2012. Alla varningar för en mättnad i mottagningssystemet och arbets- respektive bostadsmarknad avfärdades av bland annat Aftonbladets och Dagens Nyheters respektive ledarsidor som rasistiska eller alarmistiskt populistiska.
Idag ägnar sig dessa ledarsidor mer åt sjukvård och oro för miljön och även om enstaka pip kan höras om migrationsdebatten. Nu menar Leonidas Aretakis på DN Kultur att konservativa har ett opportunistiskt förhållande till yttrandefriheten vilket skulle bli uppenbart för den som blickar ut i Europa; se bara på Polen och Ungern menar han. Att det är de konservativa krafterna som med sin populism dominerar det offentliga samtalet ivrigt understödda av kommersiella aktörer. Aretakis missar dessvärre målet helt. Det är dels inte en fråga om att höger- respektive vänsterpopulism som är det stora problemet i debatten. Vänsterpopulismen tryckte undan kritiska frågor från det pragmatiska mittfältet fram till 2015 men även en bra bit in på 2017 genom sin rasiststämpling av allt och alla som förde fram kritiska synpunkter på migrationens systempåverkan. Den förment vänsterliberala, globala, rörelsen är i allra högsta grad medskyldigt till att vi hamnat i panikpunkten och en debatt där nu moderata debattörer anklagas för populism och oförmåga till ett vuxet samtal..
En annan, i sammanhanget pikant, detalj är att den liberala vänsterpopulistiska rörelsen i mångt och mycket vilat på folkkära kulturprofiler. Kulturprofiler som försökt sig på komplexa nationalekonomiska resonemang med pizzor och netflix-abbonemang som valuta är idag tysta eller oroar sig för att de äter för mycket kött eller att de någon gång av misstag flugit i ett flygplan. Animaliska produkter och problematiken med flygcharter har ersatt deras tidigare primära fokusområden som de högljutt förfäktade sina åsikter runt.
Men rena högerpopulister har inte heller lösningen, om det nu finns en sådan. Det som bägge rörelserna, höger- och vänsterpopulism, gör är att de polariserar debatten och tystar en pragmatisk mitt. Som i rädsla för att bli stämplade för att antingen vara dödsknarkarfascister eller översexualiserade blomsterhattstanter i klimakteriet hellre håller sig borta. Vad de vänsterliberala debattörer gör är att de skjuter in sig på debattörer som Ann Heberlein som försöker föra fram sakliga argument i en infekterad debatt och måla ut dessa som högerpopulistiska i försöken att ta tillbaka debatten. I detta fall har Dagens Nyheters Lisa Magnusson och DN Kultur ett särskilt ansvar för att ha satt den lägsta nivån av bildning, stil och stringens. Magnusson satte hela DN:s kvalitetsnivå genom att visa att hon saknade egentlig kunskap om något av det hon anförde. Trots uppmaningar på olika sociala plattformar har såväl DN som Magnusson valt att negligera alla frågor om vad de baserar sina resonemang och tolkningar av vederlagda definitioner på.
En arrogant tystnad som Dagens Nyheters ansvarige utgivare sannolikt anser vara ett vinnande koncept när sakargumenten tryter. Om inte annat är DN en av de medieaktörer som får dela på 13,5 MSEK från statliga Vinnova under året för att motverka “fake news” med såväl kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) som näringsminister Mikael Dambergs (S) godkännande. Vinnova sorterar under Dambergs näringsdepartement. Dagens Nyheter sorterar som juvelen i kronan under huvudägaren Bonnier.
Lisa Magnusson, DN, kritik mot Heberlein vittnar om hur lite ledarredaktionen i grunden har förändrats. DN Ledarredaktion sätter sig sällan in i motståndarens argument och gör direkta vantolkningar av akademiskt belagda grunddefinitioner av begrepp som nihilism. Något de delar med Aftonbladets kulturredaktion som inte ens bemödar sig att läsa böcker de sedan recenserar. Som i fallet med Heberlein. Torsten Kälvemark, Aftonbladet, kritiserade Heberlein för att inte ta upp Kanada som exempel. Trots att mer än en fjärdedel av boken på över 200 sidor berör och i allra högsta grad resonerar kring den kanadensiska migrationspolitiken ur ett jämförande perspektiv.
Några stigmatiserande av de mer tongivande aktörerna finns i allra högsta grad kvar. Dagens Nyheter och Aftonbladet. Heberlein är bara ett exempel som Dagens Nyheters ledarsidor och kultursidor i allra högsta grad numera gjort sitt bästa för att stämpla som högerextrem är långt ifrån detta.
Det är möjligt, kanske till och med troligt, att pendeln slagit över till migrationskritikernas fördel för tillfället men den riskerar att slå ut ytterligare. Det politiska landskapet är långt ifrån stabilt och de pragmatiska lösningarna är långt ifrån presenterade ännu. Det kommer inte krävas mycket för att att pendelns skall svänga ytterligare och förstärka panikpunkten eller svänga tillbaka och ge vänsterpopulismen förnyad kraft.
Sverige kan i alla väsentliga delar numera tjäna som ett exempel på hur rätt Paul Collier hade 2013 när han skrev Exodus. Vi uppfyller samtliga hans tidigare empiriska studieresultat och slutsatser om framtida utveckling. Och hur fel de då dominerande vänsterpopulisterna hade. De som inte finns alls enligt Aretakis på DN Kultur. En tidning som inte alls var populistisk.
I varje fall inte när de själva sätter betyg på sin egen insats.
