DU – som mött Kung Carl den STORE Bildt – vet redan om vad som skrivs nedan:
Under fredagskvällen berättade Fredrik Lindström att det kommer mansplainas en del i hans kommande föreställning. I Skavlans skinande läderfåtöljer konstaterade han att det är sån han är; en som älskar att till exempel förklara etymologin av fula ord eller var en annorlunda dialekt kommer ifrån.
Den andra Fredrik, alltså Skavlan själv, berättar sedan för både publiken och tv-tittarna om begreppet “mansplaining”; -> när män förklarar och berättar.
Men – även jag Leo – oroas över att båda Fredrikarna verkar ha missförstått detta så träffsäkra uttryck.
För tre år sedan började jag spela gitarr. Jag tog hjälp av en nära vän att få till snävast möjliga utvecklingskurva. När jag gör fel blir han stressad. Inte för att jag gör fel, utan för att han ska behöva säga till om det. ”Jag vill inte vara en mansplainer, men om du spjärnar med tummen mot halsen kommer du få mer kraft i ditt pekfinger.”
Det var författaren och journalisten Rebecca Solnit som satte mansplaining på folks läppar. I essän ”Män förklarar saker för mig” beskriver hon en situation där en man förklarade för henne vad hennes senaste bok, som hon skrivit själv, handlade om.
Mansplaining har alltså att göra med att män förklarar saker för kvinnor som kvinnorna redan vet. Om det händer mig? Rätt ofta. Senast förra veckan när en femtiotreårig ekonom berättade för mig hur det är att jobba som ung journalist på en lokaltidning. Själv har han aldrig satt sin fot på en redaktion. Om det är tröttsamt? Svaret är ja.
Om däremot Fredrik Lindström skulle förklara etymologin av fula ord för mig hade jag njutit ganska mycket av det. Jag tycker om språk och ord, och hur det hänger ihop. Och när min fina vän säger till mig hur jag ska hålla min hand för att jag ska bli bättre på att ta ett barréackord, då är det allt annat än mansplaining. Det är välvilja mot världen som snart kommer få en ny Joni Mitchell, så fort hon lärt sig att ta ett F.
Det är inte mansplaning – det är explaining. Om halva befolkningen skulle avstå från att dela med sig av kunskap i en rädsla för att bli anklagade för mansplaining har vi ett problem. Vi måste ju kunna lära oss av varandra.
Men det skulle nästan vara värre för mig med ett scenario, där Fredrikarna Lindström/Skavlan redan verkar befinna sig, där begreppet mansplaining urvattnas och används på fel sätt.
Det är nämligen så att begreppet fyller ett tomrum. Det är någonting som inte ryms i begreppet explaining, alltså förklara, utan beskriver en härskarteknik och maktutövande. Jag har till exempel inte tidigare kunnat förklara varför jag känner ilska och självförakt när en man förklarar för mig hur man bäst skriver en text. Trots att det är jag som jobbar som skribent och han som jobbar som försäljare.
Men nog är Fredrik Lindström en mansplainer, trots allt, men inte på det sättet han tror. Tjugo minuter senare i samma program frågar Skavlan den Guldbaggebelönade sydsamiska skådespelerskan Lene Cecilia Sparrok om rasismen mot samer. En fråga hon rimligtvis har bäst erfarenhet av i den studion.
Hon hinner knapp säga ja innan Fredrik Lindström, uppvuxen i Eskilstuna och bosatt i Vasastan, avbryter henne. Han ska nämligen förklara för både henne, Skavlan och tittarna om sin erfarenhet av rasismen mot samer. Hur han en gång varit på inspelning i Norrland, och det hur den kändes att se den värsta rasismen han sett. Däremot att vi tittare skulle få lyssna på en som upplevt det själv, det är inte intressant för mansplainaren Fredrik Lindström.
Text: Fanny Westling i Ystad
