God Natt och en OPÅLITLIG Saga – om Landet ABSURDIEN !

Den fredlige Krigaren Leo Poldo sitter på sin gamla trygga Yama 1000 i “sporrsträck” längs en bred och mörk asfaltmotorväg. Det spänner i hans skyddsväst av fartvinden medan hojen frustar och våta flugor klistrar sig fast mot Krigarens MC-visir. Däcken klafsar i smutsigt vägdamm och droppar från dagens regn sprätter vida ikring.

I Krigaren hjärna pågår hela tiden en videosnutt och den handlar om hans älskade – till vilken han nu är på väg genom natten. Hon heter Prinsessan Annie och hon väntar i den stora RiskDagsborgens VIP-torn. Där sitter hon vid sin dator och kollar mail och spelar Wordfeud med sina väninnor runt om i Riket.

När han tänker på henne blir han alldeles galen av åtrå och upphetsning och han “piskar sin stålhäst” trots att den redan kutar på toppen av sin förmåga förbi alla fartkameror…

Efter många timmar i sadeln, så står krigaren äntligen vid borgens stora port. Det hemliga lösenordet knappas in och den jättelika haspen på insidan befrias ur sin klyka, entrébryggan kommer kusligt knirrande ned och Den fredlige Krigaren Leo Poldo störtar vidare mot det efterlängtade tornet, medan Annie går omkring där uppe i sina rum med alla taburetter och väntar…kärlekskrank – för hon är ju trots allt en kvinna – om än mest prinsessa och tronföljare!!!!

Framme vid tornet struntar Leo Poldo i de jobbiga trapporna, utan klättrar likt Spindelmannen upp längs tornets fasad upp till hennes balkong. Väl där, så hjälper Prinsessan Annie honom ivrigt in genom sitt stora fönster mot framtiden.

Det droppar och trillar löv från Den fredlige Krigaren och nu vill han snabbt bli kvitt sin skyddande MC-dress och smutsiga nazzikängor. Han är så uppjagad och kåt att han håller på att tappa all sans, – men visiret på hjälmen går inte att få upp och dragkedjan till den ihopsatta jackan med byxorna – har fastnat. Kanske har kedjan kärvat ihop under den fuktiga 60-milafärden, för utrustningen sitter som gjuten i svensk betong!

Prinsessan Annie har svårt att dölja sitt vita leende och hon tycker att det på sätt och vis, är komiskt skönt att utrustningen krånglar, för HON föredrar ju alltid långa förspel och tycker att det verkligen inte är fel med gosig romantik. Det där med rakt på sak – är inte hennes melodi. Hon är ju en sagolik prinsessa! MEN – detta är nästan för bra!

Krigaren Leo Poldo blir allt mer desperat och flämtar till slut genom hjälmvisiret att Prinsessan bara måste ringa till RiskDagsbyggverkstan och be dem komma upp med några starka gubbar och deras kraftigaste avbitare.

Snart kommer två lätt förståndshandikappade muskelberg från Samhall, (som praktiserar som Help-Deskassistenter i RiskDagskansliet), instövlande. Väl inne i Prinsessans våning, och inför Leo Poldo, så får de klart för sig vad som förväntas av dem, så börjar de energiskt och metodiskt att bearbeta krigarens utrustning.

De gnäller och flåsar som två ungtjurar med sina stora tatuerade muskler, men i sina huvuden är de inte lika vitala, – så i sin frustande kamp mot utrustningen så klipper de också bort Den fredlige Krigarens erigerade välstånd!

Till slut står krigaren där i Adamkläder, svettig och med blodet droppande – Prinsessan Annie håller sin prinsessoskuldsfulla liljevita hand mot sin chockade vidöppna mun och hennes ögon är vitt uppspärrade och hon flämtar: “Gud – vad har de gjort med min älskade krigare”? MEN – det enda som hörs är stegen från assistenterna, som med sin blodiga avbitare rusar ned för spiraltrappan, glada för att de fick bort den där besvärliga utrustningen och illaluktande kängor. Mission Completed, minns de att Ethan Hunt brukade säga…

Vad som sedan hände var att Den fredlige Krigaren satte sig och tänkte, medan fantomkänslan värkte i hans “avsänt friend”; “Ah- vad fan”, sa han till slut och så nästa dag genomgick han ett könsbyte och blev raskt kvinna. Detta fann Prinsessan Annie vara helt i sin ordning som ett väl markerat feministiskt hjältemod, för innerst inne tyckte hon att det var mycket trevligare med starka kvinnor och NU hon kände ett stort, varmt och vällustigt behag i “Riddarinnan Leoelle”, då hon verkligen kände sina manliga hormoner stimulerade.

Paret sågs sedan promenera hand i hand i parken längs Mälarstranden och under vackra dagar begav de sig tillsammans med Annies äldre själssyster Goodrun ut till skogen på Djurgår´n för att plocka väldoftande Maskrosor och halogena svampar.

Det enda som störde deras kärlek och harmoni var att de inte kunde få några barn tillsammans – att lotsa mot framtiden. Men även detta löste sig en dag – precis som det ska göra i en saga….

Rätteligen var denna dag – en spöklik natt! Den mycket fattiga och svårt sjuka ensamstående svenska unga kvinnan Svea hade fött tvillingar liggande ensam i en Folkhemsbuss på en parkering i ett grönområde nära RiskDagsborgen . Genom att uppmana sina allra sista krafter, så vinglade den unga kvinnan med sina tvillingar i var sin Coopkasse till den stora RiskDagsborgen och föll utmattad strax utanför porten.

Ett par Securitasvakter tittade ut genom kikhål när de hörde barnskriken från kassarna med tvillingarna och såg den utmattade kvinnan, – men de sa till varandra: “att det där nog bara var något att vänta sig i nuet , dvs att vargarna skulle komma fram ur mörkret för att få sig ett skrovmål”. Landet har ju blivit så… alltmer, så vem bryr sig – och vargar måste ju också få leva…

Det föll sig dock så – att just denna natt var Prinsessan Annie och hennes käresta Leoelle lite rastlösa ( det var fullmåne) så de tog en promenad längs murkrönet. I månens starka sken såg de Coopkassarna och den utslagna kvinnan framför borgens port och de ropade genast till några RiskDagsborgsuppassare ( i Fas 3 jobb med obligatorisk dygnstjänst) att hämta in kassarna och kvinnan. De log mot varandra och tog varandra lidelsefullt i handen och sprang ned för spiraltrappan och kom lagom ned för att kunna se de mest förtjusande tvillingar som de någonsin skådat. En flicka och en pojke!

De beklagade unisont inför de nyfikna som kommit fram ur vrårna, den fattiga unga kvinnans sorgliga öde i vårt land i att behöva dö utanför en port. De såg självklart till att hon fick en värdig begravning i kapellet i Skogskyrkogården, där Prinsessan höll ett känslosamt tal inför alla Reklam-TV-kanalerna (som hon själv hyrt)

Coopkassarna med tvillingarna byttes så klart mot två fina vaggor med kungligt C-gill, täcken, gosiga kuddar och vackra pedagogiska kulturskallror i gult och blått.

Och så levde de alla lyckliga i alla sina dagar…. i landet Absurdien

SLUT!