De socialdemokratiska koncentrationslägren.

Vad som många inte vet än idag är att det fanns över 30 koncentrationsläger i socialdemokraternas Sverige under 40-talet där människor placerades utan domstol och tidsbestämda straff. Vad som varit ännu mer dolt för allmänheten och strängt hemligstämplat är det faktum att det var den socialdemokratiske partiledaren och statsministern Tage Erlander som var högste chef för de svenska koncentrationslägren.

Det var aldrig meningen att allmänheten skulle få veta något. I största hemlighet drev socialdemokraterna på uppdrag av samlingsregeringen under ledning av statsminister Per Albin Hansson (s) koncentrationslägren för politiska fångar i Sverige under 1940-talet. Flera av lägren fanns kvar och nya inrättades även efter krigsslutet 1945, när socialdemokraterna helt hade återtagit regeringsmakten.

Uppskattningsvis fanns omkring 3 000 personer frihetsberövade utan rättegång och utan att veta vad de anklagades för. De hölls inspärrade på obestämd tid i läger som bevakades av beväpnade vakter. Lägren har varit hemligstämplade i 50 år och deras existens är fortfarande till stor del dold under en svart mörkläggningsfilt. De flesta av byggnaderna är rivna, spåren utplånade och offentliga handlingar och lägerarkiv är hårt gallrade. När nazisterna föll i Tyskland hann de inte sopa igen alla spår efter sina illdåd, de hade bara timmar eller dagar på sig men socialdemokraterna i Sverige hade 50 år på sig att sopa igen alla spår. Inte konstigt det mesta idag är sopat under mattan och något tex Stefan Löfven aldrig talar öppet om när det gäller sitt ”anständiga” parti.

1944 utsågs Tage Erlander till biträdande socialminister och 1945 till ecklesiastikminister. Året därpå skulle han komma att utses till statsminister efter Per Albin Hanssons hastiga bortgång. Uppdraget att svara för koncentrationslägren utförde han i nära samarbete med Karl Johan Höjer, tillförordnad generaldirektör för socialstyrelsen 1939-46 och bror till en av Erlanders gamla studiekamrater.

Tage Erlander sägs ha varit en iskall pragmatiker som bl.a. avskedat en lägerchef som han ansett varit ”för vek” mot fångarna. Fångarna var till exempel anti-nazister, utlänningar och tyska desertörer där de tvingades till hårt straffarbete och övervakades av beväpnade vakter. Lägren har fram till för några år sedan varit hemligstämplade för det svenska folket av gamla Socialdemokratiska regeringar och än idag inget som står i de svenska skolelevernas historieböcker. Ytterst få spår och lämningar finns idag på de hemska platser där koncentrationslägren fanns.

Lägren är en skamfläck i Sveriges historia, och de ansvariga har aldrig ställts till svars. I sina memoarer, publicerade i sex volymer 1972-82, nämner Tage Erlander inte med ett enda ord sin roll som högste ansvarige tjänsteman för de slutna lägren på de 215 sidor som handlar om hans arbete under krigstiden. Han förbigår helt den centrala roll han själv hade i utformningen och driften av lägersystemet. Genom fakta som han själv förteg men som har kommit fram långt efter hans död framstår han som något helt annat än den folkkäre statsminister som berättade Värmlandshistorier i Hylands hörna 1962 och satt på sin post under en rekordlång period av 23 år.

I dag är spåren av lägren nästan helt utplånade. När historikern Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg letar lämningar är det en del av arbetet med boken ”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga”, den första och såvitt känt hittills enda breda historiska och journalistiska kartläggning av lägren som har gjorts. Lämningarna av en statshemlighet är ordentligt bortsopade. ”Sekretessen fungerade. Enskilda svenskars minnen av internerna, lägren och de som drivit dem bleknade snabbt. Rösterna från de människor som direkt hade att göra med lägren har i de flesta fall tystnat” skriver Tobias Berglund och Niclas Sennerteg i bokens förord.

De två första slutna koncentrationslägren inrättades i Långmora utanför Långshyttan och i Smedsbo i Dalarna, i mars 1940. Beslutet hade tagits av den samlingsregering som styrde Sverige under krigsåren 1939-45. Socialdemokraterna ville till varje pris undvika benämningen koncentrationsläger som kunde ge obehagliga associationer. Man ville istället använda benämningen ”interneringsläger”. Enligt Nationalencyklopedin präglas koncentrationsläger av “slavarbete”, “grymma bestraffningar” och ”olidliga levnadsförhållanden” men de ska aldrig förknippas med nazitysklands förintelseläger eller rena avrättningsläger. Men koncentrationsläger var i praktiken vad de var. Vem som skulle interneras avgjordes godtyckligt och nyckfullt från fall till fall. Något fastställt regelverk fanns inte.

Fångarna hölls inspärrade på obestämd tid utan rättegång eller dom och behandlades illa och strängt. Alla läger var inhägnade och vakthållningen sköttes av beväpnade vakter. Fångarna tvingades bära särskilda fångkläder och underkasta sig ett strikt reglemente med dagsrutiner som började med väckning och uppstigning klockan 7:15. De skickades på hårt skogs- eller vägarbete, deras pengar beslagtogs och all post censurerades.

Försök till rymning och andra brott mot reglerna bestraffades hårt, först med en varning, sedan inlåsning i två månader. Det kallades ”tagande i förvar”. Riksdagens revisorer krävde en förlängning av maximistraffet, eftersom ”det i många fall visat sig icke hava åsyftad verkan”. Vad som verkligen hände innanför den hårt bevakande taggtråden vet vi mycket lite om idag, som sagt; det mesta hann regeringen förstöra. Soldater och vakter men även andra som arbetade vid koncentrationslägren vittnar om att misshandel och tortyr ofta förekom. Slag med påkar eller gevär var vanligt. Man gav inte fångarna mat så de inte skulle få kraft att göra motstånd eller att man låste in dem i oisolerade celler mitt i vintern tills de nästan frös ihjäl. Vissa har i efterhand hävdat med bestämdhet att de bevittnade hur fångar avrättats.
En man som arbetade som vakt vid ett läger strax utanför Eksjö avslöjade på 1980-talet hur han såg en grupp officerare och soldater på sex personer sent en kväll släpa ut två tyska fångar i snön där de först misshandlades och sedan sköts med pistol. Efter avrättningen gick de tre officerarna tillbaka in i baracken medan de tre soldaterna beordrades att släpa upp liken på en traktorvagn som de sedan körde iväg i riktning norrut från lägret. Senare fick mannen höra att de två avrättade hade vägrat bli utlämnade till Baltikum och börjat bråka. Mannen hade inte vågat berätta för någon vad han sett och under alla år senare skämts att han inte hade vågat berätta. När han låg inför slutet ville han berätta för sina anhöriga vad han bevittnat. Händelsen ska ha skett i januari eller februari 1945.

Efter den tyska ockupationen av grannländerna Norge och Danmark i april 1940 steg regeringens rädsla till skräck och panik. Vid den här tiden rådde dessutom i flera länder en utbredd syn på koncentrationsläger som ett bra och nyttigt verktyg i den politiska verktygslådan. Tyskland gick före och visade vägen. Där hade en socialdemokratisk regering redan 1923, alltså långt innan Hitler fick makt över landet, internerat tusentals fångar i så kallade Schutzhaft (skyddshäkten).

Lägrens viktigaste funktion var, precis som med alla former av frihetsberövande, att avskräcka och isolera. I Sverige placerades koncentrationslägren i glest befolkade skogs- och jordbruksbygder med minimala möjligheter för fångarna att ta sig därifrån. S-regeringen ville dessutom undvika att allmänheten och media fick kännedom om lägren och att det skulle uppstå debatt om deras existens.

I den så kallade Tillsynskungörelsen, daterad den 1 september 1939, samma dag som nazisterna invaderade Polen, beslutade regeringen att införa ”särskild tillsyn över utlänningar”. Ett halvår senare, den 25 februari 1940, tog man nästa steg och beslutade om möjlighet att ”omhändertaga utlänningar i förläggning”, det vill säga utan rättegång låsa in dem i särskilda läger. Bara en månad senare var lägren i Långmora och Smedsbo igång.

Det har inte gått att fastställa exakt från vem eller varifrån initiativet kom, men högste ansvarige politiker för lägerverksamheten blev Gustav Möller (S), en av veteranerna inom arbetarrörelsen som i egenskap av socialminister och ansvarig för flyktingpolitiken hade drivit en ytterst restriktiv linje under hela 1930-talet. Tyska judar som flydde Hitlerregimen kunde enligt svensk lag inte åberopa några politiska asylskäl för att få stanna i Sverige.

Varje läger hade en föreståndare som tillsattes på politiska grunder. Exakt hur rekryteringen gick till är höljt i dunkel. I socialstyrelsens arkiv finns bara uppgifter om personer vilkas namn börjar på A till och med S. Övriga är utrensade.

Mot slutet av kriget ökade antalet tyska desertörer som flydde till Sverige och internerades i läger. Det hårdaste av lägren låg i Rengsjö utanför Bollnäs, kringgärdades av ett 2,1 meter högt taggtrådsstängsel och patrullerades av sju uniformerade och beväpnade vaktkonstaplar. Här placerades ”observationsfall” från Norge och Danmark som inte kunde avvisas eftersom deras hemländer var ockuperade av nazisterna. Internerna sattes i hårt kroppsarbete, bland annat stenbrytning.
Efter en rymning 1944 infördes nattliga visitationer. En gång i timmen lyste vakterna antingen internerna i ögonen med ficklampor, eller också tändes belysningen i hela logementet. Internerna övervakades också när de åt. Som bestraffning utmättes bland annat minskade matransoner ner till miniminivå. För att förhindra relationer mellan interner och kökspersonal rådde förbud att besöka köket och samtalsförbud med kökspersonalen, som utgjordes av kvinnor.

Lägerverksamheten fortsatte även efter krigsslutet 1945, och två nya läger byggdes, därav ett för kvinnor. Det sista lägret avvecklades inte förrän 1948.

Kvinnor som haft samröre med den tyska ockupationsmakten i sina hemländer utgjorde ett problem, ansåg regeringen, liksom arbetsovilliga och lösaktiga kvinnor. För de här kategorierna inrättade socialstyrelsen ett läger i Tjörnarp i Skåne, som även det var inhägnat av ett två meter högt taggtrådsstängsel. Skälen till att kvinnorna internerades var diffusa och godtyckliga, och blandningen av kvinnor med vitt skilda bakgrunder bäddade för svåra konflikter.

I Tjörnarpslägret blandades kvinnor som hade goda skäl att hata varandra; överlevande från de nazistiska koncentrationslägren, både judinnor och icke-judinnor, och norska kvinnor som haft förhållanden med soldater i de tyska ockupationsstyrkorna och hade flytt till Sverige i samband med Tysklands kapitulation 1945.

Ortsbefolkningen var förbjuden att komma i närheten av kvinnolägret. Det avvecklades efter bara ett år – inte för att myndigheterna plötsligt ifrågasatte det lämpliga i att spärra in kvinnor i läger av moraliska skäl, utan på grund av den lockelse som de kvinnliga internerna ansågs utgöra för Tjörnarps manliga befolkning. Kvinnorna i Tjörnarp menade att lägret var ”ett hot mot deras äktenskap” och lyckades få kyrkoherden i församlingen att skriva till utlänningskommissionen för att få lägret avvecklat eller flyttat. Oron för den äktenskapliga lyckan i Tjörnarp tog skruv. Lägret stängdes den 27 juni 1946 med bara en dags varsel….

Ju mer som kommer fram om socialdemokraternas brunsmetiga historia, desto fler blir lössen i den röda fanan. Inget annat parti i Sveriges historia har haft ett så ingående samarbete med nazismen som Socialisterna. Ett parti som idag står och anklagar andra partier för sin egen bakgrund. Om statsminister Stefan Löfvens bildningsiver oväntat skulle komma att utsträcka sig till att ta del av den information som finns om den socialdemokratiska historien kan vi kanske vänta oss att han i fortsättningen iakttar viss återhållsamhet med att beskylla andra partier för att ha ”nazistiska rötter”. Socialdemokraterna är allt annat än ett ”anständigt” parti. Vi kommer alltid fortsätta granska och berätta sanningen om Sveriges mest oanständiga parti.

De svenska koncentrationslägren 1939-48 under Socialdemokraternas ledning: (kan ha funnits fler)

Storsien, Kalix (1939-40)
Naartijärvi, Haparanda.
Öxnered, Vänersborg (1941-42)
Grytan, Östersund.
Vindeln, Västerbotten (1943)
Kovaksberg, Västerbotten (1943)
Stensele, Västerbotten (1943)
Lövnäsvallen, Sveg.
Axmar, Gästrikland (1945)
Ede, Hälsingland (1943–48)
Florsberg, Hälsingland (1943–48)
Hälsingmo, Hälsingland (1943–48)
Ingels, Dalarna (1942-46)
Kusfors, Västerbotten (1944–45)
Långmora, Dalarna (1940-45)
Rengsjö, Hälsingland (1942–45)
Smedsbo, Dalarna (mars 1940-45)
Sunnerstaholm, Hälsingl. (1945–46)
Säter, Dalarna (1943–46)
Sörbyn, Västerbotten (1944–45)
Tjörnarp, Höör, Skåne (1945–46)
Vägershult, Uppvidinge (1942–45)
Ränneslätt, Eksjö
Bökeberg, Ystad
Backamo, Uddevalla
Grunnebo, Uddevalla
Lagerlingen, Havdhem, Gotland
Rinkaby, Kristianstad
Gälltofta, Kristianstad.
Loka Brunn, Örebro län.
Sjöbo, Skåne
Krampenlägret, Skinnskatteberg

(Läs gärna boken: ”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga” av Tobias Berglund, Niclas Sennerteg)

Tack för Du delar och följer ”Socialdemokraterna & Sanningen”. Kom gärna med tips och idéer om socialisternas sanna historia som vi bör berätta!

Bilden från Backamo koncentrationsläger utanför Uddevalla 1945.

// Blenda W