När vi starkt betonar behov av trygghet och blåser upp risker, fostrar vi en rädslans kultur. Här får vi ångestfyllda, sårbara människor som lätt blir kränkta och kräver en vadderad tillvaro, skriver professor Mats Alvesson vid Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet. ( Jag jobbade med Mats under 8 år under 1990-talet)

Trots allvarliga problem med klimathot, teknologisk övervakning, terrorism, utbredd användning av kemikalier med mera , lever vi i länder som Sverige en ganska säker tillvaro. Samtidigt får vi en allt mer utbredd rädsla för allt möjligt, inklusive för osäkerheter, att inte navigera rätt i det sociala livet och stöta oss med andra människor. Trygghetsnarkomani anges ibland som en svensk specialitet. Det ligger säkert mycket i detta men det handlar också om ett internationellt fenomen. Den brittiske sociologen Furedi talar om en rädslans kultur (culture of fear):

Vardagsspråket speglar detta skifte genom regelbunden användning av termer som ”sårbar” eller ”i riskzonen” för att beskriva människor. Följden av denna tonvikt på individens känslomässiga bräcklighet och maktlöshet är den ständiga inflationen av de olika erfarenheter som definieras som riskabla.

Erfarenheter som tidigare betraktades som oexceptionella och normala, har alltmer kommit att ses som skadliga.

Allt blir en risk: män utmålas som en riskfaktor för kvinnor, kvinnor inspirerade av Metoo kan tros vara benägna att anmäla män för en oförsiktig handpåläggning eller en ovälkommen kommentar, chefer som ställer krav eller ger negativ feedback kan utgöra en arbetsmiljörisk, att ta fotografier på en skolklass i en park förbjuds, att genomgå en forskarutbildning innebär en risk för alltför mycket press och stress, och vad som möjligen kan upplevas som kränkningar finns i legio. Det blir en hälsorisk att ha låg status och en inkomst under genomsnittet.

Alla – utom möjligen medelklass, medelålders, vita heterosexuella män – riskerar att diskrimineras, hävdar många. En stor alarmerings- och riskexploateringsindustri är på banan och uppmanar till stor känslighet. Furedi hävdar att ”samhället (läs Staten, min anm) förväntar sig att medborgarna är rädda och odlar aktivt värden som försiktighet, riskaversion och säkerhet.”

Att inte ha policyer, system, procedurer och rutiner för allt på en arbetsplats ses som att riskera anarki. Dessutom bekymrar man sig över att folk utsätts för orimliga krav att tänka själva och hantera problem efter eget omdöme (snarare än att följa en plan och ett ”tydligt” regelverk eller bli styrd av ledarskap). Samhället,( läs Staten, min anm) inte minst politiker och myndigheter, ser därmed som sin uppgift att på olika sätt hantera risker och uppnå säkerhet ifråga om allt som kan upplevas negativt.

Det får bland annat som följd att samhället ( läs Staten, min anm) på olika sätt organiseras för just detta syfte. Vi får lagar, policyer, rutiner, funktioner och expertis för allt möjligt. Men denna ständiga strävan efter riskminimering är inte heller den riskfri (sic!), utan har som logisk konsekvens en ökad risk för ett samhälle som blir övervakande och överbeskyddande.

Motståndskraften mot tillvarons imperfektioner urholkas. Och de som på något sätt uppfattas stå för risker – som den som t.ex använder humor som kan kränka någon eller en chef som ställer krav – kan råka ut för räfst och rättarting. I denna värld uppnår individer en historiskt exceptionellt hög sårbarhet, delvis förknippad med deras anklagarbarhet.

I ett samhälle som odlar lättkränkthet bli tillvaron, inte minst i arbetslivet, något av ett minfält. Att hålla en föreläsning och nyttja humor, satir och vara provokativ kan medföra anmälan, utredning och kanske sanktioner!!!

Någon i en publik kan bli irriterad på sådant som ej följer en smal åsiktskorridor och en utredningsapparat kan sättas igång. Likaså att försöka få arbetsplatser att fungera väl genom att ta sig an svaga prestationer, låg arbetsmoral med mera kan vara riskabelt för chefer och kollegor.

Rädslans kultur är enligt Furedi bland annat präglad av en stark värdering av trygghet, fokus på risker, låg tilltro till människors potential, känslostyrning, fokus på värsta tänkbara-scenarier, sårbarhet och önskan att minimera osäkerhet.

Alternativa förhållningssätt som användande av omdöme, sannolikhetstänkande, tilltro till mänsklig förmåga, betoning av autonomi, ett öppet förhållningssätt till framtiden och mod och förmåga att acceptera kritik, blir här marginaliserade. Det pratas förvisso gärna om dessa förhållningssätt, men de praktiseras sällan.

I risksamhället finns en stor riskalarmeringsindustri.

Många får sitt levebröd från att peka på/skapa/förstora risker och att skapa ångest – inte bara en för risk för liv och lem och dåliga liv, -> utan även för press och stress, kränkthet och diskriminering, utebliven klassresa, alltför låg konsumtionsnivå och vad som nu kan saluföras som risk. Genom att risk- och rädslosamhället befolkas av allt fler yrkesgrupper, identitetspolitiker och initiativ som gärna uppmärksammar källor till oro blir riskkänsligheten kraftigt förstärkt.

Här spelar massmedier ( MSM – min anm) in – att föra fram larmrapporter är populärt.

Visst finns i samhället många allvarliga problem som vi måste hantera, men att överdriva risker på alltför bred front och ha en låg tolerans för avvikelser från det absolut korrekta för med sig en mängd nya risker. När vi starkt betonar behov av trygghet och blåser upp risker fostrar vi en rädslans kultur. Här får vi ångestfyllda, sårbara människor som lätt blir kränkta och kräver en vadderad tillvaro.

Och där risken för att bli anmäld för diskriminering eller ej ha följt regelverket till punkt och pricka eller annat är så stor att det blir svårt att uttrycka ens rimliga uppfattningar och krav. (känns DDR – bekant = min anm.)

Det är svårt att en gång för alla ange gränsen mellan vilka problem och imperfektioner vi bör tåla och var en problemförebyggande och -bekämpande riskminimerings- och rädslobekräftande hanteringsapparat bör sättas in.

Givetvis måste vi bekämpa reella problem och sådant som kan bedömas oacceptabelt bör per definition åtgärdas. Men mycket tyder på att rädslans exploatörer ibland har väl stor framgång. Och att vi på bred front skapar lättkränkta, bräckliga människor som alltför lätt hamnar i, eller tillskrivs en offerposition. Och chefer, lärare, kollegor, män och kvinnor som blir väldigt försiktiga för att inte fastna i de finmaskiga garn som en rädslobejakande kultur har lagt ut.

Vi skapar därmed ett dysfunktionellt samhälle, styrda av rädslan och av ångesten för att väcka någon annans rädsla och av risken för att bli anmäld för allt som upplevs som störande. (känns DDR – bekant = min anm.)

Mats Alvesson
professor och organisationsforskare vid Lunds universitet