Leo-Bloggen

Min universella rätt att kritisera din religion står över din gud

TEXT: Johan Westerholm

Det finns hos flera samhällsdebattörer en glidning mot att det är religionens utövare och tolkning som skall kritiseras, inte religionen i sig. Dessa debattörer befinner sig på ett sluttande och apologetiskt plan som på sikt kommer att hota de universella mänskliga rättigheterna att kritisera en idé. För religion är inget annat än en idéburen företeelse om världsordning, maktfördelning, normer och värderingar.

I debatten ryms endast två positioner som utgår ifrån att religionen islam är si eller så, god eller ond.

Den utgångspunkten är felaktig menar Mustafa Panshiri och Callis Amid i en debattartikel i Dagens Samhälle. Muslimer är inte vad som står i koranen, muslimer är det som muslimer gör, vilket också gör dem till både problemet och lösningen i diskussioner kring exempelvis jämställdhet och huvudduken. Mustafa Panshiri tar avstamp från dr Eli Göndör ”I guds namn”, att religionen är lika anpassningsbar som ryggradslös. Göndör anser att muslimer tolkar det som står i religiösa skrifter utifrån det sammanhang de verkar i. Därmed är religion ett resultat av dess utövare och inte tvärtom.

I viss mån har Panshiri och Amid, samt därmed Göndör, rätt. Men samtidigt öppnar detta i grunden ursäktande och apologetiska resonemang upp för att inte kunna kritisera religioner eller idéer. Ett resonemang som obevekligen för den svenska demokratin ytterligare ett steg ut på ett sluttande plan om synsättet får fäste i de politiska partierna.

Det var kritiken mot kristendomen som födde reformationen. Det var resultatet av reformationen, att ge religionen mindre makt, som födde upplysningen. Kritiken mot religionen var inledningen till upplysningen. De naturvetenskapliga framstegen gjorde att religionen förlorade sin trovärdighet. Ifrågasättandet av den av Gud givna ordningen, t.ex. att kungar utsågs av Gud. Detta var en grund till människans demokratiska framsteg. Människan kunde befria sig från sitt självpåtagna fängelse. Om religion inte hade fått kritiseras på 1700-talet (eller snarare: om ingen hade vågat kritisera religion då) hade detta att vara människa i Europa varit något helt annat än vi känner det.

De sekulära parallellerna är uppenbara när även politiska idéer inte får ifrågasättas. Sovjetunionen under Stalins tid som ledare för Sovjetunionen där han själv, enväldigt, prioriterade vilken forskning som var politiskt korrekt och ibland beslutade om vilka forskningsresultat som var önskvärda. Och folket som förutsattes lyda blint. Sovjetunionen hade under denna tid adapterat Zhdanovshchina. Zhdanovshchina är uppkallat efter Andrei Zhdanov, under Stalin ansvarig för kulturområdet. Ingen forskning fick bedrivas om den inte höll sig inom eller anpassades efter partilinjen. Teorin om “Big Bang” bannlystes som politiskt inkorrekt för att ta ett exempel. Det innebar även att den rasbiologiska forskningen kom att fortsätta långt efter andra världskrigets slut och något som även har effekt in i dagens svenska mer Moskva-trogna politiska partier och partifalanger.

Utan kritk – ingen reform. Utan reform – ingen upplysning. Avsaknad av kritik, eller förbud mot kritik riktat mot en religiös eller politisk idé eller rörelse föder endast Ljusets fiender.

För att uppehålla sig vid just Islam, som Panshiri och Amid gör, är religionen ett problem i flera fall. Den skrift som ligger till grund för Islam, Koranen, är mycket tydlig på flera punkter som står i direkt motsatt position till FN:s deklaration om de universella mänskliga rättigheterna. De suror, eller verser, som behandlar apostasi, dvs avhopp eller konvertering, är explicita med vad påföljden blir. Döden. Lika tydlig är Koranen i sin syn på sådana som sprider alternativa läror och nyheter. Även där är straffet döden. Dessa skall enlig Koranen jagas till världens och tidens ände. I dessa suror handlar det inte om en tolkning eftersom den är explicit på den punkten – det som i detta fall skall kritiseras är därmed Koranen i sig. Själva fundamentet för religionen.

Om Koranen skall vara anses bunden av sin tid eller tidlös är en befogad frågeställning och kritik mot detta verk och religiösa urkund är relevant även från de som står utanför religionen så länge den framförs som kritik och inte som hat eller hets.

I fallet med slöjan, som Panshiri uppehåller sig vid, är skrivningarna i Koranen mer otydliga. De stadgar att kvinnan bör skyla sig – inte skall. Det öppnar för de alternativa tolkningar som Panshiri et al resonerar kring och ett tydligt behov av att bara muslimer kan reformera synen på sin religion inifrån. Vilka suror, hadither och delar av profetens Sunna som skall anses vara universella och tidlösa och vilka som skall anses vara bundna av sin tid.

Att surorna kring dödsstraffet för apostasi är tidlösa för många muslimer ger annars bland annat imamen vid Islamic Center i Malmö, Salahuddin Barakat vittnesbörd om. Salahuddin Barakat talar i en intervju i DN om det som i klassisk teologi betraktas som det muslimska idealsamhället, med en lärd, rättfärdig kalif som upprätthåller ordningen. I ett sådant samhälle skulle det vara dödsstraff på att lämna islam. Men nästan ingen skulle vilja överge islam i ett sådant samhälle, menar han.

– Varför skulle man vilja lämna sanningen, det som är självklart och tydligt?

– Det finns ingen förlåtelse för apostasi, att överge religionen. Allt annat faller inom Guds förlåtelse.

Barakat är en av Sveriges mest inflytelserika imamer och muslimska samhällsdebattörer. Hans tolkningar av sin religion har ett mycket stort inflytande på muslimer. Barakat har bland annat tillämpat könssegregering när han själv föreläst för andra muslimer.

Religion är, precis som politisk ideologi, en idé om samhällsordning och för gruppen av anhängare då gemensamma normer och värderingar. Vad som är önskvärt eller tillåtet respektive vad som är förbjudet eller icke normativt. Såväl religion som politiska ideologier slåss om initiativet. Vilken av rörelserna som skall ha ett problemformuleringsinitiativ och vems lösningar som skall lösa problemen. En kamp om den världsliga makten. Den ena rörelsen med en idé om en allomfattande gud i världsalltets skapare, oavsett om guden heter Gud eller Allah. Den andra rörelsen med en, ofta men inte alltid, bas av politiska följare. Under vissa tider har politiker haft samma ställning som en gud eller åtminstone profet. Som Hitler, Stalin och Mao. Där kritik mot dessa renderade i just dödsstraff.

Det är idag självklart i en sekulär stat att kritisera kapitalism respektive kommunism eller marxism. Men Sverige rör sig, delvis med hjälp av den form av apologetiska resonamang som Panshiri, Amid och Göndör för, mot en punkt där religion inte kan kritiseras. Där endast den individuella tolkningen är möjlig att kritisera.

Sverige rör sig i en riktning där en framtida blasfemi-lagstiftning i någon form inte längre kan uteslutas. En lagstiftning som går emot de universella rättigheterna att kunna kritisera en idé. Religion är på samma sätt som en politisk övertygelse i grunden en idé om samhällsordning med mer eller mindre fanatiska anhängare.

Kritik, såväl extern som intern, mot det som håller en religiös eller politisk rörelse samman är nödvändig för att den skall kunna reformeras och de unviersella rättigheterna försvaras. Oavsett om den är religiös eller politisk. Rätten att kritisera en idé, inklusive en religion är en lika självklar som universell rättighet som Sverige dessutom anslutit sig till. Att inte tillåta kritik mot en religion leder tanken till “Ljusets fiender”.

Min universella rätt att med ordets eller pennans makt ifrågasätta och kritisera din religion eller din politiska idé står över din gud och din politiska ledare.

Johan Westerholm