Mördarnas offer skall sättas i det första rummet. ALLTID i All Tid !

TEXT. BJÖRN RANELID


När ett barn mördas lyfter modern ut sitt öga och säger att hon har sett tillräckligt av världen. Både offer och gärningsman har en gång legat som foster i mödrarnas varma innanhav som saknar fryspunkt.


De efterlevande föräldrarna döms till kronisk och livslång sorg som tiden aldrig läker. Alla skolbarn i Sverige borde enas i kampen mot den grova brottsligheten, ty det handlar om deras framtid i riket och världen omkring. Där finns inga gömställen för en enda människa.


Den röda pelaren i brottstermometern i Sverige visar på ett hundra grader. Det är kokpunkten enligt Celsius. Alla skolbarn i Rosengård, Biskopsgården, Rinkeby, Vivalla i Örebro och i tusentals byar och samtliga städer i landet borde visa i ord och handling och hålla upp plakaten på gator och torg där skriften är rättstavad och tydlig med svenska ord: Vi vill inte att en enda människa, stor eller liten, mörk eller ljus mördas, dräps eller misshandlas i Sverige.


Trafikverket och politiker har ofta talat och skrivit om en nollvision av döda personer på vägarna och gatorna i Sverige, men inte en enda gång och inte någonstans har skribenter, opinionsbildare eller politiker fört fram visionen om att inga mord och inga dråp skall ske i riket från och med en viss tidpunkt.


Ni läser det för första gången i era liv här i denna krönika. Det är hög tid att våra döttrar och söner i förskolor och de litet äldre barnen bestämmer sig för att inga föräldrar, syskon, kusiner och kamrater skall mista sina liv som en följd av mord, dråp eller misshandel.


Den riksomfattande manifestationen om brott och kriminalitet har ett eget klimat som handlar om etik, moral och föräldraskap. Ett par journalister ljuger om vad jag skrivit i mina krönikor som handlar om kriget i Sverige mot den organiserade brottsligheten. De skribenterna förfalskar bevisligen mina ord så att det tjänar deras syften att misskreditera mig, men de kan inte stoppa mig.


Medkänslan mellan dig och mig och oss handlar inte om politik och ideologi. Det rör sig om vad du gör med ditt liv i konkreta handlingar och att du tar ansvar för dessa. Vi föds med samma värde, men det gäller att förvalta och efterleva den dogmen.


Den tjugoåttonde maj 1999 mördades polismännen Olle Borén och Robert Karlström med sina egna tjänstevapen på en väg i Malexander. Tre nazister hade rånat en bank i Kisa.
De tre gärningsmännen flydde i en bil och jagades av poliserna. I ett visst ögonblick började en ny tideräkning för offrens föräldrar. Det blev före och efter när de miste sina barn.


Den sjuttonde augusti 1995 mördades John Hron vid Ingetorpssjön invid Kode. Han var fjorton år. Han och en kamrat skulle tälta invid sjön. Fyra ynglingar hade av en slump fått syn på dem. En av gärningsmännen kände igen John Hron. De var elever på samma skola.
John misshandlades svårt och kastades i vattnet. Han hade simmat ett par hundra meter när vännen ropade på hjälp. John vände om. När han återvänt till klippan fortsatte misshandeln under tortyrliknande förhållanden. Sedan slängdes han ännu en gång i vattnet. Där dog han.
Robert Karlström var enda barnet till Astrid Gladh. Även John Hron var ensambarn till föräldrarna Marie-Louise och Antonin. Polismördarna dömdes till livstids fängelse, men i fallet med John Hron blev domarna betydligt mildare och det motiverades med de skyldigas låga åldrar.
Sommaren 1974 träffade jag en ung kvinna vid namn Marie-Louise Axelsson i Göteborg. Tjugo år senare blev jag varse att John Hrons moder var identisk med Marie Louise.
Jag blev en av styrelsemedlemmarna i stiftelsen till John Hrons minne. Jag åkte med hans föräldrar Marie-Louise och Antonin och talade om pojken och vad som låg bakom mordet. Vi besökte många platser i Sverige och samlade in miljoner kronor till stiftelsen i John Hrons namn som delades ut till olika organisationer vilka arbetade mot våld och nazism. Jag gjorde detta helt oavlönad.
Jag var även med i styrelsen till Stig Dagerman-Sällskapet och jag lade mitt ord för att John Hron skulle bli den förste mottagaren av priset i författarens namn. Så blev det. Han tilldelades den utmärkelsen postumt året efter sin död.
I en manisfestation på Liseberg var jag en av talarna till minne av John Hron. Cirka 50000 människor hade samlats för att hedra pojkens minne. Det blev en fin och värdig eftermiddag.


Jag träffade den mördade polismannens mamma i Malexander. Astrid Gladh tog mig med till brottsplatsen och hon berättade om sin enfödde son Robert. Den stunden glömmer jag aldrig.
Astrid talar inte om hämnd, ty hon är klokare än alla mördare och dråpare i hela världen. Hon är en av många kvinnor som burit och fött barn som senare mist sina liv i mord, dråp eller misshandel. Det är den tyngsta sorg som kan drabba en moder.


John Hrons pappa Antonin har sagt de kloka orden att han inte skulle vilja hämnas sin sons mördare genom att kopiera deras nidingsdåd, ty de förtjänar inte att likställas med sitt offer.
Jag vet att Marie-Louise blev gråhårig av sorg en kort tid efter sonens död. En människas själ verkar i kroppen. Myndigheter måste ge stöd till de drabbade och visa det med kraft.
Offrens anhöriga skall sättas i det första rummet, inte gärningsmännen. Jag minns att Marie-Louise och Antonin fick 30,000 kronor som skadestånd efter mordet på John. Så litet ansåg staten och den ansvariga myndigheten att den fjortonårige pojkens liv var värt.


Astrid Gladh söker inte hämnden, men ingen och ingenting kan läka hennes sorg efter sonen Robert. Den andre polismannen Olle Borén var inte bara arbetskamrat med Robert; de var vänner i livet.
När jag läser och hör att en brottsling i Sverige kan göra sig skyldig till över 200 brott och erbjudas och få tillgång till lägenheter i Stockholm av sociala myndigheter i staden, fastän han fortsätter att råna, hota och misshandla människor så är all rättslig klokhet, sans och vett satta ur spel.
Den notoriske brottslingen, som därtill inte säger sig ångra sina dåd, går därmed före många hundra tusen bostadslösa ungdomar och vuxna individer i Stockholm. Det är vansinnigt.


Många grova brottslingar i Sverige behandlas bättre och skonsammare än sina offer. Den ordningen kan aldrig försvaras och den ger upphov till vrede och vanmakt hos de drabbade.


Jag uppmanar alla Sveriges skolbarn att skriva, handla och tala om otryggheten i riket vars klimat är viktigare än alla regn, snöfall, stormar och köld- och värmegrader i luften. Våldet är ett gift i mänskligheten och det kan inte botas med att koldioxidhalten i atmosfären sjunker.


Föräldrar, lärare i skolorna, politiker och var och en av oss måste hjälpas åt så att barnen kan leva och leka i frid och fred i glädje med sina föräldrar och kamrater.
Denna önskan är ett syskon till kärleken och större och viktigare kan det inte bli.


Björn Ranelid. 2019-09-29