Socialdemokraterna är i kris. Och krisen går att härleda till den handfull personer som bäddade för Bommersviksvänsterns seger. En seger som, om den består, kan vara den som beseglar Socialdemokraternas öde.
Demoskop levererade under fredagen en i det närmaste chockartad läsning för mer parten av Socialdemokraternas medlemma. Nästan var fjärde väljare skulle lägga sin röst på Sverigedemokraterna om det var val i dag. Då skulle partiet få 24,0 procent, vilket är en ny rekordsiffra och en kraftigt ökning sedan valet förra året. Socialdemokraterna får bara stöd av 22,2 procent. Det är den lägsta siffran någonsin i en Demoskopmätning.
Lars Stjernkvist (S), kommunalråd i Norrköping, bekräftar att det finns en stor oro inom partiet.
– Mätningen bekräftar det allvarliga läget. Det har skett en förskjutning av väljarkåren, vi har den största borgerliga övervikten sedan demokratin infördes, det är egentligen det som är mer bekymmersamt. Det är en långsiktig trend som vi sett och det är självklart väldigt oroande, säger han.
Men även om trenden sägs vara långsiktig så går Socialdemokraternas problem ännu längre tillbaka i tiden. Och förstärks av att det finns partiaktiva som fortfarande på fullt allvar tror att alla opinionssiffror under 35 procent är ett tillfälligt hack i kurvan. Denna brist på insikt föder ett självgott arrogant beteende i relation till andra partier och slår igenom även bland oroväckande många av regeringskansliets politiska tjänstemän. Arrogans är en beskrivning på något som numera går hand i hand med titeln politiskt sakkunnig för Socialdemokraterna i regeringskansliet. Det uppger källor från flera olika departement till ledarsidorna.se från opolitiska tjänstemän som blir allt mer frustrerade över arrogansen och attityden.
Socialdemokrater är helt enkelt inte trevligt folk är bilden i regeringskansliet. Merparten är helt enkelt inte speciellt sympatiska personer alls. Och definitivt inte i flock.
Men dagens utförslöpa i opinonen går inte så långt tillbaka i tiden som många kanske tror. Även om stora omvälvningar internt partiet kom att iscensättas under Mona Sahlins tredje år som ordförande, vid den s.k ”Jobbkongressen 2009” då de sista resterna från Göran Perssons kår av kompetenta tjänstemän rensats ut inleddes de avgörande förändringarna två år senare.
När Håkan Juholt tillträdde sitt enda turbulenta år som partiordförande. Till partisekreterare valdes Carin Jämtin och som partisekreterare ansvarade hon för partiorganisationens utveckling. En lika stor och avgörande utnämning som den av Mona Sahlin fyra år tidigare. Jämtin kom att förstärka det som Mona Sahlin och hon såg som förutsättningarna för förnyelsearbetet. Det var nya medlemmar som skulle förnya partiet. Och dessa nya medlemmar skulle främst SSU stå för. LO pressades tillbaka och framtiden skulle byggas främst på unga, gärna med utrikes bakgrund. Äldre, med kanske decenniers arbetslivserfarenhet från livet utanför politiken var inte intressanta vilket Jämtin sade till mig rakt ut vid ett möte 2011.
Jag inser numera att det jag såg var hur Bommersviksvänstern, en alldeles särskild politisk ideologi, formades. Bommersviksvänstern ligger mycket nära Aftonbladets Ledarsida med ”allt åt alla, alla problem är någon annans fel och allt till höger om miljöpartiet är rasistiskt”. Det blev under dessa år viktigare att åsiktsposera mot rasism och Sverigedemokraterna än att ha en arbetarbakgrund eller föra en politik som gynnade LO-medlemmarna. Det är detta som kännetecknar Bommersviksvänstern. Åsiktsposerandet. Inte den traditionella socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten. Samhällsbygget.
Det är vid Bommersviksakademin som framtidens socialdemokratiska ledare danas. Ett program som genomförs vid kursgården. Där band skapas. Mer kända kursdeltagare genom åren har varit Omar Mustafa, studieförbundet Ibn Rushd tidigare förbundsrektor och tidigare ordförande för Islamiska Förbundet i Sverige samt Anna Ardin, idag diakon i Equmeniakyrkan. De lärde känna varandra som kurskamrater på Bommersvikakademin 2012/2013. Vid avslutningsmiddagen vände sig en av värdarna, LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson direkt till Omar Mustafa och sade
“Du kommer alltid vara en av oss”.
Det är allmänt känt att Thorwaldsson är mer att betrakta som politiker än facklig ledare. Thorwaldssons bakgrund är den som SSU- och ABF-ordförande med endast en kortare period som ombudsman på IF-metall. Thorwaldssons livskamrat Carina Persson är idag VD för Campus Bommersvik och var en av de som internt partiet drev Omar Mustafas namn hårdast. Som banade vägen för Mustafas rekordsnabba väg in i partistyrelsen 2013.
Bommersviksvänstern är närmast att betrakta som en sekt. Med bland annat aktiviteter för många av dess anhängare som gemensamt midsommarfirande. På Bommersvik. De umgås med varandra. Lever med varandra. I den suggestiva miljö som Bommersviks kursgård utgör och vars bastu nere vid sjön bevittnat allt från hur relationer inleds till hur politiska pakter sluts.
Om dessa bastuväggar kunde tala. Men det som sker i bastun på Bommersvik stannar i bastun på Bommersvik.
Profiler som gynnades av denna utveckling av Bommersviksvänstern var till exempel Sandro Scocco med sin ”900-miljarders rapport” om migrationens positiva effekter på samhällsekonomin och Lisa Pelling vid Dagens Arena. Dagens Arena tog plats, LO-ekonomerna trycktes undan. Idéer och känslor tryckte undan fakta och kalkylblad. Bommersviksvänsterns avancemang hade börjat. Detta avancemang kröntes till slut med en seger i samband med att Stefan Löfven utsågs till partiordförande 2012.
Det är sannolikt få som kommer ihåg presskonferensen med den efterföljande intervjun av Carin Jämtin i SVT fredagen den 27 januari 2012. Men den intervjun är avgörande för att förstå att just där och då kapades slutligen partiet av Bommersviksvänstern. Inför öppen ridå. Carin Jämtin fick frågan vad som skulle hända nu, när Stefan Löfven blivit vald av partistyrelsen till ordförande efter en historiskt turbulent tid. Carin Jämtin svarade kort:
”Nu ska Stefan skickas på politikerinternat på Bommersvik i två veckor. Så han lär sig bli politiker”.
Löfven hade inte trots sin plats i Verkställande Utskottet några vidare begrepp om partiet. Han skulle behöva bli beroende av sina rådgivare. Bommersvik. I två veckor. Det var under dessa två veckor som Stefan Löfvens stab, som sedan följde med in i Regeringskansliet handplockades av främst Carin Jämtin. Emma Lennartsson och Christina Persdotter fick centrala roller. Bägge Stockholms Arbetarekommun som då leddes av Veronica Palm. Bägge närstående föreningarna Rebella och Hjärta. Föreningen Hjärta en del av Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Bommersviksvänsterns slutliga kapning av partiet fullbordades. Emma Lennartsson avskedades senare för att hon undanhållit statsministern avgörande information i turerna kring Transportsstyrelsens läckage av sekretessbelagd information till främmande makt. Emma Lennartsson var ett av de filter runt Stefan Löfven som byggdes upp under de två veckorna på Bommersvik.
Denna vänster drog upp kartan för Stefan Löfven. Hur politiken fungerade och hur partiet skulle hanteras. Och framför allt:
Hur världen såg ut utanför.
En partiledare i ett parti som socialdemokraterna är extremt beroende av sina rådgivare. Men det var inte Stefan Löfven som valde dessa primärt. Det var inledningsvis Carin Jämtin och Stockholms Arbetarekommun som försåg honom med råmaterialet som sedan sållades av främst Emma Lennartsson som stabschef. Identitärerna och Stockholms Arbetarekommun i en allians som slutligen tryckte bort LO och arbetarklassen.
Bommersviksvänstern styrde nu partiet. Och det är tydligt idag. Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna är jämnstora inom LO. Socialdemokraterna krymper inom LO på samma sätt som LO tryckts bort från Socialdemokraterna. Socialdemokraterna är idag nere på det som för några år sedan identifierats som kärnväljarnivå, 22 procent. 22 procent som aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på något annat parti än Socialdemokraterna. Motsvarande siffra för till exempel Liberalerna låg då på 1,5 procent även om de vid tiden hade runt sex procent av väljarnas stöd. Idag ser siffrorna sannolikt annorlunda ut och Socialdemokraternas största konkurrent Sverigedemokraternas kärnväljarstöd bör rimligen ligga i nivå med valresultatet i valet till riksdagen 2018.
För Socialdemokraterna är veckans opinionssiffror ren skräckläsning. Men de borde inte förvåna. Partiet är nere på, eller nära kärnväljarnivån samtidigt som väljarna på denna nivå inte alls är representativ för partiets historia. Bommersviksvänstern har pressat ut arbetarna, LO-folket, till andra partier och då främst Sverigedemokraterna och har inte kunnat kompensera med de nya grupperna av migranter som väljare i samma utstråckning.
Socialdemokraterna är i kris. Och krisen går att härleda till den handfull personer som bäddade för Bommersviksvänsterns seger. En seger som, om den består, kan vara den som beseglar Socialdemokraternas öde.
Johan Westerholm
