Text: Chris Forsne 

På plastpåsen från Coop står det att den är grön och klimatneutral – och så läggs en Mp-onanerad skatt i den – som grundlösa politiska förakt – på våra intellekt!

Ungdomsbrottslingar föreslås få fotboja under helgerna av gnyende valpen från Lund – MEN, ÄR det då fritt fram att knivråna och förnedrande pissa i munnen på folk resten av veckan? -> More Guns gäller J – u !

Tullen ska (?) få resurser för att stoppa östeuropeiska tjuvligor
-> när då och varifrån? . Troligen ur den enorma, unika spetskompetensen från Långt-Bort-I-Stans pojkmän) – men får jag, och alla ni andra då tillbaka båtmotorer, cyklar, utemöbler som stals för 1, 5,10, 15 år sedan?

När VI inte tror det kan bli värre – så visst blir det just det…

Hela vårt politiska system är till för att skapa fördelar – för de OPÅLITLIGA politikerna – som om de var 1700-talets Frälse !
Se bara på fd S-kommunisten YJ – som vältrar sig i pengar – som den sanna kommunisten hen är… i EU:s slutna rum!

DET FÅR TA MIG FAN – VARA NOG !!!!

LÄS, begrunda och inse – hur djävla lurade vi är alla…

När man inte tror det kan bli värre – så visst kan det…  Hela vårt  politiska system är till för att skapa fördelar – för politikerna

Tas alla dessa märkliga beslut av människor vi valt för att med klokhet och vårt förtroende styra landet? Vem blir rikspolitiker med inflytande? Hur ser karriärvägen ut och vad blir det av de uppstudsiga? Förlåt, ska de kallas visionära  eller “problematiska”? 

Missnöje med politiker har funnits i alla tider men nu har situationen gått så långt att mätningarna ger dystra besked om vem som överhuvudtaget har vårt förtroende. Att den avgående vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt toppar förtroendelistan är ett tecken i tiden. Ett folk utan ledning och där det nationella flygbolaget försöker ta heder och ära av det som binder oss samman är inga goda odds för framtiden.

En förvirringens tid.

Gretafebern är i dalande, Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg smyger in en gnutta av tvekan på twitter och i krönikor. Radions P1 kämpar för att upprätthålla medarbetarnas samhällssyn medan folkhälsomyndigheten är optimistisk och slår bort tanken på att otäcka virus skulle kunna utgöra en fara för människor i Sverige. Lite i skymundan har riksrevisionen dömt ut hela miljöbilssatsningen med dess omfattande mångmiljardsubventioner.

GPs politiske kommentator skriver en hel krönika om politik utan att nämna SD, men lovar att de i dag förhärskande vindarna kommer att vända :

 ”Just nu blåser nationalistiska vindar över stora delar av världen. Just nu är migration, bristande integration samt brott och straff det enda politiker talar om. Räkna inte med att något av det ska hålla i sig för evigt.”

I alla tider har människor letat efter starka trygga ledare när det blåser snåla vindar. Går det att acceptera en sådan i Sverige? I orostider.  Stefan Löfven är en förlorare. Han sitter kvar på grund av den maktstrid som väntar den dag han går. Istället är det inom socialdemokratins stödorganisation, LO, som de långa knivarna slipas just nu. Moderaterna ser knappast Ulf Kristersson som en vinnare. Han sitter kvar då partiet idag måste visa någon from av kontinuitet.

Och så vidare.

Bakom detta står alla de välplacerade politiker som idag tjänar på att sitta stilla i båten. Som lever väl på partistöden och som ser mer till sin egen situation än utvecklingen i Sverige. Det har blivit en självklarhet att det i de flesta partier inte handlar om stark moral, integritet och mod för att nå toppen utan lojalitet och följsamhet.

Varför har vi då detta system som inte tycks bry sig om de mest brännande frågorna? Varför har vi politiker som allt för ofta tiger eller sitter av tiden på riksdagsbänkar? Jo de tjänar systemet, i inte väljarna. De  styrs av stabilitet inte av  den dramatiska utveckling Sverige genomgår.

Jag har några gånger tidigare nämnt kartelliseringen av politiken och vill återigen trycka på att detta är något vi måste vara vaksamma inför. I korthet är det en process som pågått under hela 1900-talet och på senare tid accelererat. Partierna har gått från att vara yttre organisationer som företräder folket gentemot staten och sökt påverkar denna utifrån till att ha vuxit samman med statsapparaten.

Från att det synts som ödesdigert att förlora val – då skälet till att agera politiskt varit att styra – har istället det primära syftet kommit att bli att bibehålla status quo. Partiorganisationen måste finns kvar inom partistödets hägn. Dvs skattebetalarnas pengar.

Ta socialdemokraterna som exempel. Under 1900-talets början hade de sina inkomster från medlemsavgifter, försäkringssystem och tidningar. Allt eftersom medlemskapet sinat, tidningarna sålts av eller lagts ner och staten vuxit har istället de primära inkomstkällorna för partiet blivit partistöd. Kommunikationskanalerna har flyttat från de ägda medierna till de statliga och privata.

Allt eftersom detta skett, samtidigt som man kontrollerat statens utdelningar till sig, har S och även alla de andra partierna, långsamt ändrat sig från att vara partier där medlemskap och politik varit viktigt till att bli fasta fixturer i riksdagen. 

I och med detta har också incitamenten för partiorganisationerna förändrats. Det viktigaste är inte längre politiken och förmågan att föra ut den utan att bibehålla de egna platserna i riksdagen. Helst utan för mycket förändring, vare sig öka eller minska. Stabilitet och trygghet i partiorganisationen och långsam ackumulation av än större statsunderstöd och löner. Nej till retoriker, nej till visionärer, nej till röstmagneter. Dessa är endast hot mot organisationens kärna och raison d’être. Att vid varje pris vara kvar i riksdagen. 

En Hanif Bali är ett besvär, en Markus Allard en lokal plump i protokollet. 

Solidariteten gentemot detta system går över partigränserna. Ändringen av hur mandat kalkyleras till riksdagen ändrades för några år sedan för att göra det lättare för mindre partier att behålla sina mandat. Alla tar hand om varandra vid köttgrytan. Media spelar med i detta. Politiker ger berättelser och nyheter liksom soundbites. Media ger exponering. Så alla tjänar på denna uppdelning. 

Den som inte tjänar på det är gemene man. Område efter område som är stridsfrågor för folket tas bort från agendan. Vad som är bekvämt för makten och som gör att man kan fortsätta spela upp sin fars är sällan bra för de som verkligen behöver hjälp. Ett system gjort för att stärka de mindre partierna på bekostnad av de större ger ingen stabilitet. 

Så länge vi köper partiernas agenda där allt handlar om dramaturgi och att bibehålla status quo skapas ingen trygghet för oss väljare eller för Sverige.

Chris Forsne