Samhällskroppen befinner sig i ett sjukligt tillstånd. Den lider av en åkomma kallad patologisk altruism. Detta tillstånd innebär att samhället i all välmening och med syftet att uppriktigt hjälpa ”den andre” istället har stjälpt ”den andra”.
Altruism (kan även vara synonymt med medmänsklighet, oegennytta eller osjälviskhet) är att hjälpa andra utan att önska något i gengäld.
Till altruism räknas ofta generositet, självuppoffringar, att hjälpa människor med behov, och att frivilligt ge vika för någon annans vilja i strid mot ens egen. Altruism innefattar både den psykologiska viljan till dessa handlingar, samvetet och det beteende som kommer av viljan, men är inte synonymt med empati som i stället handlar om emotionellt medkännande och den psykologiska förståelsen för andras behov. Den empatiska förmågan är dock nära sammanbunden med altruistiska beteenden.
Altruism som mänsklig egenskap studeras särskilt inom psykologin.
Samtidigt har samhällskroppen lidit enorm skada. Detta kommer att resultera i långvariga samt oförutsedda konsekvenser. Att underskatta de negativa effekterna vore ett flagrant misstag. Den patologiska altruismen illustreras genom bland annat normaliseringen av hijaben och införandet av könsseparata badtider men också i relativiseringen av hederskulturen.
I antirasismens välmenande retorik är man ytterst noga med att inte peka ut grupper samt att vara tillmötesgående på minoriteters krav som inte sällan är av islamistisk natur. Av rädsla för att uppfattas som intolerant har man i toleransens namn tillåtit det intoleranta att infiltrera samhällets alla nivåer.
Olika muslimska organisationer som står i direkt förbindelse till Muslimska brödraskapet får sin antidemokratiska agenda skattefinansierad. De svarar med ressentiment vid all form av kritik, iklädda en ständig offerroll.
Det uppmärksammade åtalet mot Ann-Sofie “Soffan” Hermansson är ett exempel på detta där de extrema rösterna tenderar att agera utan personligt ansvar och kräver begränsningar av yttrandefriheten.
Dessa rösters behov av att ständigt inkräkta på det offentliga rummet har möjliggjort en gradvis normalisering av islamistiska doktriner där de dogmatisk troende på felaktig grund har fått en representativ roll vad gäller det muslimska civilsamhället.
I den extrema vänsterns kretsar anses detta vara normbrytande och därmed har hijaben upphöjts till en symbol för antirasism. Något som blottar deras djupa okunskap kring hijabens bakomliggande mekanismer och dess manifestation av uråldriga, konservativa och auktoritära värderingar.
För att avhjälpa den patologiska altruismen krävs att varje medborgare tillkänns samma rättigheter samt lika skyldigheter. Detta tillvägagångssätt skapar personer som erövrar sitt öde och deltar på alla samhälleliga nivåer. De låga förväntningars rasism måste upphöra om vi ska leva i ett land av produktiva individer oavsett bakgrund.
Helena Al-Zubaidi
