Det är inte idéerna. Det är Makteliten som är problemet.

Universitet är socialisationsfabriker. De producerar personligheter, med värderingar, världsbilder och fördomar av ett visst slag.

Det är inget konstigt med det. Socialisation är en viktig uppgift för nästan alla institutioner. Den har sin praktiska sida, till exempel genom att spara en massa tid, eftersom man kan förutsätta en gemensam grund på en relativt hög nivå.

Den har också sidor som går utöver det i enkel mening praktiska. Människan behöver ingå i sammanhang, för att inte slitas sönder av tvivel och oro. Att socialiseras in i ett sammanhang av rätt och fel, intressen och ointressen, förakt och förundran, ->hjälper oss med det.

Inget av det här är nytt. Varken för människan eller universiteten. Men en del problem med den här ordningen har blivit akuta och stora.

Om man uppskattar eller inte uppskattar intersektionalitet, genusteori, postkolonialism, normkritik, rasifiering och allt det som nu hör till mittfåran i den akademiska världen, -> har inget att göra med socialisationsprocessens existens. Den finns där oavsett vilka idéer som för tillfället är på modet. Men, för att förstå hur universiteten har avlägsnat sig alltmer från idén om öppen och sakorienterad diskussion, måste vi förstå varför de här idéerna fått sådan genomslagskraft.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vad kostar Samoaöarna? 600 miljoner dollar

Att tänka fritt och pröva nya sanningar var ett ideal på universiteten långt före 60-talet, men studentrevolten slipade tanken till ett svärd. Den fick en riktning. Svärdet lades mot det rådande samhällets hals. Vad som menades med kritiskt tänkande smalnade av. Det slutade egentligen att handla om idéer – vad som var rätt och fel slogs helt enkelt fast och sedan var det bra med det – och började i stället handla om makt.

Den fria tanken fick ett tydligt uppdrag: att utmana »Makten«.

Ich bin der Dritten Reich !

Så snart makten är huvudsaken ligger ärligheten risigt till. Om sanningen redan är uppenbarad och kampen mot »makten« det viktiga, är ärligheten inget stort offer.

Dessutom: så snart makten är huvudsak blir den också just det. Inte bara den makt som ska bekämpas, utan den makt man själv har. Lyckas man med att slå tillbaka »makten«, måste luckan fyllas med något. Vad skulle det vara, annat än den egna, goda makten?

Där makttänkandet går in, går helt enkelt idéer, ärlighet, prövande och öppen diskussion ut.

Det är här problemet med dagens modeteorier på universiteten finns. De är alla uttalade maktteorier. De är alla riktade -> mot vad som upplevs som rådande ordningar. Alla föreskriver de andra, goda maktordningar.

Det är ett missförstånd att se den här maktfixeringen som en idé. Den är snarare en praktik. Och det är den praktiken vi ser utspela sig på universiteten i dag. Att de starka rösterna på universiteten har gått från att pröva idéer till att utöva maktpraktik är förklaringen till mycket.

Till att lektorn Inga-Lill Aronsson vid Uppsala Universitet åthutas av sin institution, guidad av en »lika-villkors-specialist«, för att ha använt ett kränkande ord.

Till att psykologiprofessorn Johan Grant vid Lunds universitet avsatts, efter att ha upprört studenterna med sina tankar och idéer.

Till att forskare som docent Erik Lindborg vid KTH avkrävs »köns- och genusperspektiv i forskningens innehåll« för att få finansiering till sin forskning om svaga stötvågor i akustiska fält.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Partipolitik är för galningar – i alla fall i början

Den organiserade maktkamp som inleddes på 60-talet har fått resultat: nu har de som upplever sig utmana makten i själva verket fått makten. De har sina allierade i myndigheter och politiska församlingar. De utnyttjar makten för att stärka sina egna idéer och driva bort alternativ. För så agerar den som först och främst är intresserad av makt, inte av att pröva idéer.

Problemet är alltså inte idéerna. Problemet är att det som kallas idéer i själva verket är döda farkoster för maktbegär.

Det här är ett problem. För universiteten. Men också för samhället i stort. Om universitet är socialisationsfabriker och andelen högskolestuderande är större än någonsin, innebär det att vi är på väg att forma hela generationer av maktfixerade fiender mot fritt tänkande.

Jag befarar att det inte kommer att sluta lyckligt, för den oundvikliga motreaktionen riskerar att komma från ytterkanter som vill politisera och beskära det fria tänkandet enligt andra idéer. Samhällets balanserade mitt har, i rädsla för att verka reaktionär, låtit universiteten ostört gräva det fria tänkandets grav.