Så en liten berättelse om kärlek, som finns i Nonna Larssons bok – Skriv om Kärlek

Du bör veta att författarens ord nedan – emanerar ur en relation till en gift man!

Efter att i ena stunden i tankarna ha befunnit mig i min småbarnsperiod, så förflyttade jag mig med blixtens hastighet runt i Universum. Jag for mellan stjärnor, solar, månar och planeter.

Genom himlar, paradis och helveten, kastades jag mellan lyckorus och mörkaste förtvivlan. Det enda som var säkert var kaos. Jag befann mig inte längre på det ulliga molnet. Jag hade landat i den vita soffan på Helsekillegatan och det enda som fanns i mina tankar var: tre hela dagar utan dig – en evighet!

Att acceptera situationen var totalt omöjligt. Detta var ett fruktansvärt misstag. Hur skulle jag ta mig ur det här? Tankar och känslor levde sina egna liv. Jag, som trodde mig vara långt kommen mot friheten, var fången i känslor som inte hade mitt godkännande! Med bindel för ögonen, så hade jag låtit mig ledas in i en drömvärld, fylld av vackra ord om kärlek – och där var jag fången.

Hur hade det gått till? Vad hade hänt? Hur hade DU lyckats hitta nyckeln till mitt hjärta? Nyckeln, som jag hållit så väl gömd. Samma nyckel hade jag för l änge sedan gett till en annan man – men han tog inte emot den. Han valde att stanna utanför mitt hjärta. Varför – det förstod jag aldrig. Jag stängde dörren till mitt innersta kärlekskrypin och gömde nyckeln. Män, som därefter försökt komma in i mitt liv hade gjort mig osäker. Kom någon för nära, så slog jag ner blicken och gömde mig. Om någon gjorde försök att komma in i mitt hjärtas kammare, så såg jag till att i ett tidigt skede att snabbt stänga dörren och gömma nyckeln på ett säkrare ställe.

Dörren till mitt hjärtas innersta rum var stängd och kärleken utelåst! Min längtan efter kärleken befann sig utanför….

Men DU bara kom… Vandrade rakt in i hjärtat, som den naturligaste saken i världen. Jag förstod inte vad som hänt, förrän Du stod i hjärtats centrum och lugnt stängde dörren om dig. Då var det ju försent att mota ut dig. Du fanns därinne – och jag kunde intet göra. Du var en trygg och gammal vän. Att Du skulle vara någon som jag skulle gömma undan nyckeln för – det fanns inte. Jag förstod inte, förrän det var för sent.

I min vita soffa på Helsekillegatan, kunde jag i korta ögonblick förnimma att i mitt hjärta var allt lugnt, som det alltid är i hjärtat. Men, jag kunde inte hålla mig kvar i harmonin. Tanken jobbade på högtryck och försökte stänga ut dig. Du lade beslag på mitt liv! Du lämnade mig inte ifred. Du hade ockuperat inte bara mitt hjärta, utan även mina tankar. Jag skyllde på dig och förklarade för mig själv, att Du hade överrumplat mig och att jag inget förstod.

Men i samma ögonblick som tanken kom, talade min sanning om för mig att det inte var helt sant. Någonting inom mig visste! Jag längtade efter miraklet, som jag visste att jag själv kunde skapa och längtade efter att få leva mitt liv i fri, romantisk kärlek. Att kärleken skulle vara så mycket kaos, det hade jag aldrig tänkt. Min bild av kärlek, hade alltid sett likadan ut. Harmoni, glädje och tvåsamhet. Det var dit jag ville komma. Jag försökte vara kärleksfull mot mig själv.

Det är första steget till harmoni. Jag är kärleksfull och säger att jag är en fantastisk människa, som vågar följa mitt hjärta och säger att jag har all rätt i världen att känna det som jag känner…

Problemet var att jag inte kunde acceptera situationen. Utan acceptans, blev det ingen förändring. Ena stunden satt jag i helvetets mörka valv för att i nästa befinna mig i paradisets ljusa lundar. Därifrån kastades jag obönhörligt tillbaka till helvetet. Altt – med hjälp av min egen tanke. Dante Alighieri dök upp. Tittade på mig och med sina bruna, sorgsna ögon – och till min tanke, så sa han:

” Du vet att jag fick vandra igenom helvetet, när jag mötte de vackra Beatrice. Ibland leder oss kärleken dit.”

Irriterat snäste jag till honom:

” Blanda inte in dina kärleksproblem med mina. Jag är kvinna över mina tankar och mina känslor och jag ska tillbaka till harmonin igen. Tro inte att en man ska kunna hålla mig kvar i denna obalans. Aldrig! ”

Även Jesus visade sig kärleksfullt i mina tankar. Han viskade i mitt öra: ” För tvåtusen år sedan gjorde jag ett försök att visa människorna vägen till kärleken. MEN – människornas rädsla för kärleken var större än vad den är idag. För säkerhets skulle, så spikade de upp mig på korset och där har jag fått hänga – för ingen vill hjälpa mig ner”.

Jag såg in i hans ögon och mötte kärlek och förståelse. Vårt möte med kärleken var då – som nu – i många fall förändring, uppoffring och lidande. ” Du kommer inte att bli uppspikad på korset – för kärlekens skull, sa han med ett leende och fortsatte:

” Låt inte din rädsla fortsätta styra över världen. Du har friheten att välja. Världen har blivit mer tolerant (min anm. Tveksamt utifrån Corona) Du är din egen domare. Döm dig inte för dina kärlekskänslor.

Det är sanningen – som ska befria världen från mörkret…”

Men, det hjälpte inte. Jag var redan uppspikad. För jag känner människors rädslor och deras dömande – genom mig själv … för Jesus sa också enligt skrifterna: Allt är möjligt för den som tror…

Jag skrev en gång till en tavla som kom till mig under en Vedic Art kurs..

The darkness. is just an illusion in the shades of brightness…