Text: Bianca Muratagic
Jag känner män och kvinnor vars släktingars kroppsdelar och kvarlevor hittades i skogar under och år efter Bosnienkriget på 1990-talet. Jag känner kvinnor som våldtogs systematiskt under kriget i Bosnienkriget. Jag känner män som tvingades titta på när deras kvinnor våldtogs av militärer under inbördeskriget i Bosnienkriget. Jag känner män och deras släktingar som fångades, svälte och torterades på olika läger som Trnopolje, Omarska och Manjaca p g a de är muslimer och hittades i massgravarna. Män som fördes bort och avrättades. Jag känner män och kvinnor som flydde massakern i Srebrenica eller vars släktingar mördades i den etniska rensningen. Jag känner män som tvingades titta på när militärer skär halsen på deras söner och våldtog deras döttrar.
De som lyckades fly och ta sig till Sverige och andra länder runt om i världen som idag arbetar som ekonomer, ingenjörer, lärare, chefer, lastbilschaufför, undersköterskor, frisörer, elektriker och egenföretagare. De som lever vanligt liv och kämpar hårt för sin familj och för barnens skull. Många av dem har fått men för livet och fortfarande bär med sig fruktansvärda minnen och trauman.
Många inklusive mig har mått psykiskt dåligt och vissa jag känner har inte kunnat återhämta sig helt. Men trots detta har ingen av dem som genomlevt krigets fasor och mått dåligt begått “dumma saker” som terrordåd.
Alla krigsflyktingar som mår psykiskt dåligt begår inte terrordåd och skriker Allahu Akbar när de spränger sig i luften, hugger med kniv eller yxa slumpmässigt utvalda människor på gatan. Eftersom invandrare och krigsflyktingar kan precis som svenskar skilja på rätt och fel. Vi har också något som heter samvete, empati och moralkompass. Vi kan ta egna beslut, vi har eget ansvar. Vi blir inte terrorister bara för att vi mår “psykiskt dåligt.”
Idag får ex och nya krigsflyktingar ställas mot ekonomiska migranter och terrorister. Vi får återuppleva förföljelse, terror och radikal islamism i Sverige och tillsammans med svenskar blir uppläxade av asylaktivister till lärare och “experter” att vi måste tolerera, tycka synd om, acceptera och sammanleva med de som vill tortera, slakta och utrota oss.
Vi som en gång flydde från terror ska nu se på hur lärare som arbetar med våra barn, ömmar för mördare och terrorister bespottar oss. Skolan som borde vara en trygg och säker miljö för barn, styrs av män men framförallt kvinnor som utan skam i kroppen uttrycker sina sympatier för terrorister och fullständigt struntar i värnlösa och oskyldiga offer.
Sådana människor har infiltrerat skolor, universitet, rättsväsendet, politiska partier och andra myndigheter där farliga och samvets- och empatilösa individer vars aktivism, fanatism och radikalism kostar människoliv. Sådana människor har öppnat gränser för män de tvingade oss kalla för barn och som idag är överrepresenterade i knivattacker och våldtäkter och som begår terrordåd.
Sådana människor som håller ihop, anställer sina egna så de kan fortsätta ostört med sina sjuka aktiviteter. De som tvingar oss skattefinansiera vår egen död, otrygghet, terror, mord och våldtäkter och sedan spotta oss rakt i ansiktet med att terrordåd i Vetlanda är en “naturlig del av vårt samhälle” som vi ska acceptera och lära oss leva med.
De som anklagar andra för hets mot folkgrupper, MEN själva bidrar till och cementerar hat och polarisering. De som njuter av att ställa grupp mot grupp och som jämställer gärningsmän och brottsoffrens lidande. De som ser ner på invandrare och behandlar dem som djur, leksaker och souvenirer samtidigt som de skriker sig hesa om nazister, rasister och SD.
Min vän John Curovac (ICA-handlaren i Växjö) ställde en mycket viktig fråga idag när vi pratade på telefon. Hur ska vi som redan överlevt krig, terror och flytt förföljelse rädda människor i Sverige och få svenskarna förstå att skeppet de sitter i sjunker?
Men framförallt hur ska vi lyckas göra det utan att vi själva drunknar med dem som stillatigande tittar på, MEN väljer att titta bort när vatten tar sig in okontrollerat i deras “trygga” skepp?
Jag hade inget svar på det.
Vill du stödja mig och mitt skrivande räcker det med att du delar mina texter. Vill du göra mer än så swisha en gåva till: 0727-45 65 55.
