Ann Heberlein – biter till !

EN ANALYS AV DEN SVENSKA PROSTITUTIONSDEBATTEN

Paolo Robertos gästspel i podden ”Den sista måltiden” öppnade dammluckorna för den slumrande prostitutionsdebatten. Varenda moralistisk prussiluska i det här landet vädrar morgonluft och utnyttjar tillfället för att vräka ur sig det ena onyanserade argumentet efter det andra. Prostitutionsmotståndarnas argument kan grovt delas in i förenklade, moralistiska, känslomässiga och hobbypsykologiska.

Låt mig, innan jag går in på argumenten mot prostitution, definiera vad jag avser med begreppet: Prostitution innebär att en vuxen man eller kvinna, medvetet och frivilligt, säljer sexuella handlingar till andra vuxna män och kvinnor. Prostitution är således att förstå som en frivillig transaktion mellan två autonoma subjekt. Eftersom jag utgår ifrån att vuxna människor – också kvinnor – är autonoma menar jag att detta är giltigt även då en kvinna (eller man) väljer att sälja sex. Jag menar att vi måste respektera autonoma individers val också då vi finner valen dumma, omoraliska eller rentav obegripliga.

Notera att definitionen ovan utesluter alla situationer där tvång ingår, som vid trafficking. Det innebär att alla argument mot sexarbete som baserar sig på principen att det är fel att använda sin autonomi för att kränka andras autonomi, d v s tvinga den andre, faller. Om tvång är en komponent talar vi inte om sexarbete, utan om trafficking och människohandel.

Vilka argument finner vi då?

Jag börjar med 1) de förenklade:

a) ”Det är fel att köpa någons kropp”. Det här argumentet utgår ifrån en felaktig uppfattning om vad sexarbete är. Den som säljer sex, säljer inte sin kropp. Det är ett idiotiskt påstående. Hon eller han säljer en tjänst, på samma sätt som en frisör eller en terapeut. Sexarbetaren använder förvisso sin kropp i sitt arbete, men det gör byggjobbare, massörer och mannekänger också – utan att någon hävdar att de ”säljer sina kroppar”.

b) ”Ingen kvinna kan frivilligt välja att prostituera sig”. Varianter av det här argumentet finner vi i de flesta debatter som innehåller en moralisk dimension: Misstaget som görs här är att debattören förväxlar sin egen uppfattning om vad som är normalt med vad som bör vara normerande. Det vill säga, eftersom man själv anser det vara motbjudande att sälja sex/ha sex med någon av samma kön/äta hundar/ et cetera så utgår man ifrån att alla andra har samma preferenser som man själv har.

Vidare finner vi en uppsjö av 2) moralistiska argument mot prostitution:

a) ”Ingen kvinna vill ha sex med så många män”. Det här argumentet är besläktat med argument 1b ovan och grundar sig på en syn på kvinnlig sexualitet som något ömtåligt, skört och skirt. Föreställningen innebär att kvinnor bara vill ha sex när de är förälskade, och att sex är synonymt med kärlek för kvinnor. Glöm det. Det är en essentialistisk syn på kvinnlig sexualitet som hör hemma i romaner av systrarna Brontë men har ytterst lite likheter med hur kvinnlig sexualitet de facto fungerar. Argumentet används nämligen aldrig i relation till manliga prostituerade, sannolikt eftersom manlig sexualitet uppfattas som rå, primitiv och omättlig.

b) ”Sex får inte kommodofieras och bli till en vara att köpa och sälja”. Det här argumentet bygger på uppfattningen att sex är en alldeles särskild form av aktivitet, som skiljer sig från andra aktiviteter som två eller flera människor kan ägna sig åt, som att spela tennis, äta middag tillsammans, samtala: Som om sex innebär direktkontakt med den andres själ. Som om sex skapar ett alldeles särskilt band mellan människor för att deras könsorgan vidrör varandra.

Sen har vi de 3) känslomässiga:

a) ”Men om din egen dotter sålde sex då?” alternativt ”skulle du själv vilja sälja sex kanske?”. Det finns en mängd yrken jag avråder min dotter från, som beridare (det är farligt), frilansskribent (det är osäkert), balettdansös (kroppen tar stryk och karriären är kort). Det innebär inte att jag vill yrka på förbud för dessa yrken. Det finns också en rad yrken jag inte vill utöva själv, som slaktare (det verkar äckligt) eller obducent (samma sak) – men inte vill jag förbjuda dem heller.

b) ”Det finns inga lyckliga horor. Det är bara en myt”. Det är ett löjligt påstående: Majoriteten av världens befolkning arbetar för att försörja sig, inte för att uppleva lycka. Hur många lyckliga mellanchefer känner du?

Slutligen finner vi argument av mer 4) hobbypsykologisk art:

a) ”Alla som prostituerar sig har någon form av trauma i bakgrunden”. Det här argumentet hänger ihop med både 1b och 2b, d v s subjektiva uppfattningar om vad som är normalt och en normal sexualitet. Den som utför något som går på tvärs med debattörens preferenser – uppfattningar om normalitet – patologiseras och etiketteras som ett offer som inte förstår sitt eget bästa. Det är direkt oförskämt mot de sexarbetare som med emfas hävdar att de medvetet och frivilligt valt att tjäna pengar genom att sälja sexuella tjänster.

Jag menar med bestämdhet att kvinnor är autonoma. Vuxna kvinnor kan själv bestämma hur de vill leva sina liv. Vuxna kvinnor kan välja att sälja sex. De kan också välja att bära slöja, vara hemmafruar eller gå i kloster. Tror vi på autonomiprincipen måste vi respektera andras val (så länge valen inte skadar andra) även om vi finner valen dumma eller rent av obegripliga.

Text: Ann Heberlein