Hej Stefan,
Har du tid i några minuter? Jag tänkte försöka förklara en grej – förklara varför du inte är min statsminister. Det struntar du sannolikt i, men kanske några av dina väljare (nuvarande och f.d) kan känna igen sig i det jag skriver. Kanske kan de slippa känna sig ensamma en stund.
Jag ska göra en lång historia kort: jag kommer ur arbetarklassen. Röd som en tomat. Röd sen barnsben. Båda mina föräldrar har röstat S hela sina liv. Pappa var – till och med när han låg och dog i kön till den cancerbehandling han hela livet betalat skatt för att få – uttalad socialdemokrat. Mormor och morfar var också röda. Morfar var fackordförande i Lärarförbundet i trettio års tid och innan det var det enkla arbetare så långt ögat når. ”Pigor och drängar”, som Ulf Lundell sjunger i den där låten.https://www.youtube.com/watch?v=eeAZoAsbqV0Allt i min bakgrund ger vid handen att jag borde vilja se dig som min statsminister. Jag borde respektera dig. Stötta dig. Lita på dig. Tyvärr gör jag inte det. Din intellektuella ohederlighet skaver mer och mer för varje dag som går. Djupt. Liksom alla de galenskaper jag ser omkring mig i samhället, på daglig basis, och som jag förväntas ignorera och/eller relativisera bort.https://nyheteridag.se/hotfull-man-skots-av-polis-i…/Det är alltifrån bilbränder och attacker på polisstationer till det växande antalet fattigpensionärer och kvinnors ökade otrygghet på offentlig plats. Vi ser det alla, men vi förväntas låtsas som det regnar. Vi ska titta på Aktuellt, vi ska läsa Aftonbladet, vi ska tugga och svälja och sen gå och lägga oss.
Betala skatt.
Egen informationssökning, egna analyser, har i Sverige 2019 blivit en subversiv syssla. Rimligt ifrågasättande av vad du och dina kollegor håller på med klumpas ihop med ”populism”, ”alarmism” och en rad andra etiketter som bara syftar till att misskreditera den som opponerar sig. I det debattklimat du varit med att skapa finns numera ett absurt likhetstecken mellan att lufta sin oro för sprängningar och våldtäkter och att skratta skadeglatt när barn drunknar på Medelhavet.
Ingen skiljelinje medges. Allt ifrågasättande av den politiska makten – framför allt socialdemokratin – sorterar numera under rubriken ”hat och hot”. Och allt detta har, steg för steg, gjort att jag numera betraktar mig som politiskt hemlös. De senaste valen har jag hoppat mellan näckrosbladen som en förvirrad groda. Jag har röstat på personer – inte partier. På kompetens – inte ideologi. Min ideologi är f.ö ett ganska färgglatt lapptäcke numera (dock utan röda lappar).Socialdemokraterna har inte varit ett alternativ på ganska många år, inser jag när jag sätter mig ner och skriver den här texten. Kanske framför allt för att du och dina partikamrater tar alla chanser att vrida samtidsberättelsen – det politiska ”narrativet” – till att handla om kampen mot ”högerextremism”.
Det hedrar dig, på ett sätt, men det är intellektuellt ohederligt – fegt, oärligt – att låtsas att högerextremism skulle vara vanliga människors stora problem i vardagen 2019.Det är det inte. Visst, vi har problem med antisemitism i Sverige. Och problemet handlar till viss del om nynazism. Men alla vet var det stora problemet ligger och du vet det också. Du spelar bara dum. Det klär dig inte. Ditt samarbete med de ”hållbara” livsstilsexhibitionisterna i Miljöpartiet klär dig inte heller. Det är – ur ett arbetarperspektiv – farsartat. Ditt sätt att använda VPK som parlamentariskt stödhjul – skamligt.
Det sorgliga, Stefan, är att jag känner ett stort antal vanliga människor (varav många socialdemokrater) som håller med mig om det jag skriver här. De skulle gärna trycka gilla på inlägget och visa sitt stöd, men de vågar inte. De vet att det finns människor i din närhet, i ditt parti, som gärna skulle gola ner dem; människor som ägnar sig åt en paranoid, småaktig åsiktsregistrering. Nedsvärtning. Social utfrysning, inte sällan via ”guilt-by-association”.
Läser du Jens Ganman? Då har du kass värdegrund… Banalt kan man tycka – detta att sitta och räkna gilla-tummar på Facebook, eller att oroa sig över vem som ser eller inte… men det är ett symptom på nåt större och långt obehagligare. Vi har skapat ett sjukt debattklimat i Sverige de senaste 5-10 åren. Ett debattklimat där vanligt folk är rädda att det ska komma fram vad de egentligen tycker om samhällsutvecklingen. Det är förödande – särskilt om vi vill se en konstruktiv förändring i det offentliga samtalet. Men… den tunghäfta som fortfarande råder bland tjänstemän och sakkunniga – som SER, men som inte vågar berätta om sina iakttagelser från vård, skola, socialtjänst, rättsväsende – den har skapat ett falskt Sverige. Den politiska debatten har blivit en klassisk Potemkinkuliss, en grotesk grimas; ett lika delar räddhågset som inställsamt flin.
Man ska vara en ”varsomhelstare” idag. Wherever I lay my hat, som Paul Young sjöng på 1980-talet.Man ska vara en ”grön”, elcykelcyklande nomad som föraktar det land hon vuxit upp i. Det land som byggdes, strävsamt och med stora uppoffringar, under hundratals år. Av vanliga människor. Arbetare. Socialdemokrater. DINA kärnväljare är till 99% utpräglade ”någonstansare”, Stefan. De älskar sitt land, sina traditioner, sin kultur, sina byar, sina små samhällen.
Tyvärr har socialdemokratin gjort den kärleken till något skamligt. Och i den skammen föds – är jag rädd – en önskan om hämnd. En primitiv önskan att slå tillbaka mot den arroganta, förnumstiga, många gånger hycklande makten som konstant bankar ner vanligt folk i skorna med skenheliga argument om att man ska ”ha rätt värdegrund”. Tagelskjortan ”rätt värdegrund” som förgiftat den kritiskt granskande diskursen. Den ”rätta värdegrunden” som gör att du ena dagen kan åka till Iran och Saudiarabien och skaka hand med folkmördare – göra affärer med dem – och nästa stå i plenisalens talarstol och fördöma vissa av dina inhemska kritiker; vägra att tala med dem.
Ni undrar varför LO-kollektivet tappar medlemmar till SD? Det socialdemokratiska hyckleriet är magnifikt på den punkten. Men historien lär oss att det där inte går i längden; det går inte att motarbeta och skambelägga sitt eget folk. Det gick inte i Rumänien, det gick inte i Sovjet, inte i DDR, inte i Venezuela… Förr eller senare exploderar tryckkokaren och Sverige ÄR numera – tyvärr – en tryckkokare.
Vi har skapat ett samhälle där folk knyter näven i byxfickan. Där de svär och gormar i slutna Facebookgrupper. Eller hemma vid middagsbordet. Vi har skapat ett Sverige där allt måste trianguleras i förhållande till vårt onda genius – SD. Partiet som vuxit som ett skott ur den socialdemokratiska trädstammen. Och jo, Stefan. SD-röstarna ÄR till stor del dina gamla kamrater. Jag vet att det svider att erkänna men det är så. Kanske var de ”högerextrema” redan när de röstade på S? Kanske var det därför hoppet över till SD var så lätt…?Jag vet inte.
Men jag vet att det är ett stort misstag att ständigt skambelägga pensionärer, “vita män i glesbygd” och andra, diffusa, demografiska segment som ”rasister” och ”främlingsfientliga”. Det är en återvändsgränd. Ett sluttande plan. Så jag önskar att du kunde lyfta blicken – om så bara för en stund – och fundera på var allt det här kommer att sluta? Om nu ditt och ditt partis enda svar på människors oro över den bitvis helt vansinniga samhällsutvecklingen är: ”Ni är populister! Ni är främlingsfientliga! ”
Jag antar att du hörde smällen från Linköping i förra veckan? Smällarna från Malmö Centralstation idag? Ännu ett tecken på en kriminalitet som för länge sen slutat bry sig om konsekvenser. Polisen håller emot allt de kan, men de kommer att förlora den här kampen och – om jag ska tro de poliser jag med jämna mellanrum pratar med för att försöka förstå vart vi är på väg – kommer det att gå mycket fort om inte stora, effektiva, ideologiskt neutrala åtgärder sätts in. Antitesen till den eländiga advokatyr Dan Eliasson tilläts syssla med under sin tid som RP.
Nu ska jag inte skriva mer. Risken är att jag börjar ranta om just Dan. Och Morgan. Och Anders. Och Annika. Och Ylva. Jag ville egentligen bara säga att jag förväntar mig mer av dig. Som statsminister och konduktör på det långa Sverigetåget. Mycket, mycket mer.
Vänlig hälsning
Jens Ganman
