Leo-Bloggen

Text: Bianca Muratagic

För tre år sedan förfasades jag över arbetsmarknads-och etableringsminister, numera känd som ”I`ll get back to you” minister Ylva Johansson lögner i hennes intervju med BBC där hon påstod att våldtäkterna i Sverige sjunker när sanningen egentligen var helt annan. Tittade man på statistiken från BRÅ ökade våldtäkterna lavinartat och i skrämmande fart.
När man ser en politiker ljuga så ohämmat utan att blinka begriper man snabbt att skrupulös propaganda, korruption och samvetslös maktgirighet är ett faktum.

Jag slängs tillbaka i tiden när jag som 14-årig krigsflykting satt och tittade på nyheterna i Serbien där de t o m översatte nyheter från CNN på så sätt att som inte förstod engelska kunde manipuleras med lögner och desinformation genom att ändra rapporteringen i nyhetstexterna.

Från den dagen har jag lärt mig att aldrig mer lita på varken media eller makthavare.

Idag förfasas jag ännu mer över Ylva Johanssons totalitära metoder och nya värdegrundsindoktrinerande begrepp som ”tvingande solidaritet” i skattefinansierade regim television som själv sprider vänsterpropaganda och gång på gång misslyckas med opartiskhet.

Du ser Ylva, jag har funderat mycket över definition av ”tvingande solidaritet” och vad du menar med det.

Är ”tvingande solidaritet” att din partiledare först påstår att ”inget är mer grundläggande för en stat, än att skydda sina medborgare och sina gränser och att regeringens främsta uppgift är försvara rikets säkerhet i varje läge” -> för att ni ska i nästa stund öppna gränser och dessutom hemlighålla Schengen rapport strax innan valet om att Sverige har Europas sämsta gränskontroller och att personalen saknar kompetens att upptäcka förfalskade dokument, pass och jihadister?

Är ”tvingande solidaritet” att först ljuga om att vuxna afghanska män och ekonomiska migranter som saknade asyl-och skyddsbehov, identitetshandlingar och vars bakgrund vi har ingen aning om kallades för ”ensamkommande flyktingbarn” och trots lagbrott, massivt bedrägeri mot svenska folket och hederliga skattebetalare samt lögner om deras ålder fick särbehandlas och belönas med en färskbakad gymnasielag.

Är ”tvingande solidaritet” att låta jihadister och IS-terrorister återvända till Sverige? Är tvingande solidaritet att de som har begått vidrigaste brott mot mänskligheten få ekonomisk och socialt stöd, skyddade identitet och boende, att förövare, våldtäktsmän och mördare som begår grova brott ska lindriga straff, straffrabatt och få stanna i Sverige samtidigt som allt fler ensamstående mammor blir bostadslösa, låta våra äldre bli fattigare och hemlösa och frysa på ålderdomshem, dra in assistans för sjuka barn som drabbas hårdast och som tar sitt liv, kvinnor och flickor gruppvåldtas?

Är ”tvingande solidaritet” att en kvinna ska få svåra skador och hennes kläder slitas från kroppen när hon en vanlig dag promenerar bredvid en kiosk som exploderar och polisen varnar allmänheten att hålla ögonen öppna efter bomber?

Är tvingande solidaritet att en far till en ung flicka som miste sitt liv i terrordåden i Stockholm ska få ynka 60.000 kr i skadestånd och en rysk kvinna som förlorade sitt ben hotas med utvisning?

Är ”tvingande solidaritet” att bestraffa laglydiga skattebetalare med låg och mager pension oavsett deras slit, insatser och avgiftsbetalning, att allt fler flickor vårdas för könsstympning och faller offer för hedersrelaterade brott, att bilar brinner varje dag, att bombdåd ökar, att brottsligheten och otryggheten med misshandel, personrån och trakasserier slår nya rekord, att rånoffer, oftast barn och äldre körs till sjukhus och vårdas för skador eftersom de blir attackerade av utländska ligor och kriminellagäng med machete, kniv, pistol och batong? Att kvinnor och deras hundar misshandlas och terroriseras?

Är ”tvingande solidaritet” att kriminella ungdomar håller en hel stad som gisslan och att butik och restaurangägare hotas och förlorar kunder p g a dem när ni avnjuter champagne och kaviar bakom höga staket och grind i Sveriges tryggaste och hårdbevakade område?

Ylva Johansson, dina metoder att tvinga svenska folket att finansiera korruption, hyckleri, ohederlighet och ansvarslöshet som du kallar för solidaritet tar sönder vårt land.

Gör oss alla en stor tjänst.
Don`t come back.

Katerina Magasin kan idag avslöja den statligt avlönade Näthatsgranskaren Tomas Åbergs nya, lukrativa affärsidé: Att stämma gamla och sjuka människor på skadestånd i civilrättsliga processer. För en insats av 900 kronor får Åberg i snitt 10-15 000 per anmälan – pengar som är undantagna utmätning och är dessutom skattefria. Samtidigt har han beviljats över två miljoner av våra skattepengar för att jaga svenskar med “fel” åsikter – medan han själv har 800 000 kronor i skuld hos kronofogden. Ombudet för flera av Näthatsgranskarens offer, juristen Ola Bengtsson, ger ett skakande vittnesmål om ett skrupelfritt förfarande av en cynisk angivare i statens tjänst, som skor sig ekonomiskt på det lidande han orsakar.

Läs mer på Katerina Magasin. Dela gärna.

Mördarnas offer skall sättas i det första rummet. ALLTID i All Tid !

TEXT. BJÖRN RANELID

När ett barn mördas lyfter modern ut sitt öga och säger att hon har sett tillräckligt av världen. Både offer och gärningsman har en gång legat som foster i mödrarnas varma innanhav som saknar fryspunkt.

De efterlevande föräldrarna döms till kronisk och livslång sorg som tiden aldrig läker. Alla skolbarn i Sverige borde enas i kampen mot den grova brottsligheten, ty det handlar om deras framtid i riket och världen omkring. Där finns inga gömställen för en enda människa.

Den röda pelaren i brottstermometern i Sverige visar på ett hundra grader. Det är kokpunkten enligt Celsius. Alla skolbarn i Rosengård, Biskopsgården, Rinkeby, Vivalla i Örebro och i tusentals byar och samtliga städer i landet borde visa i ord och handling och hålla upp plakaten på gator och torg där skriften är rättstavad och tydlig med svenska ord: Vi vill inte att en enda människa, stor eller liten, mörk eller ljus mördas, dräps eller misshandlas i Sverige.

Trafikverket och politiker har ofta talat och skrivit om en nollvision av döda personer på vägarna och gatorna i Sverige, men inte en enda gång och inte någonstans har skribenter, opinionsbildare eller politiker fört fram visionen om att inga mord och inga dråp skall ske i riket från och med en viss tidpunkt.

Ni läser det för första gången i era liv här i denna krönika. Det är hög tid att våra döttrar och söner i förskolor och de litet äldre barnen bestämmer sig för att inga föräldrar, syskon, kusiner och kamrater skall mista sina liv som en följd av mord, dråp eller misshandel.

Den riksomfattande manifestationen om brott och kriminalitet har ett eget klimat som handlar om etik, moral och föräldraskap. Ett par journalister ljuger om vad jag skrivit i mina krönikor som handlar om kriget i Sverige mot den organiserade brottsligheten. De skribenterna förfalskar bevisligen mina ord så att det tjänar deras syften att misskreditera mig, men de kan inte stoppa mig.

Medkänslan mellan dig och mig och oss handlar inte om politik och ideologi. Det rör sig om vad du gör med ditt liv i konkreta handlingar och att du tar ansvar för dessa. Vi föds med samma värde, men det gäller att förvalta och efterleva den dogmen.

Den tjugoåttonde maj 1999 mördades polismännen Olle Borén och Robert Karlström med sina egna tjänstevapen på en väg i Malexander. Tre nazister hade rånat en bank i Kisa.
De tre gärningsmännen flydde i en bil och jagades av poliserna. I ett visst ögonblick började en ny tideräkning för offrens föräldrar. Det blev före och efter när de miste sina barn.

Den sjuttonde augusti 1995 mördades John Hron vid Ingetorpssjön invid Kode. Han var fjorton år. Han och en kamrat skulle tälta invid sjön. Fyra ynglingar hade av en slump fått syn på dem. En av gärningsmännen kände igen John Hron. De var elever på samma skola.
John misshandlades svårt och kastades i vattnet. Han hade simmat ett par hundra meter när vännen ropade på hjälp. John vände om. När han återvänt till klippan fortsatte misshandeln under tortyrliknande förhållanden. Sedan slängdes han ännu en gång i vattnet. Där dog han.
Robert Karlström var enda barnet till Astrid Gladh. Även John Hron var ensambarn till föräldrarna Marie-Louise och Antonin. Polismördarna dömdes till livstids fängelse, men i fallet med John Hron blev domarna betydligt mildare och det motiverades med de skyldigas låga åldrar.
Sommaren 1974 träffade jag en ung kvinna vid namn Marie-Louise Axelsson i Göteborg. Tjugo år senare blev jag varse att John Hrons moder var identisk med Marie Louise.
Jag blev en av styrelsemedlemmarna i stiftelsen till John Hrons minne. Jag åkte med hans föräldrar Marie-Louise och Antonin och talade om pojken och vad som låg bakom mordet. Vi besökte många platser i Sverige och samlade in miljoner kronor till stiftelsen i John Hrons namn som delades ut till olika organisationer vilka arbetade mot våld och nazism. Jag gjorde detta helt oavlönad.
Jag var även med i styrelsen till Stig Dagerman-Sällskapet och jag lade mitt ord för att John Hron skulle bli den förste mottagaren av priset i författarens namn. Så blev det. Han tilldelades den utmärkelsen postumt året efter sin död.
I en manisfestation på Liseberg var jag en av talarna till minne av John Hron. Cirka 50000 människor hade samlats för att hedra pojkens minne. Det blev en fin och värdig eftermiddag.

Jag träffade den mördade polismannens mamma i Malexander. Astrid Gladh tog mig med till brottsplatsen och hon berättade om sin enfödde son Robert. Den stunden glömmer jag aldrig.
Astrid talar inte om hämnd, ty hon är klokare än alla mördare och dråpare i hela världen. Hon är en av många kvinnor som burit och fött barn som senare mist sina liv i mord, dråp eller misshandel. Det är den tyngsta sorg som kan drabba en moder.

John Hrons pappa Antonin har sagt de kloka orden att han inte skulle vilja hämnas sin sons mördare genom att kopiera deras nidingsdåd, ty de förtjänar inte att likställas med sitt offer.
Jag vet att Marie-Louise blev gråhårig av sorg en kort tid efter sonens död. En människas själ verkar i kroppen. Myndigheter måste ge stöd till de drabbade och visa det med kraft.
Offrens anhöriga skall sättas i det första rummet, inte gärningsmännen. Jag minns att Marie-Louise och Antonin fick 30,000 kronor som skadestånd efter mordet på John. Så litet ansåg staten och den ansvariga myndigheten att den fjortonårige pojkens liv var värt.

Astrid Gladh söker inte hämnden, men ingen och ingenting kan läka hennes sorg efter sonen Robert. Den andre polismannen Olle Borén var inte bara arbetskamrat med Robert; de var vänner i livet.
När jag läser och hör att en brottsling i Sverige kan göra sig skyldig till över 200 brott och erbjudas och få tillgång till lägenheter i Stockholm av sociala myndigheter i staden, fastän han fortsätter att råna, hota och misshandla människor så är all rättslig klokhet, sans och vett satta ur spel.
Den notoriske brottslingen, som därtill inte säger sig ångra sina dåd, går därmed före många hundra tusen bostadslösa ungdomar och vuxna individer i Stockholm. Det är vansinnigt.

Många grova brottslingar i Sverige behandlas bättre och skonsammare än sina offer. Den ordningen kan aldrig försvaras och den ger upphov till vrede och vanmakt hos de drabbade.

Jag uppmanar alla Sveriges skolbarn att skriva, handla och tala om otryggheten i riket vars klimat är viktigare än alla regn, snöfall, stormar och köld- och värmegrader i luften. Våldet är ett gift i mänskligheten och det kan inte botas med att koldioxidhalten i atmosfären sjunker.

Föräldrar, lärare i skolorna, politiker och var och en av oss måste hjälpas åt så att barnen kan leva och leka i frid och fred i glädje med sina föräldrar och kamrater.
Denna önskan är ett syskon till kärleken och större och viktigare kan det inte bli.

Björn Ranelid. 2019-09-29

I skuggan, eller som effekt, av Greta-rörelsen tar två organisationer tillfället i akt att ta plats i det politiska landskapet trots att dessa i grunden står utanför det politiska systemet. Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan.

Dessa tar tillfället i akt att bli en del av Greta-rörelsen trots att de har en annan agenda. Genom att ta det slutliga steget ut i politiken bryter främst Svenska Kyrkan med den lutherska traditionen.

Equmenia-kyrkans diakon Anna Ardin var tillsammans med Joakim Kroksson, miljödiplomerare i Svenska kyrkan tidigt ute och utropade Greta-rörelsen förgrundsgestalt som profet;

En profet är en person som kallats av Gud att förkunna Guds vilja.Vi påstår att Greta Thunberg bär ett budskap från Gud.

Ardin har ett politiskt engagemang i Socialdemokrater för Tro och Solidareitet och Kroksson var tidigare politiskt sakkunnig i Miljöpartiet och den politiska dimensionen i deras kyrkliga engagemang är väl känt. Ardin är aktuell som projektledare för Equmeniakyrkans införande av profetisk diakoni vilket Ledarsidorna.se tidigare rapporterat om.

Mer läsning: Equmeniakyrkan inför politisk diakoni

Ardin avser tömma den del av Equmenia-kyrkan som benämns ”Sociala missionen” på den tidigare verksamheten, den klassiska diakoin för att fylla det med en ny diakoni och omorganisera verksamheten till en stiftelse utan insyn. Att den nya diakonin som Ardin kommer införa kommer präglas av profetiskt förkunnande av en generösare migrationspolitik inbäddad i samma form av domedagsprofetior som Greta-rörelsen kommunicerar bör bedömas som sannolikt. Samma väg ser den svenska kyrkan ut att gå .

Banden mellan Equmenia-kyrkan och Svenska Kyrkan är starka inom detta område och själva idén att göra även Svenska Kyrkan till mer av en politisk kraft går tillbaka till ärkebiskop K-G Hammars dagar som inledde processen. En helt och hållet politisk process vars rörelse och agenda blir allt klarare. 

Ärekebiskop Antje Jackelén menade tillsammans med ärkebiskopen av Konstantinopel Bartolomeus I i DN att de stora flykting- och migrantströmmar Europa fått uppleva de senaste decennierna beror på klimatförändringarna samt att den andliga dimensionen måste vara en del av lösningen då den, enligt dem själva som källa efterfrågas.

Ett direkt sakfel,  eftersom de migrantströmmar som nått Europa, har sin botten i konflikter som främst orsakats av just den andliga, religiösa, dimensionen som huvudorsak! Endast i det somaliska inbördeskriget utgör klimatförändringarna en liten del av konfliktorsakerna. I samtliga övriga fall, men även i det somaliska exemplet, är den religiösa dimensionen en av huvudorsakerna till att människor tvingats på flykt sedan 1986.

Om vi vill ha ett ekologiskt, socialt, ekonomiskt och andligt hållbart förhållningssätt till världen – och det måste vi! – så räcker det aldrig med individuella eller kommersiella lösningar. Därför är det andlig mognad som nu är efterfrågad.

Inte heller definierar Jackelén och Bartolomeus I vems eller vad  den ”andliga mognaden” innebär och med tanke på hur nära den Svenska Kyrkan och Equmeniakyrkan idag arbetar med det Muslimska Brödraskapet i Sverige, kan det inte med säkerhet uteslutas att dessa kommer vara med i kanske framför allt Ardins och Jackeléns lösningar.

Muslimska Brödraskapet kan i Mellanöstern i allra högsta grad härledas till att vara en av huvudorsakerna till flyktingströmmar och förtryck i olika utsträckning. 

Svenska Kyrkan lämnar därmed det som kallas för Tvåregementsläran. Tvåregementsläran är den centrala byggsten och lära som ligger till grund för hela den Lutherska kyrkan och baseras på främst två passager i Bibelns nya testamente:

I Johannes 8:15 säger Jesus ”I dömen efter köttet; jag dömer ingen” samt Johannes 18:36 där han mycket tydligt säger ”Mitt rike är inte av denna världen”.

Med tvåregementsläran avses den lutherska uppfattningen om att Gud har två sätt att styra och ta hand om den värld han har skapat. Å ena sidan styr Gud ”med sin vänstra hand”, dvs. genom den lagstadgade överheten, samhällets lagar och rättssystem, samt genom olika ämbeten och uppgifter som skapats och förvaltas av människan. Allt detta kallas det världsliga regementet.

Å andra sidan använder sig Gud av sin makt via sin ”högra hand”, dvs. kyrkan. Det sker när kyrkan ombesörjer förkunnelsen av Guds ord och sakramenten. Avsikten med dessa är att föda och stärka tron samt att hjälpa kristna att leva enligt Guds vilja. Denna del av Guds makt kallas det andliga regementet. Den har samma mål som det världsliga regementet men medlen är annorlunda.

Genom att Jackelén och Ardin nu pressar på för att respektive kyrka nu lämnar Tvåregementsläran och tar steget in i att forma politiska lösningar, kommer inte lösningarna på klimatproblemen präglas av konfessionell neutralitet. Religion är inget annat än en ideologi och en idé om hur samhället skall organiseras vilket framgår tydligt av Tvåstegsregementet. Målet med den världsliga maktens delas med kyrkans – Men Jackelén och Ardin suddar nu ut gränserna mellan rollerna varför de politiska lösningarna kommer få en religiös dimension!!!

Med den andliga och religiösa dimensionen i konflikt- och problemlösning kommer ytterligare friktioner och konflikter att följa då det i samtliga militära konflikter som orsakat flyktingströmmar är just denna andliga dimension som står som en av de absolut mest känn- och mätbara grundorsakerna. Med detta följer att Svenska Kyrkan och Equmeniakyrkan inte längre är politiskt neutrala och riskerar exkludera eller stöta bort människor i behov av andlig vägledning.

Antje Jackelén och Anna Ardin pressar nu på för att Svenska Kyrkan och Equmeniakyrkan slutligen lämnar Tvåregementsläran och blir en del av den världsliga politiska makten. Detta kommer att innebära att de släcker nu lampan för sina respektive organisationer samt skapar grogrund för eskalerande religiösa konflikter. Genom att lösningarna kommer präglas av någons andliga och religiösa perspektiv blir inte lösningarna konfessionellt neutrala och allomfattande. De blir, tvärtom, polariserande och konfliktskapande. 

Nu släcks lampan.

Johan Westerholm

Greta Thunberg, men framför allt hennes anhängare har krävt att hon blir lyssnad på och respekterad som en vuxen och det finns inga sakskäl att inte lyssna på vad hon har att framföra.

Desto svårare är det att kritisera Greta och rörelsen, eftersom hon av bland annat diakonen Anna Ardin, Equmeniakyrkan, åsatts profetiska egenskaper. ( Läs profet i Jesus anda) Detta förstärks av att en del av rörelsens anhängare menar att det inte går att kritisera ett barn som dessutom har diagnosen Aspberger, eller högfungerande autism.

I sitt tal inför FN kritiserade Greta Thunberg kapitalismen, dess ekonomiska system och bortsåg från att de länder som utvinner den största delen av fossila bränslen utgörs av diktaturer av olika slag.

Greta Thunberg, och Greta-rörelsens påståenden, skall i enlighet med hennes egen önskan bemötas som om hon vore vuxen.

De delar av rörelsen som hävdar att Greta ska särbehandlas på grund av och utifrån låg ålder och neuropsykiatrisk diagnos -> DE uppvisar tendenser till ett djupt problematiskt synsätt på Greta Thunberg. Därför:

En maskot som kan tas fram vid väl valda tillfällen för att driva en politisk linje och som därmed inte skall kunna kritiseras vare sig i sak eller hur rörelsen utvecklas. Ett elitistiskt synsätt på människovärdet, som mycket väl passar in i Sosse Värdegrunden!

Att klimatförändringarna världen upplever är framkallade av människan i olika grad kan vara ställt utom rimligt tviviel. Om det vittnar en rad experter och i en svensk kontext den stora klimatutredningen från 2007.

Trots att klimatförändringarna kunde förutses, med följdverkningar som ökade perioder av torka och kraftiga skogsbränder, har inte någon svensk regering genomfört anpassningar av samhällskydd och beredskap i någon utsträckning. ( Märkligt – nu när landet har ett orakel som Dan Eliasson som beslutande chef för MSB!) Det blev tydligt under valåret 2018 med de många och okontrollerbara skogsbränderna där Sverige helt visade sig sakna erforderlig släckförmåga. Det var Johanssons personliga ansvar som minister att inte lösa ut den beredskapslagstiftning som redan finns för att förhindra de stora branskadorna. Fast lille More Guns – han satt i knät på Armbandet Eliasson och läste sagor… med 123-Kajan från Hipp-Hipp som buktalare!

Nu blev 14 500 hektar skog lågornas rov. eftersom Johansson dröjde i tretton(13) dygn att ge MSB det samordnande ansvar för dirigering av brandsläckningsresurser som till slut kom att få bränderna under kontroll.

Trots de uppenbara bristerna i beredskap och ledarskap försöker nu bland annat justitieminister Morgan Johansson göra Gretas engagemang till sitt skötebarn. DETTA utan att ens ha i någon märkbar omfattning åtgärdat bristerna inom hans eget ansvarsområde!!!! Det dödliga våldet i Sverige tycks öka konstant under Morrguns Johanssons ledarskap, men han väljer att lägga sitt fokus på Greta Thunberg istället. ja, ja – de med smalspårig HJÄRN-väg passar väl tillsammans i sandlådan…

Så här kvittrade den lille Jök-ungen på More Guns@se

“Mycket starkt tal av Greta Thunberg i FN idag. Man blir stolt som svensk, och ännu mer bestämd i att utvecklingen måste vändas!

Migrations- och klimatfrågan hänger ihop. Om uppvärmningen fortsätter så kommer ytterligare miljontals människor att drivas på flykt.

Klimatfrågan är så grundläggande att ingen annan fråga är viktigare för mänskligheten just nu. Och vi får inte misslyckas med den.”

Min universella rätt att kritisera din religion står över din gud

TEXT: Johan Westerholm

Det finns hos flera samhällsdebattörer en glidning mot att det är religionens utövare och tolkning som skall kritiseras, inte religionen i sig. Dessa debattörer befinner sig på ett sluttande och apologetiskt plan som på sikt kommer att hota de universella mänskliga rättigheterna att kritisera en idé. För religion är inget annat än en idéburen företeelse om världsordning, maktfördelning, normer och värderingar.

I debatten ryms endast två positioner som utgår ifrån att religionen islam är si eller så, god eller ond.

Den utgångspunkten är felaktig menar Mustafa Panshiri och Callis Amid i en debattartikel i Dagens Samhälle. Muslimer är inte vad som står i koranen, muslimer är det som muslimer gör, vilket också gör dem till både problemet och lösningen i diskussioner kring exempelvis jämställdhet och huvudduken. Mustafa Panshiri tar avstamp från dr Eli Göndör ”I guds namn”, att religionen är lika anpassningsbar som ryggradslös. Göndör anser att muslimer tolkar det som står i religiösa skrifter utifrån det sammanhang de verkar i. Därmed är religion ett resultat av dess utövare och inte tvärtom.

I viss mån har Panshiri och Amid, samt därmed Göndör, rätt. Men samtidigt öppnar detta i grunden ursäktande och apologetiska resonemang upp för att inte kunna kritisera religioner eller idéer. Ett resonemang som obevekligen för den svenska demokratin ytterligare ett steg ut på ett sluttande plan om synsättet får fäste i de politiska partierna.

Det var kritiken mot kristendomen som födde reformationen. Det var resultatet av reformationen, att ge religionen mindre makt, som födde upplysningen. Kritiken mot religionen var inledningen till upplysningen. De naturvetenskapliga framstegen gjorde att religionen förlorade sin trovärdighet. Ifrågasättandet av den av Gud givna ordningen, t.ex. att kungar utsågs av Gud. Detta var en grund till människans demokratiska framsteg. Människan kunde befria sig från sitt självpåtagna fängelse. Om religion inte hade fått kritiseras på 1700-talet (eller snarare: om ingen hade vågat kritisera religion då) hade detta att vara människa i Europa varit något helt annat än vi känner det.

De sekulära parallellerna är uppenbara när även politiska idéer inte får ifrågasättas. Sovjetunionen under Stalins tid som ledare för Sovjetunionen där han själv, enväldigt, prioriterade vilken forskning som var politiskt korrekt och ibland beslutade om vilka forskningsresultat som var önskvärda. Och folket som förutsattes lyda blint. Sovjetunionen hade under denna tid adapterat Zhdanovshchina. Zhdanovshchina är uppkallat efter Andrei Zhdanov, under Stalin ansvarig för kulturområdet. Ingen forskning fick bedrivas om den inte höll sig inom eller anpassades efter partilinjen. Teorin om “Big Bang” bannlystes som politiskt inkorrekt för att ta ett exempel. Det innebar även att den rasbiologiska forskningen kom att fortsätta långt efter andra världskrigets slut och något som även har effekt in i dagens svenska mer Moskva-trogna politiska partier och partifalanger.

Utan kritk – ingen reform. Utan reform – ingen upplysning. Avsaknad av kritik, eller förbud mot kritik riktat mot en religiös eller politisk idé eller rörelse föder endast Ljusets fiender.

För att uppehålla sig vid just Islam, som Panshiri och Amid gör, är religionen ett problem i flera fall. Den skrift som ligger till grund för Islam, Koranen, är mycket tydlig på flera punkter som står i direkt motsatt position till FN:s deklaration om de universella mänskliga rättigheterna. De suror, eller verser, som behandlar apostasi, dvs avhopp eller konvertering, är explicita med vad påföljden blir. Döden. Lika tydlig är Koranen i sin syn på sådana som sprider alternativa läror och nyheter. Även där är straffet döden. Dessa skall enlig Koranen jagas till världens och tidens ände. I dessa suror handlar det inte om en tolkning eftersom den är explicit på den punkten – det som i detta fall skall kritiseras är därmed Koranen i sig. Själva fundamentet för religionen.

Om Koranen skall vara anses bunden av sin tid eller tidlös är en befogad frågeställning och kritik mot detta verk och religiösa urkund är relevant även från de som står utanför religionen så länge den framförs som kritik och inte som hat eller hets.

I fallet med slöjan, som Panshiri uppehåller sig vid, är skrivningarna i Koranen mer otydliga. De stadgar att kvinnan bör skyla sig – inte skall. Det öppnar för de alternativa tolkningar som Panshiri et al resonerar kring och ett tydligt behov av att bara muslimer kan reformera synen på sin religion inifrån. Vilka suror, hadither och delar av profetens Sunna som skall anses vara universella och tidlösa och vilka som skall anses vara bundna av sin tid.

Att surorna kring dödsstraffet för apostasi är tidlösa för många muslimer ger annars bland annat imamen vid Islamic Center i Malmö, Salahuddin Barakat vittnesbörd om. Salahuddin Barakat talar i en intervju i DN om det som i klassisk teologi betraktas som det muslimska idealsamhället, med en lärd, rättfärdig kalif som upprätthåller ordningen. I ett sådant samhälle skulle det vara dödsstraff på att lämna islam. Men nästan ingen skulle vilja överge islam i ett sådant samhälle, menar han.

– Varför skulle man vilja lämna sanningen, det som är självklart och tydligt?

– Det finns ingen förlåtelse för apostasi, att överge religionen. Allt annat faller inom Guds förlåtelse.

Barakat är en av Sveriges mest inflytelserika imamer och muslimska samhällsdebattörer. Hans tolkningar av sin religion har ett mycket stort inflytande på muslimer. Barakat har bland annat tillämpat könssegregering när han själv föreläst för andra muslimer.

Religion är, precis som politisk ideologi, en idé om samhällsordning och för gruppen av anhängare då gemensamma normer och värderingar. Vad som är önskvärt eller tillåtet respektive vad som är förbjudet eller icke normativt. Såväl religion som politiska ideologier slåss om initiativet. Vilken av rörelserna som skall ha ett problemformuleringsinitiativ och vems lösningar som skall lösa problemen. En kamp om den världsliga makten. Den ena rörelsen med en idé om en allomfattande gud i världsalltets skapare, oavsett om guden heter Gud eller Allah. Den andra rörelsen med en, ofta men inte alltid, bas av politiska följare. Under vissa tider har politiker haft samma ställning som en gud eller åtminstone profet. Som Hitler, Stalin och Mao. Där kritik mot dessa renderade i just dödsstraff.

Det är idag självklart i en sekulär stat att kritisera kapitalism respektive kommunism eller marxism. Men Sverige rör sig, delvis med hjälp av den form av apologetiska resonamang som Panshiri, Amid och Göndör för, mot en punkt där religion inte kan kritiseras. Där endast den individuella tolkningen är möjlig att kritisera.

Sverige rör sig i en riktning där en framtida blasfemi-lagstiftning i någon form inte längre kan uteslutas. En lagstiftning som går emot de universella rättigheterna att kunna kritisera en idé. Religion är på samma sätt som en politisk övertygelse i grunden en idé om samhällsordning med mer eller mindre fanatiska anhängare.

Kritik, såväl extern som intern, mot det som håller en religiös eller politisk rörelse samman är nödvändig för att den skall kunna reformeras och de unviersella rättigheterna försvaras. Oavsett om den är religiös eller politisk. Rätten att kritisera en idé, inklusive en religion är en lika självklar som universell rättighet som Sverige dessutom anslutit sig till. Att inte tillåta kritik mot en religion leder tanken till “Ljusets fiender”.

Min universella rätt att med ordets eller pennans makt ifrågasätta och kritisera din religion eller din politiska idé står över din gud och din politiska ledare.

Johan Westerholm

Hämtat från Katerina Janouch

Lite Edvard Munchs skriet kom över mig när jag läste morgonens nyhetssvep!

Mitt inre skriker av frustration!
Hjälp oss,
hjälp oss, vi behöver orosanmäla vårt dysfunktionella samhälle!

Ung man machetehuggen i Varberg i natt, 5 förövare mot en ensam kille på 19 år…

Mainstreammedier mörklägger som vanligt, men sociala medier berättar, människors anhöriga berättar, som här på Facebook,

I detta fall annan huggning, den i Karlskoga 13/9, fredag… ”En närstående person till mig blev igår attackerad av en grupp unga män med utländsk ursprung (alltså inte svenska män/pojkar)

Nu har jag tröttnat!

Förbannad, besviken, rädd och otroligt ledsen att det här har hänt och att den snällaste minst ondskefulla människa har drabbats – pga några helt jävla rubbade invandrade som inte fattar rätt och fel och inte kan skatta sig lyckliga att dom blivit omhänder tagna av oss svenskar!

Idioterna hade gått fram till min systerson och hans kompis och frågat: ”Är ni rasister?” – ”Är du?” frågar min systersons vän. Sen försökte dom bara gå för dom kände sig hotade och det slutade med att dom blev påhoppade och knivhuggna, min systerson fick ta emot 8 knivhugg som slutade med en punkterad lunga och hans liv var nära att ta slut. Han fick hjälp i tid! Doktorn talade om att han hade änglavakt.

Ska det vara så här? Nej nu är det bra! Vart går gränsen? Varför fortsätter det här?”

Det blir bara små notiser av dessa vidriga dåd numera – från och i avtrubbade MSM.

Men liv förstörs dagligen nu, våldet är galet!
Helikopterambulansförare skjuten i ögat av grön laser!
Skjutning mot bil i tunnel Södra länken!
Kvinna sparkad i huvudet, Stockholm!
Bomben i Lund ska vi inte ens tala om, ung tjej skadad, traumatiserad för livet, hur ska hon plugga vidare, terminen har just börjat, har själv en anhörig som pluggar i Lund och det kunde lika gärna varit han som gick förbi explosionen…

När är det nog?

Idioter till kriminologer varnar för ”hårdare tag” mot kriminella, just det, för MJUKA TAG har ju verkligen stoppat våldet! O

ch våra politiker sitter i oändliga trötta meningslösa samtal medan medborgarna huggs, sprängs, våldtas, hotas, rånas, förnedras…

VAD FAN FÅR VI FÖR PENGARNA?

SAMHÄLLETS VÅLDSMONOPOL, SJÄLVA KÄNNETECKNET FÖR EN SUVERÄN FUNGERANDE STATSMAKT – HAR BIT FÖR BIT GRÖPTS UR OCH FINNS INTE LÄNGRE! DET VÄPNADE VÅLDET FÅR EFFEKTER SOM ALLTMER LIKNAR TERRORISM…. skriver seniorprofessor Wilhelm Agrell – vid Lunds Universitet.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Allvarliga samhällshot kan antingen ha formen av plötsliga och uppenbara händelser eller växa fram mer gradvis och smygande. De plötsliga förloppen kan komma överraskande och mer eller mindre ta samhället på sängen men också de gradvis framväxande hoten kan få samma effekt. Samhället varseblir här inte vad som är på väg, tittar bakåt i stället för framåt och tar alltför länge skydd bakom en känsla av fortsatt normalitet. För lite och för sent lyder det ordspråk som beskriver följderna. De bagatelliserade, svårgripbara eller alltför osannolika hoten blir inte föremål för skyddsåtgärder förrän i efterhand, då de redan kan vara överspelade, som med de alltför sena åtgärderna mot strömmen av frivilliga till IS.

Sverige har drabbats av ett ökande och allt grövre kriminellt våld. Denna utveckling är inte ny men betraktades länge som ett lokalt ordnings- och säkerhetsproblem. Det förändrade kriminella våldet kan beskrivas med statistik men återspeglas också i en ökad oro bland politiker, myndighetsföreträdare och stora medborgargrupper.

Läget i de våldsutsatta områdena beskrivs ibland som en krigszon och i de ögonblick som skjutningar och sprängningar inträffar är det krigszonens referensramar som osökt äger giltighet, de trasiga fasaderna, skjutna liggande på trottoaren. Hänvisningen till krig är kanske överdriven och alarmistisk men fenomenet inre väpnad konflikt kan bidra till att synliggöra dynamiken i ett skeende med stor destruktiv potential för ett samhälle.

I den typiska inre väpnade konflikten bekämpar olika grupper varandra och i varierande grad en statsmakt som helt eller delvis förlorat sitt våldsmonopol. Denna samhällshotande effekt är egentligen långt viktigare än antalet dödsoffer på årsbasis, något som terrorismen illustrerar. Dessa inre väpnade konflikter har, oberoende av hur deras drivkrafter ser ut, ett antal återkommande särdrag.

Ett första sådant särdrag är våldströskeln, eller snarare trösklarna. Det är mycket lättare för parterna i en konflikt att gripa till och eskalera våldet än att backa tillbaka till en lägre våldsnivå. De eventuella spärrar som funnits släpper, och våldet blir sedan sin egen mening och drivkraft och saboterar ofta försök att medla och på annat sätt dämpa konflikten. Detta är en observation från Libanon på 1970- och 80-talet, Balkankonflikterna på 1990-talet och Syrien efter den arabiska våren 2011, bara för att nämna några exempel.

Ett andra återkommande särdrag är att den inre väpnade konflikten påverkar och i förlängningen slår sönder elementära samhällsfunktioner och människors vardag och i extremfallen deras överlevnadsmöjligheter, något som förr eller senare resulterar i flykt, där de som i tid varseblir konfliktutvecklingen och har materiella och mentala förutsättningar är de som flyr först.

Vägen in i den inre väpnade konflikten och det upptrappade våldet är sällan entydig och kan innehålla episoder av mer eller mindre absurd normalitet, som när värnpliktiga ur den federala jugoslaviska armén som stred mot kroatiska styrkor köade på ett kroatiskt bankkontor för att lyfta sin dagpenning, som de brukade göra.

Nu skjuts det på våra gator och sprängs i våra bostadsområden, men vi kan fortfarande köra och handla i shoppingcentret och om det funnits några öppna bankkontor skulle vi säkert kunnat ta ut pengar där. Är detta bara som vanligt, så som det sett ut i så många länder under så lång tid och ett utslag av att Sverige helt enkelt håller på att ”normaliseras”, här som på många andra områden?

Det är kanske så, men detta är i så fall också en viktig del av själva problemet. Sverige har varit. och har upplevts som, ett tryggt och säkert land. Medborgarna har länge tagit detta mer eller mindre för givet och det har staten också gjort. Våldsutvecklingen har därför kunnat pågå alltför länge och gå alltför långt innan varningssignalerna trängt igenom och motåtgärder börjat sättas in. Det dröjde länge innan ens den grova organiserade brottslighetens direkta attacker mot rättssystemet definierades som ett samhällshot.

Det finns efter de senaste skjutningarna en växande varseblivning av att det som pågår inte bara är ”de andras” våld, interna uppgörelser, utan något som i lika hög grad som de direkta attackerna på rättssystemet utgör ett hot mot hela samhället. Våldet blir inte bara allt brutalare och upptrappat, offren kan bli vem som helst som råkar komma i vägen eller vem som helst som uppfattas stå i vägen. För varje tomhylsa som slamrar i gatan skjuts Sverige i sank.

Det vi tvingas bevittna, är ett slags smygande lågintensiv väpnad konflikt som är mer än bara ett stegvis ökande våld. Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Samhällets institutioner har reducerats till en av många våldsutövande aktörer. Det väpnade kriminella våldet får i detta avseende effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut. Allt detta är djupt oroande och ohållbart, landet brister sönder i ett mycket fundamentalt avseende.

Det riktigt allvarliga handlar alltså inte om läget här och nu, som är illa nog, utan om vart vi är på väg. Det är den inre väpnade konfliktens destruktiva dynamik som vi måste uppmärksamma och bekämpa om landet, det land som vi vill leva i, skall kunna räddas. Allt detta är sådant som borde ha uppmärksammats och motverkats medan tid var.

Det som nu krävs nu är en krishantering där motåtgärderna är inriktade på den hoteskalation vi ännu inte upplevt och vill slippa behöva uppleva!

Wilhelm Agrell
seniorprofessor i underrättelseanalys vid Lunds Universitet