VARFÖR – är det så????

TV4-> “avslöjar att SD vill ta bort bidrag till arbetet mot “rasism och diskriminering” !!! Oj då och det blev givetvis ett indignerat ramaskri från det vänsterliberala etablissemanget, där dom baserar hela sin människosyn på sedan länge cementerade lögner om att invandrare alltid är offer och svensken alltid en kallhamrad, främlingsfientlig förövare. Allra mest, vita, medelålders etniska MÄN!

TV4 “avslöjande” presenteras som om det vore en stor skandal – OM SD får gehör för sin vidrighet!

Sanningen är den att rasismen började bli ett rejält problem i Sverige först med en okontrollerad massinvandring – där det förr (?) icke-rasistiska humana Sverige plötsligt tvingades härbärgera en mängd olika etniska konflikter, inkl kriminalitet i alla dess former

Vad Regimen inte heller var beredd på ( är den det idag????) , var att många av de utomeuropeiska invandrarna så tydligt skulle visa sin avsky mot befolkningen i landet, som så generöst tagit emot dem – nämligen svenskarna själva.

Ska pengar läggas på något så är det på en massiv återvandring/utvisning för de grupper som avskyr Sverige OCH som behandlar svenska folket som andra klassens medborgare -> Samtidigt som de kräver särbehandling och hundraprocentig respekt från landet som så generöst tagit emot dem.

MEN – det KRÄVS från Maktens politiska adel -> att “svensken” håller på masken OCH käften….

VARFÖR gör DU detta ????

KRISEN I UKRAINA 

VAD HÄNDER I UKRAINA ?

Det som sker i Ukraina går inte att greppa utan att förstå USA:s övergripande strategi för att dominera den eurasiska kontinenten – och krossa alla konkurrenter. Det skriver Terje Valen i en gästkrönika för Nya Dagbladet – April 2023.

Den stora elefanten i rummet under Ukrainakonflikten nämns inte ofta i de stora massmedierna. Utan att förstå denna faktor är det dock inte möjligt att förstå vad som sker i Ukraina idag.

USA:s strategi för att dominera den eurasiska kontinenten formulerades efter att Sovjetunionen upplöstes och USA hjälpte Jeltsin att ta över ledningen i Ryssland. Strategin sammanfattades av Zbigniew Brzezinski i boken The Great Chessboard från 1997 och följdes upp under Obamas valkampanj 2009 med Second Chance som låg till grund för Obamas utrikespolitik. Brzezinski blev då också Obamas viktigaste informella rådgivare.

Huvudtanken bakom denna strategi var att USA skulle styra hela världen.

För att göra det var de tvungna att ta kontroll över staterna på den eurasiska kontinenten, så att ingen stat där blev så stark att den kunde utmana USA:s hegemoni. Helst ska det ske i ett samarbete på USA:s egna premisser. Om detta inte lyckades skulle USA behöva behålla sin makt på andra sätt, inklusive krig, kupper, regimbyten, undergrävande aktiviteter och sanktioner. Allt detta finns i offentliga amerikanska dokument.

I Ukraina användes kupper med regimskifte. Inne i landet pågick ett intensivt arbete av Soros icke-statliga organisationer och samarbete med de mäktiga nazistiska förbanden som säkrade kuppen. Efteråt kom släktingar till nazisterna från hela världen dit för att slåss mot ryssarna i Donbass och sedan åkte flera av dem hem för att sprida sina kunskaper i Europa och på andra håll.

USA och användningen av reaktionära politiska riktningar

På det hela taget har USA varit en mästare på att utbilda och använda människor från sådana reaktionära politiska håll. I Afghanistan var det hjälp från insmugglade så kallade radikaliserade islamister som låstes in av USA genom koranskolor i Pakistan som först gjorde jobbet och efteråt startade USA krig tillsammans med ett antal vasaller, bland annat Norge. Det uppskattas att efter att Sovjetunionen drog sig tillbaka från Afghanistan fanns det omkring 100 000 jihadister där. Många av dem reste ut från Afghanistan och USA använde dem i flera konflikter, i Nordafrika, i Bosnien, i Tjetjenien och på andra ställen.

I Irak var det direkta krig med amerikanska soldater som orsakade ett regimbyte. I Libyen var direkt krig och terroristbombningar plus samarbete med jihadister på marken framgångsrika. I Syrien användes våldsamma jihadister, men då hade bland annat Ryssland lärt sig så att USA inte lyckades där, även om man med hjälp av kurdiska soldater höll den rikaste delen av landet ockuperad, och jihadisterna fortfarande ockuperar Idlib. Detta var en del av USA:s strategi för att säkra världsherravälde. De strävar ständigt efter att följa denna strategi. USA:s makt över Ukraina var viktig för ytterligare aggression österut.

Den centrala strategen

Zbigniew Brzezinski var helt central i denna strategi. För att uppnå hegemoni på den eurasiska kontinenten menade han att det fanns några avgörande villkor. Kina och Ryssland fick inte slå sig samman och Iran fick inte samarbeta med Ryssland. När Ryssland hade upplevt vad samarbetet med USA innebar under 1990-talet och de första åren efter 2000, med hela samhällets enorma sammanbrott där, fann de att de inte längre ville vara en del av det. Med Putin i spetsen slet Ryssland sig ur den sfär där USA hade hegemoni. Men detta var efter att Brzezinski skrivit schackboken.

I boken behandlar han också Ukraina. Det är en av de fyra stater som USA måste ha kontroll över för att kunna dominera hela kontinenten förutom Frankrike, Tyskland och Polen. Han skriver om de viktigaste spelarna i denna schackturnering på den eurasiska kontinenten. Det finns fem geostrategiska aktörer och fem geopolitiska nav. Frankrike, Tyskland, Ryssland, Kina och Indien är de viktigaste geopolitiska aktörerna, givetvis förutom USA. Storbritannien, Japan och Indonesien är viktiga länder, men är inte kvalificerade att nå toppligan. De kritiskt viktiga nav-länderna är Ukraina, Azerbajdzjan, Sydkorea, Turkiet och Iran.

Med Putin i spetsen slet Ryssland sig ur den sfär där USA hade hegemoni.

När Brzezinski skrev sin bok stod Ryssland fortfarande under kontroll av USA och han trodde att det kunde fortsätta, även om landet blev formellt självständigt och utvecklades i en demokratisk riktning, det vill säga i praktiken inom USA:s eget system. Kina hade öppnat sig och ledarna i USA trodde att även de var på väg in i USA:s system.

När det gäller Ukraina skriver Brzezinski att det fanns ett nytt och viktigt rum på det eurasiska schackbrädet. Med ett självständigt Ukraina som inte samarbetar med Ryssland kan Ryssland inte bli en mäktig spelare på schackbrädet. Därför var det viktigt att Ryssland inte fick kontroll över landet. Det var också viktigt att hålla Azerbajdzjan med sina rika resurser utanför rysk kontroll.

USA:s vasaller i Europa

Angående Europa skriver Brzezinski att det fungerar som en språngbräda för ytterligare expansion av demokratin djupare in i Eurasien och att Europas expansion österut skulle befästa segern på 1990-talet. Men först och främst, skriver han, är Europa USA:s väsentliga brohuvud på den eurasiska kontinenten. Det som står på spel geostrategiskt för USA i Europa är enormt, eftersom Europa genom Nato knyter amerikanskt politiskt inflytande och militär makt direkt till det eurasiska fastlandet, vilket till exempel Japan inte gjorde i öst.

Sedan konstaterar han att det är en svaghet att Europa inte är en enhet, utan olika stater med sina egna prioriteringar. Därför är den brutala sanningen att Västeuropa och alltmer Centraleuropa i stort sett är ett amerikanska protektorat där de allierade staterna påminner om vasaller och hyllningsskyldiga. Sedan tillägger han att Europa är allt mer splittrat eftersom hotet från Sovjetunionen är över och vissa nationer ville bort från sina roller som elever till USA. På grund av detta var USA tvunget att arbeta för att skapa förutsättningar som gjorde Europa mer enat under amerikanskt ledarskap.

Han kommer då närmare Frankrike och Tyskland och menar att USA måste hjälpa dem att ena Europa mer. Den bästa kandidaten för att klara detta var Tyskland. De var väletablerade i Europa och hade blivit ofarliga – säkert på grund av USA:s synliga militära närvaro. Tyskland skulle kunna bli den som främjade och kanske ledde till det formella införandet av Centraleuropa i EU och Nato.

”Amerikas centrala mål är att bygga ett Europa baserat på den fransk-tyska kopplingen, ett Europa som kan fungera, som kommer att vara kopplat till USA och utöka omfattningen av det kooperativa demokratiska internationella systemet på vilken den effektiva funktionen av amerikansk global överhöghet beror.”

Utvidgningen av det europeiska brohuvudet som språngbräda för demokrati är direkt relevant för amerikansk säkerhet. Det skulle också hjälpa om de lyckades mobilisera Frankrike för Natos utvidgning österut. På grund av allt detta måste USA ha ett nära samarbete med vasallen Tyskland för att främja Europas österrikiska utvidgning. Amerikansk-tyskt samarbete om detta var nödvändigt.

Erövring av Östeuropa länge central

Denna idé om att expandera Nato och EU österut var inte ny för Brzezinski. Redan 1989 hade han doktorerat på en avhandling där han menade att all kraft måste användas för att hindra Ryssland från att stå upp som stormakt. Det var också motivet för att driva på för ett självständigt Ukraina och oberoende baltiska stater med målet att senare få in dem i Nato. Det var en viktig byggsten i hans geopolitiska koncept att västvärlden var tvungen att penetrera den energirika centralasiatiska regionen. För att uppnå detta var Ukraina en ”geopolitisk vändpunkt och vev”.

Denna idé om att expandera Nato och EU österut var inte ny för Brzezinski.

Det var viktigt att isolera Ryssland som rival och sedan föra landet i en position där det blev ekonomiskt beroende av Internationella valutafonden och militärt av Nato. Efter en försvagning och destabilisering av Ryssland var det också viktigt att förhindra Ryssland från att ha relationer med Västeuropa och att förhindra att Ryssland fick bygga olje- och gasledningar till Europa. Därtill måste Kina och Iran hålla sig utanför.

Med det magiska ordet ”demokratisering av fossila resurser” borde USA kunna göra detta. Brzezinski reste sedan till Georgien där han arbetade i den gamla Azerbajdzjans oljehuvudstad Baku för BP-Amoco och Freedom House, en forskningsinstitution med huvudkontor i Washington. Angående Azerbajdzjan uppgav han att det fanns en kork i flaskan som innehöll tillgången till skatterna i det kaspiska flodområdet och Centralasien.

Det stora schackbrädet

För att återvända till The Grand Chessboard understryker han också att summan av kardemumman när det gäller utvidgningen av Europa var linjen att ingen makt utanför det befintliga transatlantiska systemet skulle ha rätt att lägga veto mot deltagandet av någon europeisk stat som ville gå med i EU eller Nato. Detta har blivit särskilt relevant under den pågående Ukrainakonflikten.

Slutligen pekar han i kapitel 3 i boken på de stater som utgör den kritiska kärnan i europeisk och därmed amerikansk säkerhet. Dessa är Frankrike, Tyskland, Polen och Ukraina. Min kommentar är naturligtvis att detta inte hade något med USA:s säkerhet att göra, utan med att säkra världsherraväldet.

Med de amerikanska sidenvägslagarna från 1999 och 2006 blev det som Brzezinski skrev här officiell amerikansk politik i området, och det har det varit sedan dess. Han uppdaterade sina tankar i boken Second Chance från 2009 och blev en inofficiell handledare för president Obama, som följde upp hans policy.

Från den 4 december 2014 bekräftades Brzezinskis tankar om USA:s dominans av den eurasiska landmassan som USA:s officiella statsdoktrin i kongressens resolution H. Res. 758 med en överväldigande majoritet för (10 röster emot) och okritiskt mottagande av de europeiska vasallerna i Europa. ”Irresponsible Congress declares war on Russia”, skrev kongresslegenden Ron Paul på sin hemsida samma dag som detta skedde. I november samma år publicerades ett U.S.-Army-Training-and-Doctrine-Paper med titeln How to Win in a Complex World, 2020-2040. Denna behandlar inget mindre än ”fullspektrumdominans” på land, i luften och till sjöss. De viktigaste fienderna identifierades som Ryssland och Kina.

Det är denna politik som har lett till situationen i Ukraina.

Baserat på detta förstår vi USA:s fem miljarder dollar och andra aktiviteter för att destabilisera Ukraina och den bittra kampen med Ryssland om Ukraina. Obama slog också fast att Ryssland inte längre var en kraft att räkna med och att han inte skulle förhålla sig till Putin personligen. Vi förstår också bakgrunden till kuppen 2014 och allt som har hänt sedan dess. Det är USA:s förspel till att försvaga Ryssland och föra det under dess dominans för att fortsätta sin aggression österut.

Putin har nu satt stopp för detta utan att USA och Nato kunnat göra något. Att demonstrera mot att han gör detta är att direkt stödja USA:s aggressionspolitik i området och USA:s planer på att slå ner Ryssland och lägga ytterligare länder österut under sig.

Men vi måste också förlåta de som har kampanjat mot Putin. Folk har varit helt omedvetna om USA:s geopolitik och har marinerats i USA:s propaganda om att det är Putin som är aggressiv. Det är knappast en enkel sak att få människor att omfatta.

Terje Valen

Terje Gerhard Valen (født 8. mai 1942) er en norsk politiker og forfatter bosatt i Bergen. Han er lektor med hovedfag i historie.

• TEXT. Katerina Janouch
• Magda slumrar till och ser sig själv flyga fram på kulörta rullskridskor. 80-talet… Jimmie Åkesson var väl knappt född och alla pratade svenska!
• 
  
  I 75 år av 100 har Partiet framgångsrikt styrt Sverige och nu är landet snart borta. Men ännu finns en hel del kvar att göra. Som att försöka förstå varför det inte riktigt fungerar att odla bananer i en snödriva? Hur kommer det sig att det finns människor som efter 20 år i Sverige fortfarande inte pratar svenska eller har jobb? Behövs en modell så frågorna upphör. SVT är rätt ute, stoppar kommentarer på Twitter…
  
  Enkel logik behöver inga förklaringar. Varför lära sig svenska när man får gratis tolk på livstid? Varför arbeta när bidragen man får är helt gratis och man slipper anstränga sig. Är ju därför analfabeter kallas för raketforskare, för att de till skillnad för Svensson med lägre IQ förstått hur Socialdemokratin fungerar, att man kan vara ointegrerbar jihadist och ändå tjäna bättre än en undersköterska… Och ju fler barn man skaffar desto mer barnbidrag får man! Är inte det ett under av matematisk spetskompetens, så säg. Låta samhället försörja sig och stämpla alla kritiker som rasister…
• Magda ler för sig själv. Sverige, Sverige… ska bli ännu mer svenskt. Det betyder att hon tillsätter inte mindre än ELVA olika arbetsgrupper för skattebetalarnas pengar som ska ange “en ny riktning för Sverige”! En “uppdaterad samhällsanalys”.
  
  Sverige borde sträva efter att vara… Sverige… inte Afghanistan eller Somalia? Men… men… luktar inte det också rasism? Nyss fanns det inget som var – “svenskt”? De elva arbetsgrupperna ska kanske kunna räta ut denna delikata fråga.
  
  Mest nöjd är Magdalena Andersson med arbetsgruppen där Annika Strandhäll tronar, den heter “Ett hållbart och utvecklande arbetsliv för alla” och Strandhäll är klippt och skuren för uppdraget, att vara ett synligt bevis på hur man kan ta sig upp i den absoluta makteliten, utan någon som helst kompetens, det är väl ändå hela Socialdemokratins grundidé!
• 
  
  Det kommer bli bra detta.🤡
  
  Tack Siten Ointressanta Statusuppdateringar -> för bilden!
  Fri satirmedia. Swish 07332891228

PS – SSTV – KAN stå för Statens Stolliga Telescoop Version…. och knappast – eller inte – ett FOLKBILDINGSinstitut….

Sitter du liksom jag med en vag förnimmelse av att borgerligheten är ihålig? Känner du också att det bakom Ulf Kristerssons solvargsleende och Ebba Buschs slagkraftighet är besynnerligt tomt? Undrar du också vad vi ska ha borgerligheten till, när en gång den värsta brottsligheten har stävjats och migrationen stramats åt? 

Just nu har vi en borgerlig regering, men frågan är om dess ambition är något utöver att förvalta den socialdemokratiska samhällsmodellen lite bättre än vad Socialdemokraterna själva förmådde de senaste åren. Det verkar inte så. Inget verkligt systemförändrande föreslås. Retoriken präglas av samma hyperindividualism, samma slags jämställdhetssträvanden, samma ointresse för människor med annan livsstil än storstädernas medelklass, samma inställning till vad som är meningsfullt och nyttigt. 

Men vad är det som saknas, egentligen? Finns det något mer att förvänta sig av en borgerlighet än att den värnar välfärdsföretagen, levererar enstaka jobbskatteavdrag, lägger bidragstak på förorterna, och avskaffar ytterligare någon del av hyresregleringen? 

Jag tror att svaret på dessa frågor finns i Danmark. Inte för att borgerligheten där mår bättre, tvärtom: Det stora liberala partiet, Venstre, är i praktiken splittrat i tre delar. Den förre partiledaren, Lars Løkke Rasmussen, bildade ett teknokratiskt mittenparti, medan hans tidigare parhäst, den riksrättsdömda Inger Støjberg drog igång ett fränt antietablissemangsparti. Kvar stod så en vilsen Jakob Elleman-Jensen, som efter höstens katastrofala valresultat gick in i en socialdemokratiskt ledd mittenregering tillsammans med sin antagonist, Lars Løkke. Resultatet? Venstres opinionssiffror är nu ännu lägre och partiledaren är sjukskriven på grund av stress.

Det andra traditionellt borgerliga partiet, De Konservative, gjorde ett så dåligt val att det inte hörts något från partiet sedan dess. Inte mindre än tre populistpartier slåss om en knapp femtedel av väljarna. Inom dessa partier pågår ett ständigt kaos och mellan dem en iögonfallande kannibalism, samtidigt som de oupphörligt attackerar de övriga borgerliga partierna. Det enda parti som verkar må bra är Liberal Alliance – ett halvnytt, halvstort nyliberalkonservativt parti med en mycket intelligent och sympatisk partiledare. Men utan några naturliga och rimliga samarbetspartier kan han dessvärre inte uträtta något.

Det totala sammanbrottet har blottlagt borgerlighetens djupgående problem: när migration, integration och brottslighet är under kontroll, finns inte längre något borgerligt projekt.

Om detta handlar en bok som fick enormt mycket uppmärksamhet förra året, Borgerlig krise (Gyldendal 2022), av den konservative historikern Christian Egander Skov. Analysen går ut på att en stark borgerlighet måste bestå av både en liberal och en konservativ ådra. Liberalismen bidrar med marknadsekonomi, individualism, yttrandefrihet och rättsstatsprinciper. Det konservativa idégodset värnar kulturen, traditionen, gränserna och institutionerna – alltså stabiliteten. Men det räcker inte, skriver Egander Skov. För att nå de breda väljarlagren och för att kunna bevara sin identitet som något annat än duktiga välfärdsadministratörer, behövs en tredje dimension, nämligen folklighet. En dos liberalism, en dos konservatism och en dos folklighet – det är bokens recept för en livskraftig borgerlighet.

Egander Skov hävdar att de gamla, borgerliga partierna i Danmark har övergett folkligheten och att det är skälet till krisen. 

Vad består då denna folklighet av? Det handlar om att erkänna att mening skapas i de små sammanhangen, i familjen, bland grannar och föreningsvänner, i kyrkan, på biblioteket, i föräldraföreningen och kören, i orienteringsspåret, i traktorn på åkern, på jobbet bland arbetskamrater eller i familjeföretaget. Folkligheten är en dimension som vidgår att det faktiskt finns ett avstånd mellan vanligt folk och eliterna i fråga om makt, inflytande och pengar. Däri har populistpartierna rätt. Men i stället för att på populistiskt manér underblåsa den folkliga ilskan mot eliterna, innebär folkligheten att politikerna upphöjer värdet av det som sker i det lilla livet, långt bort från maktens boningar. En borgerlighet som inlemmat folkligheten i sitt etos, fredar den sfären från politikens pekfingrar, så att människor slipper känslan av att eliterna dikterar hur de ska leva. På så sätt mildras motsättningen. 

Denna folklighet har alltså gått förlorad hos den danska borgerligheten, alldeles särskilt hos Venstre. Och om detta har kunnat ske i Danmark, som annars ofta gett mer utrymme åt folkets röst, landet som bär arvet från Grundtvig som en nationalklenod – då är nog krisen ännu djupare här. Ja, det är den som gör att det ekar så förunderligt tomt när man lyssnar på regeringens företrädare.

Jag är borgerlig, jag är villaägare, jag har en lång universitetsutbildning och ett trevligt skrivbordsjobb. Varför känner en sån som jag ett så stort avstånd till den partipolitiska borgerligheten? Det beror på att den frihet dagens borgerlighet hyllar och skyddar, är välfärdskonsumentens frihet – aldrig medborgarens frihet att skapa mening efter eget huvud. Allt viktigt i det lilla livet omgärdas av statens detaljstyrning.

En folklig borgerlighet skulle ta bort det mesta av de statliga bidragen till civilsamhället (kvinnojourer och barnidrott undantaget). Med statsstöd kommer alltid politisk styrning – och människor som inte kan hålla fingrarna borta från syltburkarna. Det komiskt komplexa föräldrapenningssystemet skulle ersättas av en klumpsumma och lagstadgad rätt till ledighet. Man skulle sätta en utredare på att beskriva ett system där föräldrar delar på den intjänade pensionen från tiden när barnen är små, i stället för att med jämna mellanrum hota med tvångsindividualiserad föräldraförsäkring om folk inte gör som politikerna säger att de borde. Man skulle inte föreslå obligatorisk förskola för tvååringar under förevändning att lösa ett eller ett par av segregationsproblemen. Och den folkliga ådran skulle naturligtvis hindra politikerna från att vilja förbjuda nyetablering av kristna friskolor. I de där talen där partiledare räknar upp landets vardagshjältar, skulle funktioner från det lilla livet ibland nämnas: Mamman som lagar goda, näringsrika middagar på en smal budget, pappan som lästränar sitt dyslektiska barn varje kväll, tonåringen som tränar lillebrors minihandbollslag på tisdagskvällar, mor- och farföräldrar som hjälper till med barnpassning flera gånger i veckan, alla kvinnor och män i övre medelåldern som besöker sina dementa föräldrar och hjälper dem att glimtvis minnas livet som varit. Deras mödor skulle uppmärksammas, inte som potentiella kvinnofällor, inte med den fruktansvärda termen ”gratisarbete”, utan som det värv som ger livet mening – och utgör grunden för ett gott samhälle.

En folklig borgerlighet skulle slänga ut de politiska partierna ur kyrkan. Den skulle veta att människor behöver frizoner från politik, inte politiker som i sin nit försöker reglera till och med himmel och helvete.

Men det var länge sedan svensk borgerlighet förstod sig på folklighet. I stället präglas den av abstrakta idéer om öppenhet, innovation, meritokrati, social rörlighet, mångfald, tillväxt, hållbarhet. Samtliga borgerliga partier talar huvudsakligen till en väljare som typiskt sett är mellanchef på en väl tilltagen HR-avdelning. Deras politik riktar sig till compliance officers med svindlande höga bostadslån, till communication managers med progressiva värderingar, till mångfaldskoordinatorer, hållbarhetsinspektörer och jämställdhetssamordnare i en evigt svällande byråkrati. Människor och väljare vars försörjning kommer från staten – eller vars arbetsuppgifter består av implementering av direktiv och dokumentationskrav från staten. Till och med Centerpartiet som i och för sig talar till lantbrukare, skogsägare och entreprenörer, bedriver i praktiken en politik vägledd av de abstrakta idéer som tilltalar byråkratklassen.

Det är dessa byråkratväljare som åtnjuter de borgerliga politikernas omsorger. Industriarbetare,  bönder och butikspersonal får finna sig i att strukturomvandlingen flyttar jobben utomlands, att den importerade maten gör inhemsk odling olönsam och att näthandeln stänger de fysiska butikerna. Vi kan inte göra mycket åt att åkerinäringen är utsatt för nästan omänsklig konkurrens från de europeiska låginkomstländerna, tydligen. Sånt är livet och framtiden och utvecklingen. Gå en KY-utbildning, skola om dig, se möjligheterna! Men lustigt nog gäller detta aldrig byråkratklassen. Aldrig någonsin ska en myndighet krympa. Aldrig någonsin slopas några funktioner. Aldrig någonsin avstår en regering från att införa nya krav som ska dokumenteras och kontrolleras. Aldrig någonsin bantas sjukvårdens enorma administrativa överbyggnad. Aldrig någonsin minskar kraven som ska ställas i offentliga upphandlingar. De privata inslagen i snart sagt alla offentliga verksamheter har i stället skapat ett enormt behov av kvalitetskontroll, och därmed av större kontrollmyndigheter och offentligt anställda kontrollanter. Varje medialt uppmärksammad skandal leder till löften om ännu mer kontroll, alltså ännu fler kontrollanter. Friheten leder paradoxalt nog till sin motsats. Och du betalar…

Var finns folkligheten? Om Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Centerpartiet får sjukdomsinsikt nu, i stället för efter nästa vals katastrofsiffror, kan de kanske undgå den danska borgerlighetens tragiska öde. I annat fall kommer Sverigedemokraterna fortsätta vara högerns största parti under lång tid framöver medan de tynande borgerliga partierna producerar den ena sorgmodiga och oförstående eftervalsanalysen efter den andra.

Nu är ni i alla fall varnade.

Susanna Birgersson

MIN tolkning:

Eftersom alla/samtliga opålitliga i RISK dagen – är i korrumperat ledband till Den Djupa Staten…. Så kommer fler och fler att till sluta INTE rösta…. För “What´s the point?

Min förhoppning ÄR att en helt ny världsordning kan komma på plats – genom totalt och genomgripande förändrar den sk MOMENT-22 – sits som många av Västvärldens samhällen tvingas leva med – styrda inom Finanskommunism via Den Djupa Statens Elit (1% av Jordens befolkning) och dess handgångna inom förvaltningar och FörMyndigHeter….

Flera hundraårs elände via Den Djupa Statens Elit – bara måste förändras…. FÖR ATT GE LIVET MENING !