Blog Image

Leo-Bloggen

“We will get back to you” – Ylva Johansson, alias Yj-Yj

Life in Balance, Politik Posted on Wed, October 09, 2019 10:55:06

Text: Bianca Muratagic

För tre år sedan förfasades jag över arbetsmarknads-och etableringsminister, numera känd som ”I`ll get back to you” minister Ylva Johansson lögner i hennes intervju med BBC där hon påstod att våldtäkterna i Sverige sjunker när sanningen egentligen var helt annan. Tittade man på statistiken från BRÅ ökade våldtäkterna lavinartat och i skrämmande fart.
När man ser en politiker ljuga så ohämmat utan att blinka begriper man snabbt att skrupulös propaganda, korruption och samvetslös maktgirighet är ett faktum.

Jag slängs tillbaka i tiden när jag som 14-årig krigsflykting satt och tittade på nyheterna i Serbien där de t o m översatte nyheter från CNN på så sätt att som inte förstod engelska kunde manipuleras med lögner och desinformation genom att ändra rapporteringen i nyhetstexterna.

Från den dagen har jag lärt mig att aldrig mer lita på varken media eller makthavare.

Idag förfasas jag ännu mer över Ylva Johanssons totalitära metoder och nya värdegrundsindoktrinerande begrepp som ”tvingande solidaritet” i skattefinansierade regim television som själv sprider vänsterpropaganda och gång på gång misslyckas med opartiskhet.

Du ser Ylva, jag har funderat mycket över definition av ”tvingande solidaritet” och vad du menar med det.

Är ”tvingande solidaritet” att din partiledare först påstår att ”inget är mer grundläggande för en stat, än att skydda sina medborgare och sina gränser och att regeringens främsta uppgift är försvara rikets säkerhet i varje läge” -> för att ni ska i nästa stund öppna gränser och dessutom hemlighålla Schengen rapport strax innan valet om att Sverige har Europas sämsta gränskontroller och att personalen saknar kompetens att upptäcka förfalskade dokument, pass och jihadister?

Är ”tvingande solidaritet” att först ljuga om att vuxna afghanska män och ekonomiska migranter som saknade asyl-och skyddsbehov, identitetshandlingar och vars bakgrund vi har ingen aning om kallades för ”ensamkommande flyktingbarn” och trots lagbrott, massivt bedrägeri mot svenska folket och hederliga skattebetalare samt lögner om deras ålder fick särbehandlas och belönas med en färskbakad gymnasielag.

Är ”tvingande solidaritet” att låta jihadister och IS-terrorister återvända till Sverige? Är tvingande solidaritet att de som har begått vidrigaste brott mot mänskligheten få ekonomisk och socialt stöd, skyddade identitet och boende, att förövare, våldtäktsmän och mördare som begår grova brott ska lindriga straff, straffrabatt och få stanna i Sverige samtidigt som allt fler ensamstående mammor blir bostadslösa, låta våra äldre bli fattigare och hemlösa och frysa på ålderdomshem, dra in assistans för sjuka barn som drabbas hårdast och som tar sitt liv, kvinnor och flickor gruppvåldtas?

Är ”tvingande solidaritet” att en kvinna ska få svåra skador och hennes kläder slitas från kroppen när hon en vanlig dag promenerar bredvid en kiosk som exploderar och polisen varnar allmänheten att hålla ögonen öppna efter bomber?

Är tvingande solidaritet att en far till en ung flicka som miste sitt liv i terrordåden i Stockholm ska få ynka 60.000 kr i skadestånd och en rysk kvinna som förlorade sitt ben hotas med utvisning?

Är ”tvingande solidaritet” att bestraffa laglydiga skattebetalare med låg och mager pension oavsett deras slit, insatser och avgiftsbetalning, att allt fler flickor vårdas för könsstympning och faller offer för hedersrelaterade brott, att bilar brinner varje dag, att bombdåd ökar, att brottsligheten och otryggheten med misshandel, personrån och trakasserier slår nya rekord, att rånoffer, oftast barn och äldre körs till sjukhus och vårdas för skador eftersom de blir attackerade av utländska ligor och kriminellagäng med machete, kniv, pistol och batong? Att kvinnor och deras hundar misshandlas och terroriseras?

Är ”tvingande solidaritet” att kriminella ungdomar håller en hel stad som gisslan och att butik och restaurangägare hotas och förlorar kunder p g a dem när ni avnjuter champagne och kaviar bakom höga staket och grind i Sveriges tryggaste och hårdbevakade område?

Ylva Johansson, dina metoder att tvinga svenska folket att finansiera korruption, hyckleri, ohederlighet och ansvarslöshet som du kallar för solidaritet tar sönder vårt land.

Gör oss alla en stor tjänst.
Don`t come back.



Näthatsgranskaren – bättre än kommunal ättestupa för S

Life in Balance, Rättssystemet Posted on Mon, October 07, 2019 09:40:59

Katerina Magasin kan idag avslöja den statligt avlönade Näthatsgranskaren Tomas Åbergs nya, lukrativa affärsidé: Att stämma gamla och sjuka människor på skadestånd i civilrättsliga processer. För en insats av 900 kronor får Åberg i snitt 10-15 000 per anmälan – pengar som är undantagna utmätning och är dessutom skattefria. Samtidigt har han beviljats över två miljoner av våra skattepengar för att jaga svenskar med “fel” åsikter – medan han själv har 800 000 kronor i skuld hos kronofogden. Ombudet för flera av Näthatsgranskarens offer, juristen Ola Bengtsson, ger ett skakande vittnesmål om ett skrupelfritt förfarande av en cynisk angivare i statens tjänst, som skor sig ekonomiskt på det lidande han orsakar.

Läs mer på Katerina Magasin. Dela gärna.



Jag uppmanar alla Sveriges skolbarn att skriva, handla och tala om otryggheten i riket vars klimat är viktigare än alla regn, snöfall, stormar och köld- och värmegrader i luften.

Life in Balance Posted on Sun, September 29, 2019 09:19:15

Mördarnas offer skall sättas i det första rummet. ALLTID i All Tid !

TEXT. BJÖRN RANELID


När ett barn mördas lyfter modern ut sitt öga och säger att hon har sett tillräckligt av världen. Både offer och gärningsman har en gång legat som foster i mödrarnas varma innanhav som saknar fryspunkt.


De efterlevande föräldrarna döms till kronisk och livslång sorg som tiden aldrig läker. Alla skolbarn i Sverige borde enas i kampen mot den grova brottsligheten, ty det handlar om deras framtid i riket och världen omkring. Där finns inga gömställen för en enda människa.


Den röda pelaren i brottstermometern i Sverige visar på ett hundra grader. Det är kokpunkten enligt Celsius. Alla skolbarn i Rosengård, Biskopsgården, Rinkeby, Vivalla i Örebro och i tusentals byar och samtliga städer i landet borde visa i ord och handling och hålla upp plakaten på gator och torg där skriften är rättstavad och tydlig med svenska ord: Vi vill inte att en enda människa, stor eller liten, mörk eller ljus mördas, dräps eller misshandlas i Sverige.


Trafikverket och politiker har ofta talat och skrivit om en nollvision av döda personer på vägarna och gatorna i Sverige, men inte en enda gång och inte någonstans har skribenter, opinionsbildare eller politiker fört fram visionen om att inga mord och inga dråp skall ske i riket från och med en viss tidpunkt.


Ni läser det för första gången i era liv här i denna krönika. Det är hög tid att våra döttrar och söner i förskolor och de litet äldre barnen bestämmer sig för att inga föräldrar, syskon, kusiner och kamrater skall mista sina liv som en följd av mord, dråp eller misshandel.


Den riksomfattande manifestationen om brott och kriminalitet har ett eget klimat som handlar om etik, moral och föräldraskap. Ett par journalister ljuger om vad jag skrivit i mina krönikor som handlar om kriget i Sverige mot den organiserade brottsligheten. De skribenterna förfalskar bevisligen mina ord så att det tjänar deras syften att misskreditera mig, men de kan inte stoppa mig.


Medkänslan mellan dig och mig och oss handlar inte om politik och ideologi. Det rör sig om vad du gör med ditt liv i konkreta handlingar och att du tar ansvar för dessa. Vi föds med samma värde, men det gäller att förvalta och efterleva den dogmen.


Den tjugoåttonde maj 1999 mördades polismännen Olle Borén och Robert Karlström med sina egna tjänstevapen på en väg i Malexander. Tre nazister hade rånat en bank i Kisa.
De tre gärningsmännen flydde i en bil och jagades av poliserna. I ett visst ögonblick började en ny tideräkning för offrens föräldrar. Det blev före och efter när de miste sina barn.


Den sjuttonde augusti 1995 mördades John Hron vid Ingetorpssjön invid Kode. Han var fjorton år. Han och en kamrat skulle tälta invid sjön. Fyra ynglingar hade av en slump fått syn på dem. En av gärningsmännen kände igen John Hron. De var elever på samma skola.
John misshandlades svårt och kastades i vattnet. Han hade simmat ett par hundra meter när vännen ropade på hjälp. John vände om. När han återvänt till klippan fortsatte misshandeln under tortyrliknande förhållanden. Sedan slängdes han ännu en gång i vattnet. Där dog han.
Robert Karlström var enda barnet till Astrid Gladh. Även John Hron var ensambarn till föräldrarna Marie-Louise och Antonin. Polismördarna dömdes till livstids fängelse, men i fallet med John Hron blev domarna betydligt mildare och det motiverades med de skyldigas låga åldrar.
Sommaren 1974 träffade jag en ung kvinna vid namn Marie-Louise Axelsson i Göteborg. Tjugo år senare blev jag varse att John Hrons moder var identisk med Marie Louise.
Jag blev en av styrelsemedlemmarna i stiftelsen till John Hrons minne. Jag åkte med hans föräldrar Marie-Louise och Antonin och talade om pojken och vad som låg bakom mordet. Vi besökte många platser i Sverige och samlade in miljoner kronor till stiftelsen i John Hrons namn som delades ut till olika organisationer vilka arbetade mot våld och nazism. Jag gjorde detta helt oavlönad.
Jag var även med i styrelsen till Stig Dagerman-Sällskapet och jag lade mitt ord för att John Hron skulle bli den förste mottagaren av priset i författarens namn. Så blev det. Han tilldelades den utmärkelsen postumt året efter sin död.
I en manisfestation på Liseberg var jag en av talarna till minne av John Hron. Cirka 50000 människor hade samlats för att hedra pojkens minne. Det blev en fin och värdig eftermiddag.


Jag träffade den mördade polismannens mamma i Malexander. Astrid Gladh tog mig med till brottsplatsen och hon berättade om sin enfödde son Robert. Den stunden glömmer jag aldrig.
Astrid talar inte om hämnd, ty hon är klokare än alla mördare och dråpare i hela världen. Hon är en av många kvinnor som burit och fött barn som senare mist sina liv i mord, dråp eller misshandel. Det är den tyngsta sorg som kan drabba en moder.


John Hrons pappa Antonin har sagt de kloka orden att han inte skulle vilja hämnas sin sons mördare genom att kopiera deras nidingsdåd, ty de förtjänar inte att likställas med sitt offer.
Jag vet att Marie-Louise blev gråhårig av sorg en kort tid efter sonens död. En människas själ verkar i kroppen. Myndigheter måste ge stöd till de drabbade och visa det med kraft.
Offrens anhöriga skall sättas i det första rummet, inte gärningsmännen. Jag minns att Marie-Louise och Antonin fick 30,000 kronor som skadestånd efter mordet på John. Så litet ansåg staten och den ansvariga myndigheten att den fjortonårige pojkens liv var värt.


Astrid Gladh söker inte hämnden, men ingen och ingenting kan läka hennes sorg efter sonen Robert. Den andre polismannen Olle Borén var inte bara arbetskamrat med Robert; de var vänner i livet.
När jag läser och hör att en brottsling i Sverige kan göra sig skyldig till över 200 brott och erbjudas och få tillgång till lägenheter i Stockholm av sociala myndigheter i staden, fastän han fortsätter att råna, hota och misshandla människor så är all rättslig klokhet, sans och vett satta ur spel.
Den notoriske brottslingen, som därtill inte säger sig ångra sina dåd, går därmed före många hundra tusen bostadslösa ungdomar och vuxna individer i Stockholm. Det är vansinnigt.


Många grova brottslingar i Sverige behandlas bättre och skonsammare än sina offer. Den ordningen kan aldrig försvaras och den ger upphov till vrede och vanmakt hos de drabbade.


Jag uppmanar alla Sveriges skolbarn att skriva, handla och tala om otryggheten i riket vars klimat är viktigare än alla regn, snöfall, stormar och köld- och värmegrader i luften. Våldet är ett gift i mänskligheten och det kan inte botas med att koldioxidhalten i atmosfären sjunker.


Föräldrar, lärare i skolorna, politiker och var och en av oss måste hjälpas åt så att barnen kan leva och leka i frid och fred i glädje med sina föräldrar och kamrater.
Denna önskan är ett syskon till kärleken och större och viktigare kan det inte bli.


Björn Ranelid. 2019-09-29



Är Leo konspiratör?

Life in Balance Posted on Wed, September 11, 2019 10:42:22

Är Leo konspiratör?

Ja, säger säkert många – som har valt att läsa min rader här i bloggen, samt på sociala medier.

Vad är då att vara konspiratoriskt?

Det finns ett begrepp – NORMOPAT – som kan tolkas som så här:

Självklart svenskt – precis som ordet Lagom.

Normopat beskrivs som ” en person som är ONORMALT stabil och socialt välanpassad” -> Dvs normopaten uttrycker sig uteslutande i klichéer och allmänna tankeformer – för att undvika all kontakt med varje form av psykologiskt djup”

Jag vill inte se mig som en normopat – ej heller mytoman – eller än värre psykopat – genom att göra det som är självklart – ha synpunkter på den verklighet som skapas via ett genomruttet, manipulerande styrelsesätt via de sk folkvalda i Risk Dagen.

Ja, jag skriver Risk Dagen… då denna församling för mig snarare utgör risker – än dess motsats – när det gäller konsekvenser för medborgarna. Ta t.ex denna kvinna !

Jag är en av dem som medvetet känner att hela det politiska etablissemanget i landet – de är marionetter till Globalisterna och deras The New World Order (NWO). Globalisterna gör alla de möjliga påtryckningar de kan – via banker och finanssystem – för att hota och bryta ner Nationalstater i akt och mening att skapa lydstater inom NWO. De tar stöd av Agenda 2030 (Mp.s Bibel) samt att Sverige har sedan flera år tillbaka varit den största givaren av kärnstöd till FN.s UNHCR. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/06/sverige-skriver-rekordstort-flerarigt-avtal-med-fns-flyktingorgan-unhcr/

Du får inte glömma avtalet om Global Compact ( https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/lofven-skriver-under-fns-kritiserade-migrationsavtal-/)

ALLA dessa avtal – sker med piskan vinande från Globalisterna – där Kung Carl den STORE Bildt – är den som via BilderBergsGruppen (likt sheriffen i Nottingham) håller i piskans snärt mot svenska folket..

Där till kommer The Dirty Dozen inom UD – som ser till att allt annat än fördummande S-politik kommer att härska inom UD – för det har S under 50 år sett till att skapa värdegrund i och för… Det finns nu de, som nenar att fd utrikesminin Pierre Schori låg bakom likvideringen av Palme…. eftersom Palme blev för ‘obekväm’ – för S-demagogerna i deras maktsträvanden. Detta må vara konspiratoriskt för många – men lika troligt för andra. Min fd svåger dog helt plötsligt 44 år gammal i hjärtinfarkt – när han hade ordat om just det om Palme. Svågern var Sosse sedan unga tonår och kände många sossar på olika nivåer i samhället… Jag tror att han blev obekväm med livet – och framkallade sin egen hjärtinfarkt – eller vad tror du?

Jag skrev att fd Sverige håller på att begå hierarki i ett annat inlägg – MEN det avser såklart enbart de naiva medborgarna…. Politikerna de har sedan länge skapat reträttposter – typ den som Hjärtekrossaren Fredrich von Reich-Wälder fått inom Världsbanken m.m.

TYCKER DU – att jag fortfarande ska betraktas som en konspiratör?
Skriv gärna din kommentar nedan.



RÄDSLAN styr…. mot dumhet

Life in Balance Posted on Tue, August 13, 2019 15:54:38

När vi starkt betonar behov av trygghet och blåser upp risker, fostrar vi en rädslans kultur. Här får vi ångestfyllda, sårbara människor som lätt blir kränkta och kräver en vadderad tillvaro, skriver professor Mats Alvesson vid Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet. ( Jag jobbade med Mats under 8 år under 1990-talet)

Trots allvarliga problem med klimathot, teknologisk övervakning, terrorism, utbredd användning av kemikalier med mera , lever vi i länder som Sverige en ganska säker tillvaro. Samtidigt får vi en allt mer utbredd rädsla för allt möjligt, inklusive för osäkerheter, att inte navigera rätt i det sociala livet och stöta oss med andra människor. Trygghetsnarkomani anges ibland som en svensk specialitet. Det ligger säkert mycket i detta men det handlar också om ett internationellt fenomen. Den brittiske sociologen Furedi talar om en rädslans kultur (culture of fear):

Vardagsspråket speglar detta skifte genom regelbunden användning av termer som ”sårbar” eller ”i riskzonen” för att beskriva människor. Följden av denna tonvikt på individens känslomässiga bräcklighet och maktlöshet är den ständiga inflationen av de olika erfarenheter som definieras som riskabla.

Erfarenheter som tidigare betraktades som oexceptionella och normala, har alltmer kommit att ses som skadliga.

Allt blir en risk: män utmålas som en riskfaktor för kvinnor, kvinnor inspirerade av Metoo kan tros vara benägna att anmäla män för en oförsiktig handpåläggning eller en ovälkommen kommentar, chefer som ställer krav eller ger negativ feedback kan utgöra en arbetsmiljörisk, att ta fotografier på en skolklass i en park förbjuds, att genomgå en forskarutbildning innebär en risk för alltför mycket press och stress, och vad som möjligen kan upplevas som kränkningar finns i legio. Det blir en hälsorisk att ha låg status och en inkomst under genomsnittet.

Alla – utom möjligen medelklass, medelålders, vita heterosexuella män – riskerar att diskrimineras, hävdar många. En stor alarmerings- och riskexploateringsindustri är på banan och uppmanar till stor känslighet. Furedi hävdar att ”samhället (läs Staten, min anm) förväntar sig att medborgarna är rädda och odlar aktivt värden som försiktighet, riskaversion och säkerhet.”

Att inte ha policyer, system, procedurer och rutiner för allt på en arbetsplats ses som att riskera anarki. Dessutom bekymrar man sig över att folk utsätts för orimliga krav att tänka själva och hantera problem efter eget omdöme (snarare än att följa en plan och ett ”tydligt” regelverk eller bli styrd av ledarskap). Samhället,( läs Staten, min anm) inte minst politiker och myndigheter, ser därmed som sin uppgift att på olika sätt hantera risker och uppnå säkerhet ifråga om allt som kan upplevas negativt.

Det får bland annat som följd att samhället ( läs Staten, min anm) på olika sätt organiseras för just detta syfte. Vi får lagar, policyer, rutiner, funktioner och expertis för allt möjligt. Men denna ständiga strävan efter riskminimering är inte heller den riskfri (sic!), utan har som logisk konsekvens en ökad risk för ett samhälle som blir övervakande och överbeskyddande.

Motståndskraften mot tillvarons imperfektioner urholkas. Och de som på något sätt uppfattas stå för risker – som den som t.ex använder humor som kan kränka någon eller en chef som ställer krav – kan råka ut för räfst och rättarting. I denna värld uppnår individer en historiskt exceptionellt hög sårbarhet, delvis förknippad med deras anklagarbarhet.

I ett samhälle som odlar lättkränkthet bli tillvaron, inte minst i arbetslivet, något av ett minfält. Att hålla en föreläsning och nyttja humor, satir och vara provokativ kan medföra anmälan, utredning och kanske sanktioner!!!

Någon i en publik kan bli irriterad på sådant som ej följer en smal åsiktskorridor och en utredningsapparat kan sättas igång. Likaså att försöka få arbetsplatser att fungera väl genom att ta sig an svaga prestationer, låg arbetsmoral med mera kan vara riskabelt för chefer och kollegor.

Rädslans kultur är enligt Furedi bland annat präglad av en stark värdering av trygghet, fokus på risker, låg tilltro till människors potential, känslostyrning, fokus på värsta tänkbara-scenarier, sårbarhet och önskan att minimera osäkerhet.

Alternativa förhållningssätt som användande av omdöme, sannolikhetstänkande, tilltro till mänsklig förmåga, betoning av autonomi, ett öppet förhållningssätt till framtiden och mod och förmåga att acceptera kritik, blir här marginaliserade. Det pratas förvisso gärna om dessa förhållningssätt, men de praktiseras sällan.

I risksamhället finns en stor riskalarmeringsindustri.

Många får sitt levebröd från att peka på/skapa/förstora risker och att skapa ångest – inte bara en för risk för liv och lem och dåliga liv, -> utan även för press och stress, kränkthet och diskriminering, utebliven klassresa, alltför låg konsumtionsnivå och vad som nu kan saluföras som risk. Genom att risk- och rädslosamhället befolkas av allt fler yrkesgrupper, identitetspolitiker och initiativ som gärna uppmärksammar källor till oro blir riskkänsligheten kraftigt förstärkt.

Här spelar massmedier ( MSM – min anm) in – att föra fram larmrapporter är populärt.

Visst finns i samhället många allvarliga problem som vi måste hantera, men att överdriva risker på alltför bred front och ha en låg tolerans för avvikelser från det absolut korrekta för med sig en mängd nya risker. När vi starkt betonar behov av trygghet och blåser upp risker fostrar vi en rädslans kultur. Här får vi ångestfyllda, sårbara människor som lätt blir kränkta och kräver en vadderad tillvaro.

Och där risken för att bli anmäld för diskriminering eller ej ha följt regelverket till punkt och pricka eller annat är så stor att det blir svårt att uttrycka ens rimliga uppfattningar och krav. (känns DDR – bekant = min anm.)

Det är svårt att en gång för alla ange gränsen mellan vilka problem och imperfektioner vi bör tåla och var en problemförebyggande och -bekämpande riskminimerings- och rädslobekräftande hanteringsapparat bör sättas in.

Givetvis måste vi bekämpa reella problem och sådant som kan bedömas oacceptabelt bör per definition åtgärdas. Men mycket tyder på att rädslans exploatörer ibland har väl stor framgång. Och att vi på bred front skapar lättkränkta, bräckliga människor som alltför lätt hamnar i, eller tillskrivs en offerposition. Och chefer, lärare, kollegor, män och kvinnor som blir väldigt försiktiga för att inte fastna i de finmaskiga garn som en rädslobejakande kultur har lagt ut.

Vi skapar därmed ett dysfunktionellt samhälle, styrda av rädslan och av ångesten för att väcka någon annans rädsla och av risken för att bli anmäld för allt som upplevs som störande. (känns DDR – bekant = min anm.)

Mats Alvesson
professor och organisationsforskare vid Lunds universitet



Hotet mot Nationen Sverige

Life in Balance Posted on Mon, August 12, 2019 13:15:28

VAD är och innebär ordet NATION för dig?


Söndagen den 11:e Augusti 2019

Nationen skapas inte uppifrån, den är det folkliga uttrycket för gemenskap. Sverige som koncept har dock utvecklats till att vara ett projekt ovanifrån. Frågan är om det måste vara det eller om det går att göra vårt land till ett där nationen är bärande och inte personnumret.

Det är dags att se upp innan nationen Sverige helt försvinner och enbart staten blir kvar.

De styrande i Sverige är i hög grad överens med flertalet partier om att staten ska verka på nationens bekostnad. Socialdemokratins långa hegemoni med det politiskt ovanifrån inrättade folkhemmet ifrågasätts inte inom den kartellpolitik som idag råder. Det vill säga det system den politiska eliten bestämt organisera medborgarna utifrån. Ett färskt exempel på detta var häromdagen den ledande moderatens och nyvalde EU-parlamentarikerns Tomas Tobé hyllande av Ylva Johanssons (s) politiska gärning och kandidatur till kommissionär i EU. Spelreglerna för kritik är satta, inget ska rubba balansen inom eliten.

En nation – oftast definierad som vad som binder människor samman känslomässigt – kan rent av utgöra en fara för staten. Den är till skillnad från staten en folklig identitet. I en rad länder, Frankrike, Storbritannien och USA för att ta några närliggande exempel, skiljer man tydligt på stat och nation.

Staten är en administrativ, tvingande enhet – nationen utgår från människors egen uppfattning om samhörighet. Allt från flaggan, till sedvänjor och natur.

När ett land befinner sig i en kris, eller omvälvning, som Sverige just nu, blir det allt viktigare för det politiska etablissemanget att behålla statens makt och identitet. Man låter nationen framstå som något suspekt, nationalromantiskt. En villfarelse … något löst i konturerna eller bara påhitt. Staten däremot är klar och tydlig. Den är tvång, lagar och regler, skatter och pålagor. Den har tvångsmedel och belöningssystem.

Men om man frågar runt och undrar vad är Sverige så är det få som kommer ange den statliga organisationen. Inte länsstyrelser och skatteverk, inte rökförbud på uteserveringar eller lantmäteriets nästan oinskränkta makt.

Nationen skapas inte uppifrån, den är det folkliga uttrycket för gemenskap. Och vad skulle det vara i Sverige? Det finns de som har försökt att definiera det med historia, med kultur, med en kanon för litteratur. För min del är jag övertygad om att det i hög grad är kärlek till natur som binder oss samman i ett nationellt medvetande. Vi har ingen flagga doppad blod, utan en flagga med himlens blå och solens guld.

Vad är Sverige? Monopol på spritförsäljning eller personnummer? Eller den första lövsprickningen, färgspelet om hösten. Det är de långa skymningarnas tid och ljusnande mornar med fågelkvitter om våren. Men också vattnets blå. Vattnet i alla dess former. En havsstrand, en sjö, en vindlande å. En bäck med glädjefyllt porlande. De flesta länder har sina nationaldagar knutna till dramatik. Till frigörelse, till fred efter blodiga krig.

I Sverige gjordes ett styltat försök att göra om svenska flaggans dag till nationaldag och samtidigt beröva oss Annandag pingst. Att Gustav Vasa skulle ha valts, att en ny regeringsform trädde i kraft den 6 juni entusiasmerar få.

En nationaldag som ingen vet vad de ska göra av. En dag som staten och public service, som en del av staten, försökt skildra som en välkomstceremoni för nya medborgare. Återigen beslut pådyvlat uppifrån. För visst vet vi alla att vi är ett av de få länder med en flytande nationaldag. Den svenska nationaldagen är och förblir Midsommarafton när städerna töms och svenskar hyllar sin verkliga nation: vår natur.

För generationer har bilden av nationen varit förknippad med Fröding, Karlfeldt och Heidenstam. Men just för hyllandet av naturen. Så har Snoilsky med sin historiska krigsnostalgi aldrig nått det djup av innerlighet som Fröding:

Och här är dungen, där göken gol,
små töser sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.

Detta är för många en okränkbar del av vad vi är, vilka vi är. Men en del som en alltmer slukande och tvingande stat inte vill låta oss sätta högst. Denna stat vill organisera oss från vaggan till graven. Inte enbart med pålagor och regelverk, utan även begränsa den fria tanken.

Vi ska uppifrån pådyvlas en gemensam värdegrund, allt fler varseblir en politisk censur på sociala medier, vi har en skattefinansierad public service diskret styrd av politiska partier via stiftelser. Universitetens statliga styrning debatteras regelbundet. Till och med ideella föreningar, alltifrån ABF till knattefotboll, har vant sig vid att söka statliga bidrag för sin verksamhet. Den verksamhet som då också måste följa uppsatta regler.

Den som dör utan klar arvsordning eller testamente får sina besparingar beslagtagna av den statligt organiserade Arvsfonden med klara politiska syften, från den som kremeras tas kroppens metaller för att gå till samma arvsfond vars mål sätts av regering och riksdag.

I Sverige är nationen, det som ska vara en fog mellan människor, något som av den politiska eliten uppfattas som främmande, som farligt. Statens intressen står över medborgarnas. Den senare är alltid kontrollerbar via sitt personnummer. Statens självförverkligande och rättigheter gentemot medborgarna är vidare i Sverige än i de flesta andra demokratiska länder.

Så kan medborgaren inte stämma staten i Sverige och därför vänder man sig till EU-domstolen för att försvara sina grundlagsstadgade rättigheter. Svensken kan inte som amerikanen stämma staten för att den kränkt honom. Den politiska majoriteten i Sverige och den kartell som sitter i riksdagen har lyckats väl i att omgärda allt vi är och sysslar med med lag, tvång och kontroll. Framförallt har den lyckats kväsa all känsla av nation som separat från stat. Vi måste verka mycket underliga när vi förklarar vårt land för andra.

Sverige som koncept är ett projekt ovanifrån. Frågan är om det måste vara det eller om det går att göra vårt land till ett där nationen är bärande och inte personnumret.



Klimatbålet – har tänds!

Life in Balance Posted on Tue, March 19, 2019 19:19:56

Som alla mina läsare vet så ställer jag mig i huvudsak bakom den syn på klimatfrågan, från en vetenskaplig synvinkel, som landets ledande klimatforskare Lennart Bengtsson och de övriga Kungliga Vetenskapsakademins geologiska grupp, gett uttryck för. Jag ifrågasätter inte heller mycket av vad IPCC:s forskare har yttrat. Jag utgår från att dessa forskare vet vad de talar om.

Lennart Bengtsson har nyligen i en Expressen-intervju framhållit att, med vad vi vet idag, finns ingen grund för någon större oro för klimatet under resten av detta århundrade. Vi skall även veta att den rapport från IPCC, som alla klimatalarmister alltid hänvisar till, är inte som man säger en forskningsrapport utan en politiskt förhandlad s.k. sammanfattning för policymakers. IPCC-rapporten är alltså inte ett vetenskapligt dokument utan ett politiskt.

Jag har tidigare i bl.a. en TV-pod pekat på att klimatalarmismen utvecklats till en rörelse med alla rekvisit som är kännetecknande för en domedagssekt. Vi har i ett halvt sekel matats med ständiga förutsägelser om nära förestående undergångsscenarier varav inget har materialiserat. Sektens främsta apostel Al Gore har haft fel i alla förutsägelser som han gjort, för det mesta har utvecklingen blivit den rakt motsatta mot hans domedagsprognoser. Detsamma gäller några av våra egna välkända domedagsprofeter Johan Rockström, Anders Wijkman och miljöpartisten VäderPär.

Klimatdomedagssekten förtröttas trots alla sina felprognoser dock inte. Den har med oerhörd framgång fått stöd från nästan hela samhällets etablissemang och den drivs frenetiskt av etablissemanget inom politik, media, företag, akademiadministration, utbildning, kultur m.fl. ”goda” kretsar i samhället. Att ifrågasätta sektens trossatser är numer ytterst riskabelt för den som på något sätt, för sin utkomst, är beroende av försörjning från samhälle och företag. Idag är det i stort sett bara oberoende pensionerade äldre högt bildade naturvetare som har råd att uttala en avvikande uppfattning. Inte ens alla i den kretsen vill öppet visa sin ”otro” för att undvika att bli utfrysta ur samhällsgemenskapen och skandaliserade i propagandapressen. Alla MSM (main stream media) står massivt bakom sekten och propagerar totalt ensidigt för dess trossatser. Detta erkänner de öppet utan omsvep.

Säg att domedagssekten ändå har rätt

Låt mig för en gångs skull utgå från att klimatdomedagssekten den här gången har rätt, och att världen går mot en klimatkatastrof före år 2030. Låt mig anta att påståendet från sekten att enda sättet att undvika domedagen är att världen kraftigt minskar utsläppen av växthusgasen koldioxid under det kommande decenniet.

Nästan hela vårt etablissemang säger ju att det är så och ingen vågar uttrycka någon annan tro. Man radar upp olika drakoniska restriktioner som vi vanliga medborgare måste ikläda oss i våra liv för att rädda världen. Vi skall sluta flyga på solsemester, vi skall sluta åka bil, vi skall sluta äta kött och bara leva på spannmål och fröoljor som gör oss metabolt sjuka, vi skall ha kallare i våra bostäder m.m.. Det är ingen ände på alla de krav som sektens och samhällets etablissemang försöker tvinga på oss. Metoderna som används för att trycka ner medborgarna och få dem att underordna sig når nya höjder, när man därtill vänder våra barn mot oss genom att indoktrinera dem i domedagsektens tro i skolan. Greta-rörelsen är ett levande exempel på det senare.

Vad gör då etablissemangets alla figurer själva? Aldrig tidigare i vår historia har denna grupp excellerat så till den grad i resande runt hela världen som idag. Och de av våra politiker som flyger och far mest är enligt en undersökning den fundamentalistiska kärnan i domedagssekten – nämligen Miljöpartiets politiker. Och de väljer därtill ofta att flyga i lyxklass där deras s.k. carbon footprint blir dubbel (läs Isabella Lövin). Under mina år tror jag inte jag haft någon bekant som flugit så mycket som domedagsprofeten Anders Wijkman. Alla dessa makthavare försvarar sig med att de gör så viktiga samhällsinsatser så att de måste flyga mycket. Hur trovärdigt är det?

Har ni någonsin sett ett initiativ från någon av etablissemangets makthavare att ersätta sina allt mer frekventa och extravaganta flygresor och andra resurskrävande ovanor, med någon som helst åtgärd för att försöka minska sitt carbon footprint? Nej, jag tänkte väl det.

Varför tar inte våra klimatpolitiskt engagerade politiska ledare, företagsledare, ämbetsmän, miljötjänstemän m.fl. initiativ, inom det likaledes klimattroende EU, till att ersätta flertalet konferenser och sammanträden som kräver flygtransporter med TV-konferenser? Varför genomförs inte sektens främsta seanser – FN:s klimatkonferenser med uppåt 50.000 deltagare som TV-konferenser?

I dessa tider när man kräver av oss vanliga människor att vi skall underkasta oss drakoniska inskränkningar i vår frihet, då lyfter detta etablissemang inte ett finger för att föregå med gott exempel. Man kan inte försvara sig med att det inte går. Idag är tekniken på plats som mycket väl skulle kunna genomföra EU:s flesta möten via TV-mediet. Jag tror t.o.m. att dessa möten skulle bli mer fruktsamma och de skulle inte bara kraftigt reducera politikernas carbon-footprint utan de skulle spara oerhört mycket tid och kostnader som går åt till själva resandet.

Redan på 70-talet när jag kom ut i en ledande roll i näringslivet så slogs jag av, att dessa företag som sa sig ständigt jaga kostnader, aldrig brydde sig om de ledande direktörernas enorma rese- och hotellkostnader. Jag var på 90-talet med om att inom ABB försöka plantera in TV-konferenser, men det gick inte eftersom motståndet från de resande direktörerna var kompakt. Resandet är helt enkelt en av elitens främsta statussymboler. Hur många gånger har jag inte hört företagsledare och politiker skryta över alla sina flygtimmar och hur många dyra middagar har jag inte avnjutit på världens lyxhotell i samband med resorna.

Låt oss – fotfolket nu avkräva alla politiker, direktörer m.fl. som ständigt skryter över sitt klimatarbete att de börjar föregå med gott exempel, för att vi skall tro att de menar allvar med sitt engagemang för klimatet.

Stefan Löfven ta nu tåget och åk ner till dina klimatpolare i EU:s ministerråd och föreslå att flertalet av era sammanträden skall avhållas som TV-konferenser. Vidta åtgärder här hemma för att tillsammans med Ericsson bygga upp världens bästa infrastruktur för telekonferenser för beslutsfattare. Du kommer på köpet att spara massor av tid som du kan använda för att lösa problem här hemma och du slipper en massa middagar som bryter ner din hälsa.

Vilket parti blir det första att inför EU-parlamentsvalet lägga fram krav på att parlamentet börjar bygga upp en infrastruktur för att kunna sammanträda via telekonferenser?

Vilket politiskt korrekt företag blir det första att börja ersätta direktörernas resande med TV-konferenser inom det hållbarhetsarbete som de så vältaligt skryter med?

Etablissemanget försvarar sitt enorma carbon footprint med att man ”klimatkompenserar”, men detta är en myt. Om klimatkompensation och handel med utsläppsrätter hade haft någon som helst effekt skulle det för länge sedan synts på utsläppen, vilket det inte gör. De ökar och kurvan över takten i utsläppen vred faktiskt av uppåt förra året.

Om vi vanliga människor skall ta era klimatkrav och klimatskatter på allvar kräver vi att ni själva först föregår med ett Gott Exempel!

Lars Bern



Lämna det skjunkade skeppet

Life in Balance Posted on Fri, February 08, 2019 16:56:21

Krönika: Allt fler svenskar planerar landsflykt

Trots att de älskar Sverige och vet att de aldrig kommer att bli helt lyckliga i ett annat land, planerar nu allt fler svenskar att lämna fosterlandet. Johanna Mörk är en av dem.

Johanna Mörk / 7 februari, 2019

Förra året var säkerheten och den höga brottsligheten det stora samtalsämnet, samt hur utvecklingen skulle kunna vändas. Men nu verkar det som om den vakna delen av befolkningen helt enkelt kommer att ge upp och påbörja utflyttning – numera diskuteras det på parmiddagarna vilka länder som är bra att flytta till.

Januariöverenskommelsen blev droppen som fick bägaren att rinna över för många, men även PK-korridoren, de höga skatterna, risken att utsättas för våld och andra brott, de dåliga skolorna, ilskan mot våra usla politiker och den kommande islamiseringen anges som skäl. Några tänker sig Mallorca, Spanien eller Portugal, andra Österrike eller England.

På ett sätt vore det rätt åt våra usla politiker, då kan de sitta där med sin nya röstboskap och försöka driva in världens fjärde högsta skattesatser från dem. Lycka till med det! Inte ens tunnelbanebiljetter verkar våra nya svenskar vara beredda att betala för, och att få dem att stå på busshållplatsen klockan sex på morgnarna i snöyran, insvepta i sina traditionella afrikanska kläder, för att åka till jobbet torde vara en “utmaning”.

En svensk tidigare statsminister skröt vid mötet med en amerikansk president att i Sverige var arbetslösheten och kriminaliteten minsann mycket låg. Den amerikanske presidenten svarade då att även i USA är arbetslösheten och kriminaliteten mycket låg – bland den svenska befolkningen. Bam! Där satt den.

Till omvärldens stora förvåning är det alltså detta arbetsamma och strävsamma folk som den politiska klassen i Sverige har bestämt sig för att byta ut. Vi kan bara hoppas att vi svenskar är välkomna någon annanstans i världen. Kanske kan vi bli världens nya valloner, det vill säga ett hårt arbetande folk med gott rykte som kan flytta till olika länder och bidra. Ja, det svenska folket kommer nog att bestå, men kanske inte på vår egen landyta som har sålts ut av våra politiker.

Sverige för alltid i våra hjärtan

För alltid kommer vi att ha kvar drömmen om vårt hemland och vi kommer att upprätthålla den kultur som politiker och tjänstemän (i vår tjänst) sa inte fanns.

Ingrid Lomfors är historiker och överintendent för Forum för levande historia. I detta anförande som hon gjorde på konferensen Sverige tillsammans mitt under brinnande flyktingkris i oktober 2015 sa hon:

– Föreställningen att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider är falsk, den bygger inte på fakta, vi har alltid stått under influenser utifrån.

När jag var ung hade jag en ingift släkting från Estland. Han och hans bror stod varje torsdag på Norrmalmstorg i Stockholm och protesterade mot den sovjetiska ockupationen av deras älskade hemland. I åratal pågick detta, och jag upplevde på nära håll hur plågade och bittra de var. Inte trodde jag då att jag själv skulle stå på samma torg 40 år senare och protestera för ett fritt Sverige.

Politikerna räknar med vår fosterlandskärlek

Jag flyttade med man och barn till Spanien under några år under 1990-talet. En dag när vi firade spanjorernas helgdag tillsammans med familjer med picknickkorgar, barn som lekte och stora familjer som samlats på festplatsen sa min då 6-åriga dotter spontant:

– Mamma, jag hör inte hemma här.

Där och då bestämde jag mig för att flytta hem till Sverige igen. Det är ingen enkel process att byta hemland. Sverige ligger djupt i svenskarnas rötter och jag längtade hem. Det är just den hållhake som våra politiker har på oss – att vi älskar Sverige.

Men det finns gränser och en dag brister även den sista tråden, och det verkar som om den faktiskt har gjort det för många. Min egen hemkära lillasyster börjar nu på fullt allvar planera en flytt, även om jag tror att något av våra nordiska grannländer är vad hon och hennes familj tänker sig. Jag skulle tro att vi redan under 2019 kommer att se en ökning av familjer som lämnar Sverige. Särskilt de som försökt öppna ögonen på vänner och bekanta under många år, och som nu känner att man liksom Don Quijote kämpat färdigt mot väderkvarnarna.

”I rest my case”

Jag vill samtidigt passa på att önska den nya befolkningen lycka till med landet. Lycka till med att sköta jordbruket, skogen, våra institutioner och våra vackra städer. Klimatet är kallt och ni kan inte förvänta er att alltid befinna er i inglasade och uppvärmda shopping-gallerior. Elkrisen kommer och då blir dessa troligtvis omöjliga att värma upp. Det är hårt arbete med snöröjning, skogsavverkning och att sköta detta stora kalla land. Vi svenskar kommer på avstånd att se hur landet utvecklar sig. Vi är inte positiva, i så fall skulle vi inte ha lämnat. Men som man brukar säga i amerikanska advokatfilmer:

”I rest my case.”

Flytta nu – innan järnridån byggs

Kanske kommer Sverige att bli ett nytt arabland, ekonomiskt understött av Mellanöstern, men det finns också ett annat scenario. I går kunde man läsa på SVT att en inflytelserik socialdemokratisk tankesmedja föreslår att regeringen ska låna 3 600 miljarder kronor i det svenska folkets namn, för att upprätthålla välfärden och göra nödvändiga investeringar. Ett sådant lån skulle innebära att vi lämnar över makten över landet och dess naturtillgångar till den finansiella Globalistiska eliten. Naturligtvis är detta utländska bankirers våta dröm – en möjlighet för dem att ”köpa” Sverige precis som de gjort med Grekland. Det känns konstigt att vänsterintressen på detta sätt lierar sig med och lägger förslag som spelar de globala superkapitalisterna i händerna. Men som vi tidigare skrivit om här på I&M, lever vi numera i den uppochned-vända världen.

När människor under 1950- och -60-talen började flytta ut från Östeuropa byggdes den så kallade järnridån. Om svenskar nu börjar lämna landet, kanske makten slår ett slags ekonomisk järnridå runt Sverige, för att förhindra utflyttning av de arbetsamma etniska svenskarna. Svenskarna har stora försörjningsbördor för inflyttade grupper och kanske kommer detta att anföras som skäl till att man inte får flytta härifrån. Att pensionsbesparingar kommer att konfiskeras känns inte längre omöjligt. Allt kan hända i den absurda mardröm som numera är Sverige.

Man undrar varför just vi drabbades så hårt?

Svaret är enkelt – för att vi tillät det.



Next »