Leo-Bloggen

Så har Dagens Nyheter fått som de vill.

Jean-Claude Arnault är fälld för våldtäkt och många drar en lättnadens suck över att Metoo resulterade i åtminstone ett fängelsestraff.

En springande punkt är hur mycket kulturvärlden har känt till om Arnaults förehavanden på Forum. Knappt någonting har DN envist hävdat, trots att poesiestraden på Sigtunagatan alltid har varit omgärdad av rykten. Redan 1997 skrev Expressens nyhetsreporter Niklas Svensson om ”sexterror i kultureliten”. Inget hände. Det kan bero på att kulturbranschen inte uppfattats som någon intressant makthavare, såsom en myndighet eller ett fackförbund.

Det var först med Metoo som även kultursfären blev något att granska. Det handlar nog även om att de drabbade var unga kvinnor, det vill säga, några som vi inte brytt oss om. Den feromonstinna miljön i Forums kulisser är också vad man enligt gammaldags romantik förväntar sig av litteraturlivet.

Det har också varit min egen, krasst ointresserade inställning: “Jag struntar väl i Forum, jag är aldrig där och är inte som dem. Jag har, för att tala med Jan Myrdal, inga ambitioner att vara en författare”. Ytterligare ett skäl är åratal av klibb mellan Forum och framför allt Expressens och Dagens Nyheters kultursidor. Relationen har inte nödvändigtvis byggt på privat vänskap, men banden har ändå tvinnats. Och, vilket är viktigt, man har haft respekt för Forums högkvalitativa programverksamhet.
Det vore därför klädsamt om framför allt DN kunde erkänna att tidningen trots ryktesfloran år efter år har gett Forum en plats i solen. Att nu klämta i klockan utan ett uns självreflektion får symbolisera Metoo-opportunismens hyckleri.

I en kommentar till domen skriver DN:s kulturchef Björn Wiman att de sexuella trakasserierna varit möjliga på grund av ”det beskydd som mannen åtnjöt från ledamöterna av Sveriges mest prestigefyllda kulturinstitution”. Så förskjuts hela skulden till de bekransade. Inte ett ord om DN.

En annan fråga är hur stor makt man ska tillskriva Forum. Forums betydelse har naturligtvis olika proportioner beroende på vem man är. I tredje delen av En dramatikers dagbok skriver Lars Norén: ”Förfrågan från Forum, den kulturella föreningen borta i Vasaparken, om jag skulle vara intresserad av att medverka en kväll med mina texter. Det vet jag inte. Jag vet inte vad det är.” Norén har sina egna kretsar. Han har heller inget behov av att slå lovar kring litteraturscener att läsa från. Men vid tidpunkten för denna anteckning, den 18 oktober 2014, hade ändå Forum funnits i 25 år.

I den enda förklaringen till varför så många kvinnor hamnat i Arnaults garn heter det att han är en sådan maktfaktor att man inte vågat säga nej. Det här är också tråden i målsägandes beskrivning. Det säger något om hur smal den finlitterära spången är i ett litet språkområde. Det är på Forum som litteraturscenen strömlinjeformats, tillsammans med andra institutioner såsom Biskops Arnö, tidningen 10-tal, kultursidorna, Albert Bonniers förlag – och naturligtvis Svenska Akademien. Forum var det sociala navet i ett system som handlar om pengar och stipendier, ja att kunna leva på sin konst. Men den som tror att Forum är den enda vägen till framgång har ändå dålig koll på hur litteraturen fungerar.

Det är inte Jean-Claude Arnault man i första hand behöver om man vill bli författare, DET ÄR ett bra förlag och imponerade recensenter.

Jean-Claude Arnault har dömts till två års fängelse för våldtäkt i tingsrätten, hur det går i hovrätten vet vi inte. Domskälen rätar ut några frågetecken och täpper till ett par svagheter från förundersökningsprotokollet. Ord står mot ord, som alltid i våldtäktsmål, men mycket talar för att målsäganden först hade frivilligt sex med Arnault men sedan mot sin vilja utsattes för något skapligt grovt. Man kan undra varför kvinnan morgonen därpå ger honom sitt telefonnummer, men det är egentligen inte så konstigt. Det är ett sätt att klara av situationen i stunden; man skjuter problemet framför sig och hoppas att mannen inte ska höra av sig igen. Han hörde också av sig, och kvinnan nekade länge kontakt. Historien, såsom den beskrivs, ger ändå mycket att fundera över. Kvinnan, som vittnar att hon efter den första natten blev ”livrädd” för Arnault (ur förundersökningsprotokollet) och kände ”fysisk skräck” (ur domskälen), delar säng med honom en gång till. Då uppstod ytterligare en händelse som åklagaren rubricerade som våldtäkt, men som rätten ogillade. Efter dessa båda händelser låter sig kvinnan, tillsammans med sin dotter, bjudas ner till lägenheten som Arnault bebor i Paris.

För mig är agerandet gåtfullt, för att inte säga obegripligt, men kvinnor – människor – fungerar olika.

Jag läser domen och tänker på ett ord som ambivalens. Det är nog det känsloläge som spelat störst roll om man vill förstå varför så många Metoo-situationer alls uppstått. Man vill och man vill inte. Man går med på att träffas och ångrar sig.

I den här historien finns ytterligare en relation värd att fundera över ur ett Metoo-perspektiv; den som målsäganden har med sin förtrogna väninna, som är poet. Väninnan är god vän med Arnault och pockar på att målsäganden också fortsatt ska vara det. Hon känner väl till våldtäkten men ber ändå enträget att målsäganden genom en middag ska normalisera bekantskapen med Arnault. Trots att hon vet att ytterligare en natt slutade med katastrof, vädjar väninnan att alla tre ska ses i Paris. Allt detta för att väninnan, om man ska tro målsäganden, inte ska få sina chanser som författare grusade. Det finns bara förundersökningen och domskälen att utgå från och de öppnar för råa spekulationer och psykologiseringar. En mindre cynisk tolkning är att väninnan serverar Arnault för sin kompis, som hon uppfattar som just ambivalent. Inget av det här ursäktar naturligtvis Arnaults beteende.

Det finns ingen anledning att peta djupare i just det här såret, men det pekar ändå in mot den diskussion som jag har försökt föra alltsedan Metoo bröt ut: Är det verkligen en antifeministisk fråga att undra var kvinnors ansvar börjar och slutar?

Metoo måste börja borra i de gråzoner som kallas för sociala relationer, det vill säga, de interaktioner som har mer att göra med tvetydig moral än med juridik. Metoo måste också börja betrakta kvinnor som myndiga personer. Jean-Claude Arnault har lajat färdigt och det var inte en dag för tidigt.

Men även han förtjänar en rättvis sammanfattning. Det är många kvinnor som tycker om honom och känner tacksamhet över hans generositet. Det är också många som har utnyttjat hans kåthet och kalkylerat med att få ta del av vänkretsen. Men det är också många som, bryskt eller vänligt, nobbat honom.

Domen mot Jean-Claude Arnault beskrivs som en seger över ”Metoo-männen”. Som den/de vore och ÄR en homogen förbrytargrupp. Som vore kollektiv bestraffning något civiliserat. Men alla som namngavs under hashtagen Metoo är inte skyldiga till brott. I högen av namn finns män som blivit beljugna. Män som gjort saker som aldrig kan leda till åtal utan att det för den skull är fel på lagstiftningen. Män som har missförstått en situation. Män som förlorat någon de varit kära i och envist fortsätter sin uppvaktning. Män som legat med kvinnor som olyckligt nog förälskat sig och senare hävdar att ett vanligt fylleknull var en våldtäkt.

Hösten 2017 fick de sina liv förstörda. Att de nu ska buntas ihop med Jean-Claude Arnault är att lägga sten på redan omänsklig börda.

Jag vill egentligen – INTE agera utifrån “dårarnas paradis”, dvs Risk-Dagen – då jag därmed också medvetet sänder energi åt dem som verkar i det mörkret…. och i och för dessa krafter. Egentligen borde ALLA nonchalera alla politiker som enbart agerar för egen och/eller partipiska… FAST – det vågar

få…

FAST igen – jag vill och måste ändå AGERA med detta – då ärendet gäller BARN , deras och vår framtid. Jag KAN förstå att något om BARN tolkas olika – och vi ska ta röstningar i Risk-dagen för vad de är – och såväl även de tolkningar som media gör om dessa. Således vet inte jag om dessa rader verkligen har sagts, och i vilket sammanhang – eller om det är medias egna tolkningar – för och i dessa medias egna syften: Läs 2 debattinlägg om detta – med BARN-äktenskap – eller inte…

Fast – åter igen. Swedunce måste följa EU: “Det inte helt kan uteslutas att situationer kan uppkomma där ett utländskt barnäktenskap bör erkännas för att Sverige ska leva upp till sina internationella åtaganden”.

”Vi har ju flickor och pojkar i Sverige i dag, alltså svenska medborgare, som är sambo med varandra, som har sex med varandra, som lever tillsammans och som får barn tillsammans”, argumenterade Hillevi Larsson (S).

“Jämförelsen är osmaklig. Jag tycker att det är beklämmande att stå och jämföra ungdomar som frivilligt har valt att bo tillsammans med flickor som blivit bortgifta i sina hemländer”, röt riksdagsledamoten Robert Hannah (L). OBS – Min anm. “flickor och pojkar!!! – Enligt S – S å är min son på 26 = pojke – då, eftersom han är sambo… Fråga infaller: När blir en svensk pojke = man, enligt S??? Samma som dem från Afghanistan, dvs någonstans mellan 25 – 30 – om han tappat bort sitt ID-kort! >Hen kan undra: “I vilka situationer anser S att det ska finnas särskilda undantag för att tillåta barnäktenskap? Det betyder ju i förlängningen -> att ni som röstar på socialdemokraterna, NI tycker att vuxna pojkar (män, enligt definition som rådde för ett tag sedan) – ska ha rätt att ha sex med barnbrudar”! Vojne Vojne… Vilket macho-parti i en feministisk regering!!!

”Det har under lång tid funnits en oförmåga att bekämpa hederskulturen. Dels beror det på att kunskapen varit alldeles för dålig. Men också för rädslan att stämplas som rasist om hen talar klarspråk om barn- och tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning, kränkande oskuldskontroller och hedersförtryck.” skrev Gulan Avci i Aftonbladet förra året .

Tyvärr ligger nog mycket i det. Stasilik kontroll av medborgare, känns som historiska vindar rakt i ansiktet! Rasist- och islamofob-anklagelserna vräks över oss, via politiker och MSM-media – och “NatthatsVäktarna” (som hets mot folkgrupp) – vi som markerat (utan egen vinning) lyfter frågor om hedersstrukturer och kvinnors ofrihet. Det känns rätt ut sagt för djävligt – att “tvingas” i i fållor, som ju är schavotter byggda för att stympa kvinnor – av män styrda av rädsla -> för kvinnors styrkor!

HUR kan svenska kvinnor acceptera och sympatisera i och med detta??

Vi ALLA i nutida Sverige -> måste lära oss att stå emot dessa anklagelser, och stadigt stå vid och upp för de yngre kvinnornas sida OAVSETT vad deras mammor (?) och pappor än och att tycker. – Eller är det helt en intern familje-fråga att ställa sig frågan: Vad har svenska samhället med vår kulturuppfostran att göra??? Vi gifter bort vårt flickebarn som vi vill – utan att fråga grannen, kommunen och svenska staten!!!

Generationer av kvinnor och män har kämpat för jämställdhet och individers rätt att få leva livet enligt egna drömmar – i alla fall i det som var Sverige ……

Vi är några (förhoppningsvis?) vill INTE att DESSA jämlika framsteg ska raderas ut. Vi VÄGRAR att gå tillbaka till det som rådde på 1800-talet med det våld- och patriarkaliska härskarsamhället… SÅ hur – är det nu/då med det där med opålitliga politiker i Risk-Dagen???

Samhällsnytt intervjuar författaren och journalisten Katerina Janouch som målar upp en mörk bild av Sveriges framtid, drar paralleller mellan Sovjetens Tjeckien och dagens Sverige och menar att valet 2018 kan vara en sista chans att stoppa landets förfall. Janouch funderar på att lämna Sverige för gott och erkänner att hon inte identifierar sig som svensk – trots 43 år i landet. Katerina Janouchs nya bok ”Bilden av Sverige” släpps 28 februari, men går redan nu att förboka på internetbokhandlarna.

Efter en intervju i Tjeckien för ett år sedan blev du mer eller mindre förklarad statens fiende. När du tittar tillbaka nu – vad var det för något: bara en personlig vendetta som satte igång journalistkårens mobbningsinstinkter eller var ändamålet med denna kampanj mot dig att statuera ett exempel, sätta gränser för vad man får säga och inte?

– Det är nog flera delar i det. Jag tror det handlar ganska mycket om en viss typ av medier med vänsteragenda där man varit och är väldigt mån om att invagga folket i lugn och inte tala om tillståndet i landet, för att de etablerade partierna ska få behålla makten. Bara för 15-20 år sedan granskade journalister makten åt folket. Idag är det tvärtom – journalister samarbetar med makten och jagar enskilda individer, den lilla människan.

-Jag tror att det är självbilden de haft, att Sverige är så feministiskt, humanitärt och allmänt felfritt som gjort att de har fått storhetsvansinne. Jag brukar jämföra Sverige med en missbrukarfamilj – på ytan kan det fortfarande se bra ut. Det finns delar av Sverige som fungerar – med startups, nya idéer, unga människor med framgångsrika projekt, men det betyder inte att hela landet mår bra bara för det. Det finns också en gammal statistik som visar Sverige som ett framgångsrikt land, men de här undersökningarna har inte riktigt hängt med det som hänt sedan hösten 2015.

Varför samarbetar journalister med makten?

– Jag funderar mycket på det här självskadebeteendet, att man har gjort på det här sättet i många år och fortsätter att göra så, men jag kan inte ge alla svar på varför. Dels har de fortfarande ett narrativ i sig att de tror att de gör någonting bra, dels drivs de av ett önsketänkande. Det är klart att man blir väldigt besviken när man ser att någonting man trott på visar sig inte fungera.

– Men det är också en värderingsfråga – det är svårt att förändra sin självbild. Man vill upprätthålla en vision av sig själva som ideologisk ledstjärna. Inte alla människor klarar av att rannsaka sig själva, erkänna att haft fel. Men vi ser fler och fler som byter åsikt. Även om inte alla vill kännas vid att de bytt sida utan bara hoppas att folk ska ha glömt vad de nyss propagerat för.

Är det någonting som din nya bok kommer att beröra?

– Den kommer att omfatta en period från januari 2017, när drevet hade börjat till, till början av 2018… en vändning kom ju den 23 december 2017 när Magdalena Andersson sa att integrationen inte fungerar utan att flyktingar ska söka sig till andra länder. Min bok är både politisk, men även personlig på det sättet att jag beskriver mina privata erfarenheter under den här tiden och på det sättet speglar Sverige. Jag hänger ut mitt förlag (skrattar – anm.)… jo, eller skriver i alla fall väldigt öppet om vår relation. Man kan se det som en krönika över en polariserande tid. Jag är ju ingen politiker, jag är författare och beskriver verkligheten som jag ser den, men pratar även med andra som bygger bilden av den verklighet vi lever i nu.

När ska man kunna läsa den?

-Den släpps den 28 februari, men går att förhandsboka redan nu. Jag hoppas den ska hamna på topplistorna trots att de stora bokhandelskedjorna numera väljer att inte lyfta fram mina böcker. Många har förhandsbokat boken, vilket är väldigt roligt. Jag hoppas den blir köpt och läst, en motståndshandling mot vansinnet i samtidens Sverige och ett bevis på att etablissemanget inte bestämmer allt.

-Sanningen har blivit en känslig fråga i dagens Sverige. Det kostar ganska mycket att vara så pass ärlig och frispråkig som jag varit – trots att vi har formell demokrati och yttrandefrihet i Sverige.

-Man blir kanske inte misshandlad eller satt i fängelse av staten – inte än i alla fall – men att bli stigmatiserad, förlora uppdrag, ta emot hot, att du hela tiden ifrågasätts, att det är fritt fram att smutskasta, trakassera och håna dig… det blir som en kollektiv bestraffning som man historiskt använt i byar. Det är otroligt smärtsamt att bli utstött eftersom vi människor behöver varandra.

-Mitt sätt att hantera det är att gå till attack – och jag sätter mig inte i någon offerposition.

Om du skulle kunna beskriva den svenska offentligheten med bara ett ord – vilket ord skulle det bli?

– Ängsligt. En ängslig offentlighet och ett ängsligt land.

Vad beror det på?

– Sverige är fredsskadat, man är konflikträdd, människor saknar en tradition av högljudda sammandrabbningar där det är okej att inte vara överens om allting. Man tror att man måste hålla med varandra. Man är väldigt rädd för dålig stämning. Man lever i någon slags illusion om att fred är något som kan tas för givet, att den kommer alltid att bestå per automatik och utan att man ska behöva jobba för den.

– Historiskt är man också väldigt lydig mot staten. Staten har ersatt partner, familj, släkt, vänner… Vi har förlorat bundsförvanter i våra relationer och ersatt dem med staten som ska ta hand om allt. Förr var det inte så problematiskt: när man uppfyllde sin del av samhällskontraktet så har det fungerat. Problemet nu är att samhällskontraktet är brutet. Staten sviker medborgarna – men fortsätter att kräva lojalitet och pengar i form av skatt utan att ge motsvarande tillbaka. Medborgarna sviks och lämnas åt sitt öde, som om föräldrarna skulle slänga ut barnen på gatan.

– Man kan jämföra det här förhållandet med djur i en hage: det är ändå varmt och tryggt trots att man kanske inte är nöjd med alla regler. I Sverige kanske man inte ens förstår vad frihet faktiskt är…

Menar du att svenskarna egentligen inte har uppfattning om vad demokrati är?

-Nej, precis, man är fredsskadad och har levt i en symbios med staten som man litat blint på.

Idag driver du Katerinamagasinet – en egen sida. Hur skulle du definiera den?

– Den är ett alternativt medium. Det var någon som sa att NyheterIdag är en tabloid, Ledarsidorna står för den intellektuella analysen, och Katarinamagasinet är som en coffeetable-book. Det lät roligt. Jag är dock väldigt folklig trots att min webbtidning är elegant. Förr fanns en folklig gemenskap i Sverige. Idag har det uppstått ett otrolig förakt mot många av dem som kallas ”folket”, det vill säga den breda massan människor som utgör stommen i landet. Medier och opinionsbildare hånar arbetarklassen, man förlöjligar även medelklassen, det har bildats en självutnämnd elit som tycker sig veta bäst. Dessa hånar gärna dem som inte skriver grammatiskt perfekt, dem som uttrycker en oro över utvecklingen i landet. Det skapar en enorm klyfta mellan makten och folket. Det är bland annat det jag försöker att belysa i mina texter.

Hur många besökare har sidan i nuläget?

– Cirka 500 000 i månaden. Det har blivit mer på senare tid.

Om jag ska få definiera dig så är du en av de främsta opinionsbildare på högerkanten i Sverige i nuläget. Du når ut till väldigt många genom dina kanaler – kanske till fler än många etablerade tidningar – och har en förmåga att sätta ord på det som bekymrar många svenskar. Är det en farlig position i dagens Sverige?

-Ja, du… Min bil har blivit vandaliserad vid två tillfällen. Det skedde i december. Sedan är jag ju i opposition med regeringsstödda rörelsen #jagärhär som också är en maktfaktor. Det finns många politiker, journalister och andra makthavare med i gruppen – det är de som bestämmer tonen i dagens Sverige. De har många gånger större och kraftfulla plattformer än jag.

– Men farligt…? (tystnar för en stund)… man ska kanske inte ropa på trollen… kanske är det farligt. Jag erkänner att jag inte känner mig trygg i Sverige. Jag vidtar en del säkerhetsåtgärder. Och det känns inte bra…

Igår publicerade DNKultur – för övrigt samma kulturredaktion som har startat drevet mot dig – ett öppet brev till den nytillsatta polischefen Anders Thornberg. Över 400 kulturpersoner skriver under en vädjan som handlar om att införa censur i Sverige och använda polisens resurser för att bekämpa ”näthatare” – ett nyspråk för regim- och samhällskritiker. Tror du att det finns en risk för regelrätta repressalier i Sverige?

– Ja, det tror jag. Repressalierna i Sverige idag handlar väldigt mycket om ekonomisk bestraffning, sånt som hotar en individs existens. Jag får ständigt brev från mina läsare som skriver till mig att de önskar de kunde vara lika modiga som jag, men att de har barn att försörja. I Tjeckoslovakien under sovjetåren fungerade det på samma sätt – makten gick först på den ekonomiska försörjningen. Då skapades en parallell ekonomi för att hjälpa försörjningen av dissidenter. Det första man slår på är försörjning och där är Sverige redan nu. Sedan använder man också stämpling som rasist vilket kanske inte är lika effektivt idag men som ändå syftar till att omöjliggöra en människa.

Vad blir nästa steg då?

– Nästa steg är att åtala för åsikter – och det har vi redan här också. De som kritiserat islam eller invandring blir anmälda och dömda. Tex Peter Springare blir anmäld av egna polisledningen för något han sa vid en privat föreläsning… Nästa steg är att man inte bara förlorar uppdrag, jobb och anseende utan riskerar även att bli lagförd för att man uttryckt åsikter som strider mot den mångkulturella doktrinen.

LÄS ÄVEN: 71-årige Denny kallade islam för ”fascistisk ideologi” – åtalas för hets mot folkgrupp

Vad kommer att hända efter det här?

– Överhängande risk finns att man blir tystad genom att bli avstängd från alla sociala medier, eller kanske till och med frihetsberövad. Där kan man titta på Turkiet som sätter författare och journalister i fängelse. Så är det inte i Sverige än, men man vill utvidga begreppet hatbrott på ett väldigt otydligt sätt som öppnar för ett totalitärt samhälle. En av de föreslagna grundlagsändringarna syftar också till att beskära journalisters möjligheter att kritisera makthavare.

– Man kan komma att i ännu högre omfattning än nu rensa ut litteratur som strider mot värdegrunden, man kommer att stänga medier, man kommer att införa regelrätt censur – om vi tillåter de grundlagsändringarna som är på gång. Man kommer framställa läromedel för skolan som är mycket mer värdegrundsorienterade. Man kommer att stänga ute misshagliga individer från utbildningar…

Det finns ju vissa inslag av allt detta i Sverige redan nu?

– De finns, men än så länge är det inte officiella riktlinjer. Man låtsas ju att det inte är på det sättet. Utvecklingen i denna riktning har dock accelererat enormt under de senaste 2-3 åren. Vi befinner oss nu i ett vakuum där vi fortfarande kan protestera, påverka och försvara yttrandefriheten – men den luckan kan stängas snabbt.

– I forna kommunistdiktaturer fanns nätverk av frivilliga agenter som sysslade med angiveri. Och vi har redan samma system om man bara tittar på #jagärhär. Risken finns att vi får ett mer polariserat samhälle där angivarverksamhet kommer att frodas – och då rasar tilliten mellan medborgare.

Om vi byter ämne lite grand – vad skulle du göra först om du blev Sveriges statsminister imorgon?

– Det tycker min mamma att jag ska bli! (skrattar). Jag skulle genast stoppa all utländsk finansiering av religiös verksamhet – alla bidrag till religiösa samfund som har extremistiska inslag, det allra första.

Du framstår för mig som en oerhört stark kvinna – kanske som en förebild för en verklig feminist. Men du understryker ändå i dina texter att du är sårbar. För någon månad sedan spred flera vänsterpersoner skärmdumpar från din personliga profil på Tinder på Facebook i syfte att håna dig. Hur kändes det?

– Jag tyckte det var lite roligt, det visade deras desperation. Det var lyckligtvis bra bilder de spred (skrattar). Jag fick fler killar på Tinder efter det här. Good try – men det gick inte så bra.

– Jag tar egentligen mest illa vid mig när man kallar mig nazist – jag är judinna med släkt som avrättats i koncentrationsläger. Det visar bara på deras okunskap. Jag känner mig dock väldigt trygg med mig själv och försöker att inte ta åt mig. De har nu lärt sig att den där taktiken inte riktigt funkar med mig, jag möter dem mest med ironi. Faktiskt är deras attacker till nytta för mig, ju mer de skriver om mig, desto fler följare får jag. Jag blir mer känd, jag får mer uppbackning.

-Dessutom får jag ännu mer internationellt erkännande, från alla möjliga länder, Storbritannien, Tyskland, USA, Australien – så mobbningsstrategin är ganska kontraproduktiv för mobbarna själva. Och samtidigt är mitt jobb värt allt besvär. Många människor får mod av det jag säger och skriver och det är min avsikt – att ge folk bättre självförtroende.

Det är många identitetsfrågor som är i fokus i debatten just nu. Tex SD fortsätter med sitt koncept av inkluderande svenskhet. Du är ju född utomlands men har bott nästan hela ditt liv i Sverige. Tror du på en inkluderande svenskhet?

– Jag tror på en inkluderande svenskhet under ansvar. Det betyder att man ska följa svensk lag och svensk värdegrund – att kvinnor och män är jämlika, att religion är en privatsak. Traditionellt sett ställde ju Sverige krav på invandrare. Som tex min familj. Vi integrerade oss snabbt och mycket väl.

– Men sedan vill jag tillägga att inkluderande svenskhet i all ära, men Sverige behöver ett asylstopp nu. Sverige behöver återhämta sig. Vi tar fortfarande in väldigt många människor varje vecka, det finns en desinformation från regeringens sida – det talas om att en tvärvändning skett. Men det är bara fråga om en retorisk tvärvändning: Om man tittar på siffrorna så är invandringen till Sverige fortfarande mycket hög, störst i Skandinavien, och inget tyder på att dessa siffror ska sjunka.

Det jag tänker på är att vissa – vi kan väl kalla dem meningsmotståndare – skrev till dig och önskade att du hade ”åkt hem till ditt hemland” vilket du uppmärksammade på Twitter. Det vill säga samma typ av människor som räknar illegala invandrare som åkt tunnelbana i Stockholm som svenskar. Är inte begreppet ”svensk” för flexibelt?

– Jo, absolut, det är det. Sedan är det märkligt att man har rasism mot svenskar, man särbehandlar svenskar på ett negativt sätt. I mina ögon är nationalitet eller ursprung inte föränderligt.
Man kan leva hela sitt liv i ett land, man kan leva i Sverige och vara svensk medborgare… men man blir inte svensk för det. Inte infödd svensk i alla fall. Jag är svensk medborgare, men jag är tjeckisk och rysk av ursprung. Jag kommer aldrig att bli en pursvensk person, hur mycket sill jag än äter och hur mycket jag än älskar Sverige.

Hur kändes det att bli kallad utlänning efter hela ditt liv i Sverige?

– Jag har alltid levt med det. Det är ingenting ovanligt med det egentligen. Jag har ju alltid betraktats som invandrare – oavsett hur bra jag skriver på svenska, oavsett om jag firar jul och har en svensk man och svenska barn. Jag har alltid varit en invandrare och det är okej.

-Jag hade ett problem med det i tonåren då jag verkligen ville bli äktsvensk, men sedan insåg jag att man inte kan bli det, helt enkelt. Det är som att vilja sjunga opera fast man saknar rösten. Det är ju ingen som förväntar sig att man kallar sig för kines efter ett år i Hongkong, eller att jag blir nigerianska efter ett år i Nigeria. Så varför förväntar man sig att varenda människa ska bli svensk när man invandrat till Sverige? Folk kanske inte ens vill bli det.

Kanske därför att att vara svensk uppfattas av många som finare än att vara kines eller nigerian?

– Men just det visar ju i så fall på en märklig rasistisk människosyn, hela den här diskussionen om varför det är så viktigt att känna sig svensk. Jag behöver inte vara svensk för att jag ska må bra med mig själv. Många läsare säger till mig att jag har en fördel – ett annat hemland och medborgarskap, men vart ska vi svenskar ta vägen då? Den diskussionen pågår – vad ska ske om landet verkligen brakar ihop, vart ska de fly då – till Danmark, Norge? De andra länderna kanske inte kommer att släppa in dem, eftersom svenskarna kan komma att betraktas som en säkerhetsrisk. Då kanske det slutar vara så ”fint” att vara svensk.

En svepande fråga – är svenskar rasister?

– Det här är en fråga som har flera olika svar. Från myndigheters håll ska vi beskrivas som toleranta – och det är sant. Men samtidigt växer det en främlingsfientlighet eller misstro för att man upplever att invandrare beter sig illa. Det är ganska lätt att man reagerar känslomässigt om man själv drabbas, till exempel om man blir misshandlad av en invandrare, att man då blir misstänksam mot människor som ser ut på samma sätt… En känsla av ”vi och dem” gror. Det är en sorglig konsekvens av en urspårad migrations- och kriminalpolitik.

Har du tänkt på att faktiskt följa dina kritikers råd och lämna Sverige för gott?

– Ja, absolut. Jag funderar i de banorna. Idag delar jag min tid mellan Sverige och Tjeckien – det är kanske bättre om jag ger mig av helt (skrattar). Njä, det kanske delvis också handlar om min egen längtan tillbaka till mina rötter. Det är också skönt att vara i Tjeckien eftersom jag inte känner mig trygg i Sverige längre. I mitt gamla hemland känner jag att makthavarna bryr sig om sitt folk. Det är konstigt att befinna sig i ett land som inte är i samklang med dem som bestämmer, att man känner att de sviker folket. Så känner jag mig i Sverige numera.

Om vi tittar några år framåt – hur kommer Sverige att se ut om tio år tror du?

– Det beror ju helt på vilka beslut politikerna tar… Men om det bara fortsätter på som idag utan avgörande beslut om vilka man släpper in i landet så finns det en bild av ett islamiserat, splittrat Sverige där svenskar kanske drar norrut och invandrare – söderut, och så delas landet, på sikt kanske det resulterar i en islamisk republik. Det kan bli ett trasigt land med många motsättningar där segregationen och polariseringen tar ytterligare några steg framåt.

-Det kanske blir ett mer aggressivt inbördeskrig, de konflikter som redan pågår lågintensivt i flera utanförskapsområden kan förvärras. Det blir ännu mer våld och folk kommer att tvingas skydda sig själva – som en följd av tilltagande otrygghet och en försvagad stat. Kanske förlorar staten kontrollen helt och hållet och Sverige blir ännu mer som vilda västern. Det kommer också att märkas ekonomiskt med företag som inte längre vill satsa på Sverige, med kvalificerad arbetskraft som flyr landet osv… Det är den mörka bilden.

– Den ljusa bilden är att vi sätter stopp nu – vi börjar lagföra kriminella, ställa krav på nyanlända, sluta dalta med religiösa extremister, att vi återskapar Sverige helt enkelt.

Hur troligt är det att det blir det ljusa scenariot?

– Tyvärr är jag inte så optimistisk. Jag ser ingen politisk vilja till förändring i nuläget. Valet 2018 kommer att bli avgörande på många sätt. Men det som skett, med en plötslig tillökning av befolkningen på en halv miljon, sätter press på makthavarna, så det kan bli en politisk förändring redan före valet.

Nu kommer jag att ställa en av de tre förbjudna frågorna i Sverige. Men det är nog tillåtet eftersom båda vi inte är svenskar – eller i alla fall inte i mångas ögon. Vilket parti kommer du att rösta på i september?

– Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag känner inte för något parti. MED ligger nog närmast mina åsikter, men jag har inte bestämt mig än. Jag kan dock garantera att jag inte kommer att rösta på de rödgröna. Jag önskar det fanns fler seriösa, radikala alternativ.

Kommer det att bli ett land som du vill att dina barn och barnbarn ska bo i?

– Inte som det ser ut idag , inte med den här utvecklingen…

Text. Peter Robsam

“Två generationer unga människor kommer i en framtid att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje.“

Smaka på dessa ord.
Sexualitetens glädje är en av människans största tillgångar. Om inte den funnes så vore livet betydligt fattigare, skulle jag vilja säga. Betydligt.
Att några skulle se till att den går förlorad, vore i sanning klandervärt.

Nu är de inledande orden dock inte mina. Så skriver däremot Staffan Heimerson i en kolumn i Aftonbladet. Och för att ingen ska missförstå mina intentioner med den här texten, så ska jag uttrycka mig tydligt redan här i inledningen:
Av alla gubbar som indignerat känner sig förfördelade av Metoo-kampanjen, tar Heimerson priset. Hans text är ett skamligt bottennapp i allt vad patriarkal snarstuckenhet heter, vadande i en kletig manschauvinism som tangerar alla de trevande händer och instängda stånd som sökt sig innanför kvinnors integritetszon genom alla tider.

Han inleder med orden “Mina närmaste vänner varnar mig för att skriva den här kolumnen: ‘Du kommer bara att betraktas som gubbe och kallas sexist'”, för att strax därefter konstatera att han förvisso är gubbe, men är raka motsatsen till sexist.
Du borde lyssnat på dina närmaste vänner, Staffan. Då hade vi sluppit denna vämjeliga smörja.

Försök en gång för alla fatta att det du ser framför dina ögon är en revolution – en revolution där sådana som du blir omåkta och förpassade till historiens uppsamlingsplats för dinosaurier.

Det du skriver om Metoo är inget annat än en kränkning av alla de kvinnor som kastat munkavlen och för en gång skull känner att även deras röster ska få höras.
Din har vi ju hört tillräckligt, Staffan. Och efter det här hoppas jag: aldrig mer.

Kanske “sexualitetens glädje” började i ett mörkt rum där pappas kompis smög in? Kanske den började redan i 3-4-årsåldern när styvfarsan lärde den lilla flickan vad skam och självförakt innebär? Kanske den började med en massa alkohol i kroppen och ett gäng killar som hade fritt fram att leva ut sina fantasier? Eller den kanske började vid kopieringsmaskinen och ett kännbart stånd mot rumpan? Eller varför inte den kittlande känslan att behöva se sig om över axeln varenda förbannade gång solen gått ner? Sedan kan det ju också vara sådana trivialiteter som att få skamliga förslag från kåta män på festen, vid bardisken eller konferensen? Det är ju så härligt med romantik.

Du vet, Staffan; problemet är inte när det är ömsesidigt, utan när det inte är det.

Genom historien har manlig sexualitet stått i centrum. Den har varit normen. Den har ynglat av sig i sexhandel och trafficking. Det har alltid setts som självklart att en man alltid har rätt att få sina lustar tillfredsställda. Att aldrig behöva kontrollera sina behov. Att alltid kunna ta för sig. Mänsklighetens ena halva har blivit som en buffé och det är bara att lägga de önskvärda kropparna på sin tallrik.

“Åt det gamla skall vi binda vackra kransar”, skrev Olle Adolphson i Trubbel.
Så låt oss blicka framåt och skapa en värld där det verkligen handlar om sexualitet – riktig sexualitet – och inte som nu; den starkes rätt.

Men för att nå dit måste vi män backa – och lyssna. Vi måste lyssna på alla dessa berättelser om oförrätt och förtvivlan. Vi måste förstå att det inte har ett skit med romantik, flirt och sex att göra. De röster vi nu hör är vår samtids “sång om frihet”.

Det handlar inte om att “alla vill vara offer”, som du så cyniskt påstår, Staffan. Det handlar om att alla som nu höjer sin röst ÄR offer. Och det är sådana som du och jag – män – som gjort dem till det, därför att det inte enbart handlar om att “grab them by the pussy”, utan om tystnad.

I tystnadens tyranni har denna svulst fått växa till sig och nu ska världens kvinnor äntligen få säga sitt.

Och MÄN? – MÅNGA ska bara hålla käften, som de neandertalare, som DE ÄR !

Woodstock 1969…. Inte så många muslimer där inte!!!

I dagens moderna samhälle möts kulturer med mycket olika koder runt sexualitet, kvinnans frihet och mannens ansvar.

I det gamla, svenska bondesamhället med sin mörka kristendom lades ansvaret på kvinnan, även en våldtäkt kunde vara hennes fel och inte husbondens eller mannens. I det moderna, västerländska samhället har vi hittat tillbaka till en bättre balans, där mannen själv måste kunna styra sin sexualitet och kunna straffas om han inte kan kontrollera den. En kvinna kan idag bestämma när och hur hon vill känna sig sensuell, utan att behöva ta ansvar för mannens reaktioner.

I mötet med andra kulturer som kommer till vårt land genom immigration aktualiseras nu den gamla problematiken på nytt, men från ett annat religiöst/kulturellt håll. Kulturer med en mycket gammaldags kvinnosyn som möter det moderna, sekulära samhället. Det blir reaktioner och konflikter: okvädesord haglar över bikinisolande kvinnor.

För att gå de andra kulturerna tillmötes anpassar sig nu det europeiska, västerländska samhället genom att skicka ut signaler åt olika håll i samhället: London, Paris, Berlin inför förbud mot viss form av sexuell reklam, i Holland råds anställda att undvika korta kjolar, i Sverige införs ”kvinnotimmar” vid svenska simbassänger, i Tyskland skickas brev till föräldrar där de uppmanar dem att inte låta sina barn klä sig ”utmanande”. De italienska myndigheterna gjorde sig stort besvär för att bespara IRANs president Hassan Rouhani från nakenheten bland de antika skulpturerna i Kapitolinska museerna i Rom och så vidare.

HUGA! Men, mest BUGA – för att Kapitalet styr. Reta inte upp Iran – vi vill ha mer av deras olja, säger USA – och dollaroligarkerna!

Är detta rätt väg att gå? Yttrandefriheten och mänskliga rättigheter har sitt pris. Börjar den beskäras kan den förminskas allt mer tills inget finns kvar.

Vem har makt att säga att nu räcker det, nu är det lagom avklätt/påklätt för kvinnor? Imamer i Tensta??? – Eller Erdogan i Ankara?

SÅ -> varför läggs ansvaret på den västerländska kvinnans kropp att vara den som ska anpassa sig i denna nya, sköna värld?

Det är ju inte kläderna i sig det handlar om, det handlar om de koder för uppförande som varje kultur har. Hur gjorde till exempel naturmänniskan när hon i forntiden levde utan kläder? Synen av en naken kropp ledde inte automatiskt till en våldtäkt. Svaret kan vi hitta hos folkslag som fortfarande lever enkelt och naturligt.

I Sverige kanske skylten ”nudistplats” fyller samma funktion. När hörde man talas om våldtäkt på en sådan plats?

Den moderna, nya KVINNAN i landet SVERIJEN – Blå färg klär de blåögda!

Detta synsätt är något som dagens dominerande religioner fullständigt saknar. De abrahamitiska religionerna föddes ur en mycket lokal patriarkalisk stamkultur. Det handlar i modern tid om ett manligt medvetande och ansvar för sin sexuella kraft, det är inte kvinnan som ska bära ansvaret.

Det behövs inte en massa kläder igen för att avsexualisera kvinnokroppen i denna nya tid. Det handlar om att träna män i socialsexuell kompetens.

LINNÉA CLAESONS 10 TIPS FÖR – KILLAR och MÄN – ATT UNDVIKA BEGÅ VÅLDTÄKT:

1. Om du ser någon som är för full, våldta inte hen.

2. Om du vet att du blir aggressiv och i övergreppsmode när du dricker så var försiktig med alkoholen.

3. Gå inte hem själv på natten om du tror du kanske kommer våldta någon som går ensam. Be en vän följa dig hem eller ring och prata med någon hela vägen till din dörr så du kommer hem säkert. Better safe than raping someone, som jag brukar säga.

4. Välj vilken väg du tar hem, kanske det är bättre med gatan som är upplyst och med mycket folk så du inte får samma möjlighet att ofreda någon.

5. Ha med dig ett överfallslarm så om du plötsligt känner starkt för att överfalla någon kan du dra i larmet så det låter skithögt så någon kan komma och stoppa dig och du skrämmer iväg potentiella offer.

6. Om du ser någon som sover, låt hen vara ifred och tafsa aldrig på personen.

7. Utgå från att allt annat än ett ja är ett nej.

8. Gå en självförsvarskurs så att du i en nödsituation kan övermanna dig själv och på så sätt försvara dig och andra genom att du inte ofredar någon. Kanske kan du sparka på något så du får skitont i smalbenet eller slå dig själv i skrevet eller struphuvet så att personen du tänkte ofreda hinner undan.

9. Försvarsspray är en klassiker. Så fort du känner att du är i en osäker situation där du kanske kommer sexuellt övergreppa någon sliter du upp din spray och bestämt sprayar dig i ögonen så att du blir disorienterad och mår dåligt. Det blir lite betingning också, tänk Pavlos hundar. Toppenlösning!

10. Se över dina värderingar, din syn på sex och samtycke samt din självbild och människosyn och framförallt:
bete dig inte som en jävla idiot.

Välkommen till världens våldtäktshuvudstad, Sverige.

Vi toppar inte bara Europas lista över flest anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder är det bara Australien som har fler anmälda våldtäkter än Sverige. I amerikanska Wall Street journal skriver Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson (SD) att Trumps utspel om Sverige i veckan är ”snarare en underdrift” och pekar på den våg av sexbrott som vi sett under de senaste åren. Och de båda SD-topparna har naturligtvis helt rätt i sin iakttagelse. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har antalet anmälda sexualbrott ökat markant i Sverige under de senaste tio åren – från 12 100 anmälningar år 2006 till drygt 18 000 år 2015.

MÅNGA AV ER SOM LÄSER MIN BLOGG – VET ATT JAG OFTA ANVÄNDER IRONI – SOM VAPEN MOT DUMHETER…

Här kommer mera:

Hur tacklar vi nu problemet? Tja det bästa vore kanske att hämta inspiration hos de länder som Åkesson och Karlsson jämför oss med, det vill säga de som placerar sig längre ner på listan. Om färre anmälningar betyder färre antal brott (med SD:s logik), borde vi alltså titta närmare på länder som Saudiarabien, Indien och Egypten.

Det första att göra, för att komma åt ett stort antal anmälningar i Sverige, vore att avkriminalisera våldtäkt inom äktenskapet.

Jo, ni läste rätt. Det är supereffektivt! Det är ju sedan länge känt, och bekräftat av FN, att de flesta kvinnor som blir våldtagna eller slagna, blir det av sin man. I Sverige är våldtäkt inom äktenskapet olagligt sedan 1965, vilket betyder att många anmälningar som gömmer sig i statistiken i dag, rör våldtäkt inom äktenskapet, eller så kallat våld i nära relation. Men om det, som i många andra länder, inte är förbjudet att våldta eller slå sin fru så finns det ju heller ingen grund för kvinnor att anmäla – och vips minskar också anmälningarna. I Indien är det lagligt för en man att ha sex med sin fru mot hennes vilja, så länge som hon är över 15 år. I Singapore går gränsen vid 13 år och på Bahamas vid 14. Man kan också göra som flera delstater i USA och förbjuda våldtäkt inom äktenskap och istället tala om ”äktenskapliga privilegier”, där män som våldtar sin fru straffas lindrigare än män som våldtar en okänd kvinna. Resultatet? Färre kvinnor ser någon idé med att anmäla och anmälningsfrekvensen sjunker. Hurra!

Nästa steg vore att bestraffa och skuldbelägga kvinnor som anmäler våldtäkter och andra sexualbrott. I Egypten till exempel, med lägst antal våldtäktsanmälningar i världen, kan en man komma undan straff om han mördar eller våldtar sin fru – om hon har varit otrogen mot honom. I Saudiarabien dömdes en kvinna för några år sedan till 200 piskrapp efter att hon blivit gängvåldtagen av sju män. Anledningen var att hon, innan hon blev överfallen, suttit i en bil tillsammans med en okänd man. Om kvinnan som blivit våldtagen riskerar att straffas av rättssystemet, eller för den delen hängas ut och svartmålas offentligt, minskar hennes benägenhet att anmäla. I Sverige däremot, har vi gjort tvärtemot och satsat på olika kampanjer för att får fler kvinnor att våga anmäla när de utsatts för brott. Vi talar om offrets trygghet och om hur rättssystemet, vården och skolan kan bli bättre på att bemöta kvinnor som drabbas av mäns våld. Då ökar naturligtvis också antalet anmälningar – och vi får ett dåligt rykte.

I Egypten till exempel, med lägst antal våldtäktsanmälningar i världen, kan en man komma undan straff om man mördar eller våldtar sin fru

Om Sverige ska tillbaka till samma låga anmälningsfrekvens för sexualbrott som för drygt tio år sedan, behöver vi också gå tillbaka till lagstiftningen som gällde fram till april 2005. Det var nämligen då som sexualbrottslagstiftningen utvidgades för att inkludera och slå ihop fler brott under samma paraply. Gärningar som tidigare rubricerats som sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande sorterades in under ”våldtäkt”. Så den dramatiska ökningen av våldtäktsanmälningar efter år 2005 kan alltså dels förklaras av att fler typer av brott plötsligt kallades för våldtäkt. I många andra länder har man en snävare syn på vad som räknas som sexualbrott eller använder sig av andra rubriceringar – vilket gör det svårt att jämföra statistiken mellan länder.

Men kanske det viktigaste vi kan göra i Sverige, för att komma ner till samma nivåer som till exempel Pakistan och Nigeria, är att sluta räkna alla enskilda fall av sexualbrott. Om en kvinna kommer in på en polisstation, till exempel någonstans i USA, för att anmäla att hon blivit våldtagen av sin man, upprättas det i regel en anmälan – oavsett hur många gånger han har våldtagit henne. I Sverige däremot räknar vi varje enskild händelse. Femtio våldtäkter utspridda över flera års tid? Addera femtio till statistiken. Ett fåtal personer kan alltså stå för många anmälningar – och det förklarar den stora variationen från år till år.

Om problemet är antalet våldtäktsanmälningar, ska Åkesson och Karlsson veta att det finns saker som vi kan göra för att minska dem. Se bara på Egypten och Saudiarabien, som av statistiken att döma är föredömen när det kommer till att respektera kvinnors rättigheter. Men om det är antalet faktiska våldtäkter, ja själva brottet, som vi vill komma åt så ska vi nog snarare tolka statistiken som att Sverige har kommit en bra bit på väg.

SLUT PÅ IRONIN….

En feministisk politik kräver regeringsskifte

Den borgerliga regeringen går till val 2010 med något av ett svenskt rekord i antifeministisk politik i bagaget. Finansminister Anders Borgs ärliga feministiska åsikter på det mellanmänskliga planet lyser helt med sin frånvaro när han i budget efter budget omfördelar resurser från kvinnor till män.

Regeringens skattesänkningsprogram leder ofrånkomligt till att män gynnas i kraft av sina vanligtvis högre löner. I andra änden tvingas den kvinnodominerade offentliga sektorn hålla nere såväl personalens rättmätiga lönekrav som antalet sysselsatta – trots att såväl verksamheterna som krisekonomin skulle må bra av det omvända.

Tystnaden från Anders Borg har varit total sedan Vänsterpartiet nyligen lät Riksdagens utredningstjänst räkna ut att den genomsnittliga inkomstskillnaden mellan kvinnor och män har ökat med 12 800 kronor per år sedan 2006 och att 57 procent av de samlade skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor.

Det gamla vanliga svaret på kritiken, att den förda politiken gör det mer lönsamt att arbeta, ekar alltmer ihåligt. Sanningen är att regeringen har gjort det mer lönsamt att vara man.

Anders Borgs kvinnofientliga ekonomiska politik kombineras effektfullt med en socialminister Hägglund som premierar hemmafrufamiljen genom att införa vårdnadsbidrag, en jämställdhetsminister Sabuni som inte vill ta i ordet feminist med tång och en näringsminister Olofsson som lovar börsbolagen att det inte blir någon kvotering av mansdominerade styrelserna. I det läget är det en självklarhet för Feministiskt initiativ att ställa upp i nästa års val för att utmana den förda politiken och erbjuda ett tydligt feministiskt alternativ. Om vi kommer in i riksdagen är det otänkbart för oss att bidra till ytterligare fyra år med regeringen Reinfeldt.

Tyvärr är oppositionen inte mycket bättre, trots stolta utfästelser och glimtar av feministisk retorik. Framförallt står de rödgröna partierna svarslösa när det gäller att angripa den mångåriga lönediskrimineringen av kvinnodominerade arbeten och sektorer. I Sverige är det nämligen en helig princip att staten – och därmed demokratin – inte ska ingripa i lönesättningen, utan att detta ska vara förbehållet de arbetsmarknadens parter som i avtal efter avtal gett kvinnor lägre löner än män. Inte minst arbetarrörelsens partier omhuldar denna princip i sitt värnande om de fackliga organisationernas ställning i samhället.

Resultatet är decennier av diskriminering av kvinnor och att fundamentala samhällsfunktioner som vård, omsorg och handel inte tillmäts sin rätta betydelse jämfört med industri, transporter och andra mansdominerade verksamheter. Det är dags för politiken att lägga sig i lönebildningen på ett sådant sätt att detta åtgärdas. Inte genom detaljerade dekret och riksdagsbeslut om lönetariffer, men genom aktiv omfördelning mellan mansdominerade och kvinnodominerade arbetsgivarkollektiv.

Risken är att dessa och andra viktiga frågor kommer i skymundan när vi nu för första gången i svensk politisk historia är på väg mot ett tvåpartisystem. Valet om ett år kommer att bli en rysare och regeringsfrågan kommer att dominera som aldrig förr. Erfarenheter från andra europeiska länder visar att tvåpartisystem leder till att blocken närmar sig varandra, tills de till slut överlappar. Redan idag upprepar Fredrik Reinfeldt i debatt efter debatt med de rödgröna sitt mantra om likhet: Vi tycker ju ändå ganska lika i denna fråga.

I ett sådant gråtrist politiskt klimat är det lätt för extremister att få uppmärksamhet. I Sverige är det Sverigedemokratierna som samlar skaror med föreställningar om ett folk, ett land, en kyrka och ett språk. Deras ideologiska hemvist är fascismen och det omedelbara uttrycket är en konsekvent främlingsfientlig politik.

Om det blir jämnt mellan blocken när rösterna räknas i september 2010 lär Sverigedemokraterna stödja en fortsatt alliansregering. Och jag tror inte ett ögonblick på att Reinfeldt i en sådan situation kommer att avgå och släppa fram Mona Sahlin som statsminister, hellre än att regera vidare med Sverigedemokraternas stöd. Jag är övertygad om att detta inte är en utveckling som väljarna vill se, bortsett från Sverigedemokraternas väljare såklart.

Jag ser därför ett bra valresultat för Feministiskt initiativ som en möjlighet att bredda regeringsunderlaget för det rödgröna laget, och samtidigt stärka möjligheterna till mångfald och opposition i politiken, oavsett vilket block som bildar regering.

Feministiskt initiativ är också det parti som tydligast har antidiskriminering och universella mänskliga rättigheter som sin ideologiska grund. Av flera skäl är vi alltså det bästa alternativet för den som vill motverka Sverigedemokraternas konservativa, kvinnofientliga, homofobiska och rasistiska politik.

Ställt på sin spets skulle en röst på Feministiskt initiativ i valet 2010 kunna bli löftet för ett regeringsskifte. Samtidigt är vi garantin för en fristående feministisk opposition som kan granska varje regerings förslag utifrån vilka konsekvenser det har för den rådande könsmaktsordningen – vare sig det kommer från det blåa laget eller det rödgröna laget.

I årets EU-val visade vi hur fel den kan få som på förhand räknar ut Feministiskt initiativ. I nästa års val har vi som ambition att fortsätta att överraska. Behovet av en fristående feministisk röst i svensk politik blir troligen större än någonsin tidigare.