Linda Snecker, rättstalesperson för Vänsterpartiet, får mig att känna mig som ett gråtande barn som tappats bort i ett köpcentrum. En gosse som till följd av skam vägrar hjälp. När ett par snälla främlingar vill leta upp min “trygga” hemmiljö, då ljuger jag om att jag inte alls är vilse. Att jag leker kurragömma med andra barn som därför inte syns till, tårarna kommer av allergi. Sedan vandrar jag tyst och ensam vidare tills jag hittar de alkisföräldrar jag skämdes för mycket för att namnge. Går vid deras sida och ber till gud att vi ska hem snart. Hukar mig när de skriker och dricker offentligt, hoppas att ingen ser att jag tillhör dom.
Liknelsen må vara osmaklig, men den är träffande. När Snecker tas upp offentligt, då skäms jag för mitt parti. Det som utmärker riktigt dåliga föräldrar är deras oförmåga att se när de skämt ut sig via moraliska övertramp, då skam och självförbättring ofta utgör två sidor av samma mynt. Denna oförmågan till att se sig själv utifrån är ett drag som även delas av fördärvliga förtroendevalda.
Carolin Dahlman påpekade nyligen i KristiansstadsBladet att Snecker helt oblygt företräder en fullkomligt självmotsägande attityd till brott. Där hon vid ett tillfälle säger att: “Jag har inte sett någon korrelation mellan hårdare tag och mindre kriminalitet över huvud taget. Sambandet finns inte”. Vid ett annat tillfälle ropade hon på Twitter att: “Straff för sexköp måste höjas eftersom 1 av 10 svenska män köper sex. Högre straff = större benägenhet att inte begå brottet. I jämförelse med ex gängkriminell som inte berörs om straffet är ett, två eller fem år”.
Ett förhållningsätt som den antirasistiska aktivisten Henrik Johansson, känd för hemsidan Inte Rasist Men, kommenterade med orden: “Det här är faktiskt redigt jävla dumt. Erkänn som det är istället. Du brinner för frågan och känner extra för att sätta sexköpare i fängelset men låtsas inte om att det kommer leda till att färre personer köper sex.”
När jag först läste det Snecker skrivit på Twitter övervägde jag möjligheten att hennes konto hackats. Det framstod som om någon försökt driva med henne. Men sedan mindes jag vad hon tidigare sagt, vilket fick mig att inse det pinsamma faktum att tweeten var äkta. “Kriminella blir inte mindre brottsliga för att dom sitter i fängelse, precis som sjuka inte blir mindre sjuka bara för att dom är på sjukhus”, tweetade Snecker redan 2017.
När spegeln står tom
SD-företrädarenKatja Nyberg försökte nyligen uppmärksamma Snecker inför den ryckiga selektiviteten i hennes straffrättsliga retorik, genom att citera två av hennes tidigare uttalanden som inte rimmade med varandra. Snecker bemötte inte kritiken gällande inkonsekvent resonerande, utan mästrade istället över det faktum att SD delade hennes åsikt om att höja straffen för sexköp. Hon förstod till synes inte att Nyberg ville göra en poäng av att Snecker i själva verket stödde SD:s straffrättsliga politik men bara när det passade – där fängelser av oförklarlig anledning ansågs fungera mot torskar men inte mot yrkesmördare. I praktiken landade alltså rättstalespersonen i att håna sin meningsmotståndare för att vederbörande var konsekvent, och inte smart nog att hyckla som Snecker själv!
Det hela påminner mig om en anekdot som psykologen Paul Bloom tar upp i sin bok “Just Babies”. I boken rånar en ungdom med psykopati en blind äldre kvinna. Offret valdes ut för att hon inte kunde identifiera förövaren eller försvara sig. Ungdomen får den retoriska frågan om han inte skulle må dåligt om han stod i kvinnans skor, på vilket han svarar: “vad bryr jag mig, jag är inte hon”. Empati var ett så pass främmande koncept att han inte förstod frågans poäng, på samma sätt ligger bevisligen värdet av följdriktighet ljusår bort från Sneckers förståelsehorisont.
Jag har ärligt talat aldrig i hela mitt liv sett någon missa poängen så fatalt som när Snecker möter kritik. Precis som de berusade föräldrarna i min inledande liknelse, förblir hon immun mot den effekt som speglar har på oss övriga dödliga.
Fler oskyddade mål än jag har fötter, men jag vill spela basket istället….
Det finns en hel del infallsvinklar man kan angripa Snecker från. Man skulle kunna kritisera dårskapen i att försöka bekämpa prostitution genom att enbart strama åt straffen för sexköpare, men samtidigt låta tunga kriminella mötas med en släpp-fångarna-loss-attityd.
Kvinnor som fastnat i trafficking teleporteras inte in till Sverige av trollkarlar. De smugglas in av samma råskinn som skjuter varandra på gatorna och rånar butiker. Varje krona som tjänas in på barnrån eller säljande av dödsknark, riskerar att finansiera kidnappandet och smugglande av utsatta kvinnor. När vi väljer att låta våldsbrottslingar ges lägre fängelsestraff, då släpper vi inte sällan ut någon omotiverat tidigt som i hemlighet också är involverad i människosmuggling eller riskerar att bli det senare i den kriminella karriären.
Annars kan man påpeka att hennes uttalande om att inte ha “sett någon korrelation” mellan längre fängelsestraff och lägre antal brott, antigen tyder på oärlighet eller okunskap i ämnet. För att citera en relevant sammanställning i tidningen Kvartal: “Tvärtemot vad tongivande kriminologer som professor Jerzy Sarnecki hävdar så tyder mycket forskning på att skärpta straff kan vara både bra och lönsamt för samhället och även sänka brottsligheten.”
Men att göra mål mot Snecker är egentligen inte mitt huvudsakliga syfte med denna text. Hon fyller rollen som exempel för att kunna belysa partiets förluster i alternativkostnader. Om vi tittar i backspegeln ser vi två motbilder till Snecker. Amineh Kakabaveh drevs ur Vänsterpartiet efter en rad kontroverser, bland annat för att ha delat en film som utgav sig komma från SVT men i själva verket var en förfalskning producerad av nazister. Kakabaveh påstod att hon blivit lurad av nazisternas förfalskade SVT-logga. Hon hävdade att motiveringen till exkluderandet från partiet var ett svepskäl, att hon egentligen kastades ut till följd av hennes aktivism mot hedersförtryck.
Efter att ha lämnat V har hon fortsatt i sin roll som ordförande för organisationen “Varken Hora eller Kuvad”, som arbetar med att bekämpa hedersvåld och är tonsättande i den svenska debatten kring våld mot kvinnor.
Malcom Kyeyune kan nog vara den debattör i Sverige som når störst publik med klassanalyser, något som annars ofta stannar i socialisttidningar. Han uteslöts ur Ung Vänster efter att ha uttalat sympati för våldbejakande vänsterextremister. Han och de övriga som tvingades ut vid tillfället anklagades även för kuppverksamhet mot partiledningen, vilket Kyeyune nekat till.
Efter att ha lämnat partiet såg Kyeyune till att bli känd i både Sverige och Danmark som debattör. Han har därefter anställts av en konservativ tankesmedja.
Det som bägge dessa individer har gemensamt, är att de varit obekväma och stängts ute. Därefter har de framgångsrikt drivit opinionsbildande verksamhet på egen hand. Bägge beskriver också att de mobbades inom V.
Tänk dig att jag startar en ny religion och börjar mobba och driva ut flera medlemmar. Avfällingar vilka därefter leder framgångsrika andliga verksamheter eller anställs till en dyr peng av konkurrerande religiösa stiftelser som idéproducenter, behöver du rådfråga en religionsforskare för att svara på om att jag lagt grunden till en ny världstro eller ej? Känns det som ett vinnande koncept för kyrkan att orsaka sin egen braindrain?
Skälet till att Snecker får chansen att göra bort sig, är att Vänsterpartiet inte har tillräckligt högt i tak för att benen ska kunna sträckas på. De längsta måste därför söka sig någon annanstans och de intellektuellt kortvuxna blir kvar samt ges roller de skämmer ut sig själva och partiet när de ska försöka fylla. I ett friskt parti måste man kunna göra misstag, säga provocerande saker, tycka olika i känsliga frågor. Vänsterpartiet har i praktiken ersatt meritokrati som värde med att belöna förmågan att bära upp plakatpolitik, där vinnaren blir den som är bäst på att inte märka när plakaten säger emot varandra.
Med tanke på Linda Sneckers ofta uttalade ord om att : “svenska, vita män – är alla våldsverkare” – då blir jag än mera fundersam: HUR och med VEM blev LS gravid???
Jag bara ÄLSKAR ironi- DET är själens KONST, säger Amanda Lind om nedan skrivet !
Kultur- och idrottsminister Amanda Lind är djupt bekymrad där hon sitter vid skrivbordet på Rosenbad och tvinnar sina dreadlocks. Corona kommer ytterst olämpligt när vi betänker genus- och flytningskonstens viktiga samhällsbärande funktion, inser hon panikartat.
Kraftfulla åtgärder krävs för att inte en kulturkatastrof ska drabba befolkningen. Pensionärerna i respirator behöver ändå ingen brunsås till kåldolmarna så där har vi en slant och därför är Lind stolt när hon kungör att regeringen nu skjuter till en nätt summa för att rädda Sveriges viktigaste kärnverksamhet, nämligen de feministideologiska centra och dess aktivister som skyddar medborgarna från självständigt tänkande.
– Vi presenterar därför ett akut stöd på en miljard till hbtq-certifieringen av balalajkaworkshops, normkritisk vaginapoesi, sydnigerianska livmoderritualer samt tillverkningen av surdegsbakverk med tillsatser av underlivssvamp, informerar hon stolt på den extrainsatta presskonferensen där även en nervöst bligande Lena Hallengren medverkar.
– Vi kan inte stillatigande åse en total lock down av det livsnödvändiga värdegrundsarbetet” fyller Hallengren i. – Kampen mot de förödande CIS-strukturerna och den destruktiva machonationalismen måste fortsätta, oavsett vilka utmaningar vårt land än tvingas möta!
Menskosten får en särskild öronmärkt peng, försäkrar Lind medan kamerablixtarna smattrar. Lyckligtvis är COVID-19 ett synnerligen rättvisemärkt virus som främst skördar äldre mäns liv, skrockar Lind belåtet utan att möta Stefan Löfvens nollställda blick.
Löfven hostar diskret i nacken på Morgan Corona-Bob Johansson och torkar sen sin svettblanka panna på Anders Tegnells kind. “Det är KRIS i menskonstfrågan” säger han bestämt, ett uttalande som genast syntolkas samt realtidöversätts till dari, pashtu, somaliska och arabiska.
– Men vi gör allt, jag säger ALLT som står i vår makt för att rädda tillverkningen av klitorismodeller i 3D-format. The show must go on!
Ann Linde nickar nöjt. Ännu ett plan med hemlandsturistande marockaner har precis landat på Arlanda. Karantän bör gälla främst dem med mentala avvikelser som kan nazist-smitta mediefolk. 🎉
Jag har en medveten känsla: Medberoende (INTE medvetna medborgare) i dagens Ljugo-S-lavien – är försedda med såväl skygglappar, hörselskydd som antidemo-knark – FÖR ->
2019 års Leninpris går till Kajsa ”Ekis” Ekman, journalist och författare, som snabbt utropade ”Hurra! Tack!” Det är en obegripligt positiv reaktion, för vem vill förknippas med en massmördare? Själv skulle jag bara ha känt vämjelse och äckel.
4 017 000 personer ska Vladimir Lenin ha mördat via dekret och utsända order via telegram, något som placerar honom på plats fem på folkmordsforskaren Rudolph Rummels lista över världens värsta mördare.
Under de första nio årens kommunistiskt styre efter oktoberrevolutionen 1917 dog 37,5 miljoner sovjetmedborgare, vilket motsvarade var fjärde invånare. Cirka 20 miljoner var offer för revolutionen, terrorn och inbördeskriget, men åtminstone fyra miljoner mördades av kommunisterna.
Omedelbart efter statskuppen lät Lenin upprätta en hemlig polis som började rensa ut motståndare och döma dem till döden, kasta dem i fängelse eller förvisa dem till Sibirien. För detta krävdes inte att man gjort sig skyldig till något som stämplades som brott, utan det räckte med att man var klassfiende.
I januari 1918 undertecknade Lenin ett utkast som innebar att den skadliga “ohyran” på landsbygden skulle utrotas, exempelvis tidigare medlemmar av byråden, husägare, läroverkslärare, präster, munkar och nunnor och pacifistiska tolstojaner. Han underströk att ”ju fler företrädare för det reaktionära prästerskapet och de reaktionära borgarna vi kan avrätta, desto bättre”, berättade historikern Kristian Gerner i Populär Historia (16/3 -01).
Gerner har också skrivit om hur Lenin den 10 augusti 1918 sände ett telegram, där han gav order om att statuera exempel och inleda “slutstriden” mot de bönder, som vägrar lämna ifrån sig skörden till de kommunistiska trupperna: ”Häng minst hundra rika och som blodsugare bekanta bönder (och häng dem så att folk ser det), offentliggör deras namn och beslagta all deras säd. Identifiera gisslan som jag angav i gårdagens telegram. Gör det på ett sådant sätt, att folk i en vid omkrets ser det, darrar, vet och säger sig att man dödar och fortsätter att döda de blodtörstiga kulakerna. Telegrafera att ni har fått anvisningarna och effektuerat dem. P.S. Finn de mest hårdföra männen.”
Men denna blodiga, ondsinta historia tycks inte beröra dem som varje år sedan 2009 delar ut Leninpriset till ”en i Sverige verksam författare eller konstnär som verkar i en samhällskritisk och upprorisk vänstertradition”.
2019 Års pris går till Kajsa ”Ekis” Ekman som bland annat skriver för Dagens Nyheter, Aftonbladet, Dagens ETC och Brand.
Hans Wallmark (M) reagerade med rätta på Facebook: ”Det är allvarligt och anmärkningsvärt att någon på fullt allvar i Sverige delar ut ett Leninpris. Ännu mer allvarligt och anmärkningsvärt är att någon kan tänka sig att ta emot detta!”
Det är lätt att hålla med honom.
Årets pris delas ut den 18 april. Ekman har alltså några månader på sig att öva upp sitt ”nej tack”. Men sannolikheten är väl inte så stor för på sin Facebooksida jublade hon: ”Hurra! Tack! Ni förstår inte hur mycket detta betyder!”
Nej, vi förstår inte. Vi är få som förstår hur någon kan känna stolthet över att kopplas till en massmördare.
Ett nytt år står på glänt och det gamla har börjat smyga ut genom bakdörren.
Istället för att nonchalant vända ryggen åt det förgångna,
OCH för att sedan, med hull och välkammat hår, kasta mig in i det nya
decenniet, så tänkte jag stanna upp här -> på tröskeln mellan två år.
Ett årsskifte är ett utmärkt tillfälle att ta en stund och tänka efter hur jag har det med sig själv – det senaste året, åren och även åren dessförinnan….
Ett medvetet reflekterande, som vilar på en kärlekssökande grund, fördjupar troligen insikten och stärker självtilliten. Jag blir (?) helt enkelt både klokare och starkare genom att ta mig en funderare på hur det står till på min insida. -> Även OM ett ”jag vet inte, men det tål verkligen att tänka på” -> så det får duga i mitt sammanhang… just nu!
SO here I go…
En tillåtande attityd kan och bör jag använda IFALL tillbakablicken väcker obehag i form av skuld eller skam – enligt samhällets gängse normer. Kanske upptäcker jag sådant som jag borde ha gjort, men som jag istället sköt upp eller sådant som jag gjorde, men som tyvärr gick åt skogen – eller någon annan manligt (hår)resande – resa!
DÅ-> vill jag att Universum ska påminna mig om att obehagliga känslor ÄR, precis som alla andra känslor,.. De är bara och mest på visit, och NÄR de obehagliga besöker mig, så tar jag modet och insikten till mig att förstå dem, -> för att därefter visa ut dem via utvisningsbåset för miss conduct med ett: ”Jag gjorde så gott jag kunde och det är okej för mig nu.”
Under merparten av 2019, försökte jag leva med min sambo Karin i återkommande turbulens – av att inte vara i balans, varken med oss själva, vår relation och vår omvärld. Vi drog på oss den ena långvariga ”sjukdomen” efter den andra – och mådde, rent ut sagt skit – och attraktionen till varandra blev till en dimma… i en märklig tystnad att inte störa den andre – med förljugen tystnad och märklig respekt, som om vi sårade våra närmaste och vår omgivning.
Vi hade och har – såklart – helt olika svar på de tillstånd som rådde, men vi kämpade på – trots att våra sinnen blev angripna och kropparna svarade med allehanda symptom, som migrän, jobbig mage, hudutslag och svårt att sova… dvs i en situationer som inte var berikande – utan blev dess motsats.
Strax innan Jul, tog det slut…. Energibrytaren/reläet slog till med omedelbar tydlighet att alla faser var i olag och att proppen gått! Kommunikationen var bruten – och kvar fanns mest tomma ekon mellan oss! Ekon OM hur det kunde ha blivit… OM…
Jag hade träffat vännen Lars någon vecka innan Jul – och besannats i mina omtankar om Karin – i att jag INTE skulle ha dessa omtankar – då dessa mina omtankar och stöd blev till hinder och broms för henne – och för det liv som hon egentligen OCH hela tiden vi försökt leva tillsammans sedan 2011 -> hade velat ha. Jag var och blev en kil i hennes liv – utifrån mina knepiga programmeringar i kroppen.
SÅ -> Någon dag – före Jul, flyttade Karin till vägg-i-vägg med sin dotter – 27 år gammal – för att lättare kunna öppna ett nytt decennium i och som kommunicerande kärl i den kärlek som råder mellan dem för att deras navelsträngar ska bli uppdaterat återinkopplade till Universum – för dem båda i deras sökande efter Livets mening +Universums mening – enskilt och sammankopplat. Stöd för detta antagande har jag via den gudomliga röst som kom till mig och tydligt nämnde för mig om att Universum värnar extra mycket om dottern och att hon har en unik uppgift att genomföra..
När jag skriver detta, så – är det NyÅrs Afton 2019/2020, och jag sitter vid datorn med Spotify och reflektion, allt medan solen dalar sakta över trädtopparna i Fyledalen – utanför mitt fönster – här vid porten till Österlen!
Kaffet är urdrucket och den sista biten Snickers har åkt ner med förbjuden njutning! Tankar finns att ta ett glas Clarke Bourbon med Ginger Ale – även om kvällen är ung. I kylen väntar en bit lax och bubblor för gemenskap i att omfamna ett hjärta och berika en mage!
Är jag ledsen att vara ensam på Ny Års Afton?
Nej – det är jag inte – eftersom jag i nuet är lugn i
förväntan att jag ska hitta den mening som Universum menat för mig… Låt mig
förklara;
Jag har under alla år haft frågetecken kring den mission som Universum kan ha med mig, dvs min uppgift på Jorden … och explicit min roll i relationer med kvinnor – och deras barn. Jag tänker: Vilka programmeringar inom mig – från Tethavågornas barndom – är det som ännu styr mig? Varför blir det så “fel”?
Jag mötte min första egentliga långvariga kärlek 1966 – under ett matsalsbord på en ”fyllefest” – där vi fann lugn i stormen, som pågick utanför. Ett lugn som varade i många år – men också innebar alltför tidigt ansvar (enligt mig) för barn, dvs Ninas småsyskon på 1 och 3 år. Plus ensamstående mor! Samtidigt var jag på väg att skjuta ut mig – utan fallskärm – från ett uppdrag, som min uniformskåta mor velat in mig i, dvs Flygvapnet – mot mitt hjärtas väg och min kropps förstånd – som sextonåring! MEN – ur hennes passion till sin uniformsklädde far inom incest!
Nina blev min oas och vi blev som två upptäcktsresande mot vuxenlivet – dock utan het passion, men med samtidigt ansvar för hennes mammas val – att ha 6 barn! I längden funkade detta så klart inte för mig – och Nina fann sin till slut sina stora kärlek på en grannes 50-årsfest – och försvann i tre veckor… Jag visste och Polisanmälde inte! Deras kärlek varar än – trots att hennes man dog i ALS – för 5 år sedan! Vi har mist kontakten – trots att Nina kallade mig sin storebror!
Jag stod med ett mer än halvfärdigt hus i omfattande renovering – en småskola, som Nina och jag velat ha…. Då 1981, så jag föll in i ett maniskt sökande efter kärlek, sex, tröst och mening med att vara man! Den ena donnan kom och försvann under några år – jag minns inte alla med namn! Sturm und Drang var det – med sliten snopp – tills det sa stopp!
FÖR -> på en JULFEST på Sparbanken några år senare, där jag jobbade – så blev jag intensivt uppvaktad av en ung kvinna i röda manchesterjeans och med grym rumpa, ljuvlig figur – och en ängel på att dansa… Jag blev fast – för några månader, men känslan vilade inom och över mig… Fan Leo – hon är 11 år yngre än du! Skärp dig! Jag drog ut snorren och …. MEN, två månader senare stod hon där igen – med sitt stora hjärta, sugande mun och ville bli min…. Tja – sex månader senare var hon bredvid mig – varje natt. Så intensivt att två barn föddes – trots flera missfall… Så vad var Universums tanke – att denna kvinna skulle förvandlas till en zombie via ett brutalt bankrån – där hon miste ljuset om livet, när en kall automatpistol ”man-i-festerade” i hennes öra…. Och smulade hennes hjärna till stoff!
Jag orkade några år – som far och “sjuksyster” ( E var ofta på behandlingshem, som banken pröjsade) –> FÖR, sen kom ett skogsrå och fångade in mig i sin fälla av outstanding Outdoor Sex och visioner om världsomspännande företag inom Personlig Utveckling och Utbildning av coacher. Jag blev totalt förälskad/förhäxad – och höll nästan på att glömma bort mina barn…. MEN – det blev – som det blir med ett skogsrå… Jag blev till slut ett “kalhygge” – dränerad på allt….
Jag skrev en bok – om denna tid under 12 år – ut och in som
en återgångsförbrytare… Jag kallade den Wanted Dead – Life as Reward!
Så -> vad var Universums tanke – att denna kvinna skulle förvandla mig till en utfattig självmordsbenägen “Enea på irrfärder” via landets rättssystem – medan hon valde att han sin tonårsson i sin säng! Samme son – som – tack och lov nu efteråt – såg till att få sin mamma att bryta den förlovning som var på G inför 10 inbjudna bekanta! Ja – det är svårt att förstå – som man – det där med navelsträngar! Det var något mycket märkligt med sonen, som aldrig fick annat än IG i alla ämnen i skolan under alla år. Hon dog 2018 i magcancer – vilket jag inte önskar någon – inte ens en psykopat!
Jag for vidare i livet – ner till sydkustens sanddynor, älskade naturen och de kvinnor som ville… – men det gick sand i maskineriet – igen. Det ena huset, efter det andra blev som korthus – byggda som luftslott – i tron att manlig-kvinnlig kärlek är byggstenar som håller…
Det finns de som säger och menar att jag är en urusel byggmästare – som inte inser och fattar att blod är tjockare än vatten… Jag skrev detta poem 2007 – när jag slutligen sköt ut mig från skogsrået bl.a. utifrån hennes relation med sonen – men även det som beskrivs i boken – ovan. Efter 2007, kom det att bli 5 förnedrande år via Rättsystemet – för att försöka få lite av det som var mitt i gemensam ägd gård och företag.
Det var ett hårt erkännande att JAG återigen 2019 – inte förstått – det där med OCH inte inser och fattar att blod är tjockare än vatten… och att navelsträngar är kontakten till Universums mening.
HAR vi män – dvs vi med öppet medvetade – något att lära och förstå ur detta! Jag har kämpat och kämpat, men inte kommit i närheten av insikt – bara frågetecken – om att JAG är så fel på det! Du vet MÄN från Mars och KVINNOR från Venus…
Nu sitter jag således här ensam – “konfundersam” – kring VAD ÄR det för meningen från Universum att jag ska ha nära relationer med kvinnor, dvs kvinnor som – och via mina sinnen – inte kan låta sina vuxna barn ta ansvar för sig själva och försöka bli vuxna med eller utan egna barn.
SÅ -> VAD – gör JAG för ”fel” – Universum – som närmar mig kvinnor, som enligt mig inte kapat …. ja, vad? Eller ska det INTE kapas – utan snarare bindas samman – än mera? Är detta mannens roll – att inte förstå – och stå vid sidan om – känslomässigt, för att KVINNORNA ska kunna ta nya steg i att vara de som kan och ska rädda Jorden – från Homo Economicus!
VAD är det jag ska förstå????
Jag hade intensiv romans under delar av 2017- 2018 – med 4-barnsmamman Maya …. Där jag blev rannsakad via GUDS sändebud (en Messias i Uddevalla) och att inte ”se tillräcklig bra ut” – i jämförelse med hennes vackre, atletiske son på 39! Samme son – som hotade begå självmord – OM han inte fick det stöd han ville – direkt – ha från sin mamma 7/24 – även om jag var där just då. Jag förstod – att jag blivit en kil i hennes liv, så jag kilade vidare….så att hon kunde återgå till att vara mamma, mormor( barnvakt) och farmor (lektant) – medan omgivningen undrade! Han var ju sååå trevlig – och såg så bra ut!
Jag valde bjuda hem min fd sambo Karin igen, då hon verkade vara lite mer ”befriad” från sin dotters liv, eftersom dottern träffat och blivit förälskat sammanboende med en tysk man. MEN – det blev dock aldrig som det kanske kunnat bli – för att JAG återigen 2018 – inte förstod – det där med att blod är tjockare än vatten… och att navelsträngar är DNA till Universums mening med livet – dvs de skapar enhet för evigt, som de flesta av oss män – troligen INTE förstår och kan ta in…
-> SÅ när dottern utan förvarning drabbades av en sorts dödlig variant av MS (glömt namnet) – så rubbades luckan in till min hjärtekammare åter med back-slash till det som skrivs nedan om 2016…. medan Karin for som en ambulans-helikopter till dottern – som blivit utkastad av mannen, som inte ”förstod” henne och hennes sjukdomstillstånd – plus att hon är hyperaktiv kreatör – och kommer från en annan planet. (läs finns inte på sinuskurvans mittdel) . Jag menar INTE att Karin skulle gjort annat, så klart, men det var något som fick mig att “komma än längre bort” från Karin.. i den siamestvillingrelation, jag upplevde hon hade med dottern, dvs att Karin också blev sjuk! Mera utvecklat kan du läsa via denna artikel: https://stegforhalsa.se/det-intima-och-emotionella-bandet-mellan-mor-och-dotter/
Jag visste egentligen om detta om deras nära band – plus att pappan hade kopplat bort henne helt – eftersom jag redan i november 2016 – fått Universums budskap i mitt öra om detta via en ängels röst (Ja – det är faktiskt så det var – även om det låter helt obegripligt)… dvs nästan 2 år i förväg… plus att damerna enligt rösten från Universum, ska komma att träffa en person som de båda älskar – och som kan “ta över” Karins ansvar för dottern… när Karin inte orkar längre av olika skäl. Jag har kvar den utskrift jag omedelbart gjorde efter ängelns berättelse, där bl.a det med pappan sades tydligt… Nästan ruggigt, eller hur och jag undrar än idag om VAD som fick pappan att bryta helt med dottern. Fick han också Universums budskap om det fetstilta ovan om annan person?
VAD ska jag tro – när Universum förberedde mig?
Jag läste en gång och tro mig minnas att Patricia Sandahl-Tudor, skrev i sin bok om Tredje Åldern – att kvinnor – när de är kring 60 – “inte behöver män mer känslomässigt och inte minst sexuellt (men kanske ekonomiskt) ” – utan väljer att fokusera på sina barn och barnbarn. Minns inte vad Patricia Sandahl-Tudor menar att detta emanerar ur, dvs om det är biologiskt, vuxet ur samhällen – eller Universums mening via eviga navelsträngar…
Med detta som en form av facit – så kan jag förstå att män – över 60 – väljer att välja ny livspartner från kvinnor 45-50 ( kanske mest dem med utflugna barn) – även om dessa män (och som min mor ofta cyniskt anklagade ) -> att dessa män lider av GUBBSJUKA! Det är nog ingen “sjuka” – utan snarare en önskan att bli sedda – och få kärlek!
MÄN – är som barn, enligt en del kvinnor!!!
SÅ – NU sitter jag vid datorn – medan Karin och dottern badar SPA, dricker bubblor och njuter tillsammans ur Netflixserien Sense 8 – eftersom båda är HSP (High Sensitive Persons) och gillar mystiken om sensitiva personer i den där serien. -> Det gör jag med – som HSP – och ser att serien även innehåller många varianter av sex – och så befriande kärlek – men även omvärldens våld mot dessa kärlekar.
Så – jag skrev om Timglaset nedan om vad Universum KAN förmedla i att: Det är kvinnor som SKA rädda Jorden:
Timglaset
– hade länge vilat
I
sin Törnrosasömn
Dagar
blev till nätter
Sanden
motstod
Jordens gravitation
…
Inget kunde förändras
…
De
lärda stod i zenit
Men
bländades
Av
sina egna
Tvivel
…
Kan
timglasets sand
Vara
Universums
Nollpunktsfält
Bevarande
en födsel
Med
bibehållen kontakt
För evigt
…
Timglasets
orubblighet
Kan
inte förstås
Utanför
Den
själv(klar)heten
Som råder i dess inre
…
Timglasets
väntan
Manifesterar
Moder
Jords symbol
Kvinnans
moderkaka
I längtans förlösning
…
Timglaset
motstår
Tiden
I
relativitet
Då
sand är
Universums stoff
…
Bara
den som känner
Kan
Timglaset
Förstå
I
dess innefattande
Innebörd
….
Den
resa som nu tar
Sin
början
Utan
evigt
Slut
kan inte rinna ut
…
Timglaset
Sluter
En
Cirkel
Tidlöst
Leo 2019-12-20
Jag har en manlig vän, som säger att han haft 52 relationer med kvinnor hittills i sitt liv… Han är idag 65 och med ny relation ( nr 53 – kanske?)
Femtiotvå ! Ja, livet kan vara såväl en kortlek – som kort lek! Är jag månne, den där Jokern – som ger pass – när kärlek spelas med märkta kort – och när sex inte blir den drog som borde ha gett trumf på hand !!!
SÅ ->
Med kärlek till er alla, som kommit med mig – och ur minnen av lustfyllda sexstunder !
Linda
Ylva
Maggie
Åsa
Lena
Nina
Bodil
Lena
Ann-Helene
Ewa
Anna
Ingrid
Elisa
Christina
Pella
Alice
Nenne
Helena
T
Karin
Maya
Hmmm …. 21 namn -> 21 är väl ett KORTSPEL – det också – eller hur?
KOMMENTERA -mer än gärna -> vad DU ser och anser kring mig – Please!
Tänkbara Svaret och ur tankar kring
”Problemet Leo”
Det kan låta märkligt, men jag tror mig komma
underfund med – VAD det är som stör i och för mitt liv – dvs det som sabbar
mina kärleksrelationer… och mig själv att bli hel.
Svaret kan tyckas både för enkelt, men samtidigt lika
komplicerat!
Först det som stör mig i mest nuet. Det är hur lögnaktiga, korrumperade politiker kört fd landet Sverige ner i bottenlös kvicksand. Jag har tappat förtroendet för det som de opålitliga vill kalla demokrati – och därmed hela samhällskontraktet. Jag försöker skapa mig förståelse kring det sker och varför… MEN – allt är så beräknat inhumant kyligt – att det som kvarstår hos mig – är nästa apati -> på väg in i en depression.
Jag är en HSP – och utifrån detta – kan det tyckas att
jag överreagerar kring samhällsförfallet, med dess kriminalitet med våldtäkter,
sprängningar, skjutningar osv – alltmedan de ansvariga folkvalda – ser mellan
fingrarna och böjer sig för de krav som kommer från Globalisterna inom The New
World Order, samt BilderbergsGruppen via USA:s oligarker. Jag har inte den
förmågan och viljan – att självmant ta på mig skygglappar och bli fanatisk drogad
miljöpartist/Gretaist – eller medarbetare på SVT och PK MSM.
Så, vad har ovan med mina kärleksproblem att göra,
dvs att jag inte förmår låta en kärleksrelation överleva mer än några år…
Jag skrev ovan att min mor hade ett incestförhållande
med sin far – sedan hon var 14 och fram till troligen en tid strax före hans
död 1980 – dvs med en start ur att hennes mor hade dött med hjärtfel 1935.
Detta klaffel, hade kirurger säkert klarat under 1960-talet, men inte 1935!
Efter detta tappade min morfar helt förtroendet för läkare – och anförtrodde
sig enbart till GUD, såsom den fanatiske Pingst-Vän har var.
Min morfar sa ofta att jag var hans son…. Vilket jag inte är. Däremot fick min mor en son med sin far – som idag är en halvbror till mig. Vi har ingen kontakt – efter skändliga beteenden från honom – när min far dog 2014. Min far hade – under starka påtryckningar från min morfar och pingstförsamlingen – godkänt min halvbror som sin. Det kan tyckas svagt av min far, men det trista var att trots att han visste om incesten – försökte ”rädda” min mor… Mina föräldrar bröt samma dag som min halvbror tog studenten 1973. Min far var sedan borta i 22 år, dvs fram till 1995 – då hans nya hustru hastigt dött i cancer. Under alla åren hade den nya frun förbjudit min far att träffa mig, så ur den aspekten var det ”kanon” att få tillbaka honom. Det tog 5 år, innan han släppte in mig och mina barn. Så manipulerad var han av historien och kvinnor. Min farmor var en dynamisk kvinna, som ensam fick ha ansvaret för 2 barn, när farfar dog alldeles för tidigt i stenlunga – endast 47 år gammal. Min var då 12 år.
Under åren som kom, så kom min far att berätta om den
trasiga familjen – som han med alla medel försökte hålla en socialt accepterad
fasad…. Vilket bl.a. innebar att vi flyttade så många gånger att jag nästan
tappade räkningen. Min far ville långt bort från morfar – medan min mor ville
motsatsen. Så höll det på – likt en pendel….
Du undrar så klart – visste jag om incesten? NEJ –
inte under uppväxten, men under tonåren dök tvivlen ständigt upp att något var
som det inte borde vara… Det var först efter jag slutat i Flygvapnet 1969, som
jag tog tag i frågan – och konfronterade min moster om incesten. Jag fick detta
bekräftat och som svar på varför familjen inte hade några vänner – eller
umgicks med släkten. Min far hade – vad som sägs – kommit i luven på hans
systers man… och så var det kört att träffa kusinen. Samma sak med min andra
kusin, dvs min mors brorsbarn. Det var så spänt att det rann ut i sanden. Vi
har idag ingen kontakt – då vi blev främlingar för varandra…
Så, och åter igen -> vad har detta med
mina kärleksproblem att göra? Tillåt mig komplettera ytterligare:
Min morfar sa ofta att jag var hans son – vilket jag inte är enligt min far och utifrån mitt utseende. Men, under uppväxten gillade jag min morfar, eftersom jag träffade honom rätt så ofta. Min far hade 3 jobb, för att försörja familjen och troligen även för att slippa vara hemma. Det mer än tragiska var och är – att min mor vidhöll att jag ”kommit till” via våldtäkt från min far…. Dvs hennes verklighet i att älska sin far och ha en son med honom. Jag minns (och har upplevt under Resan-terapi) att jag såg en barnkista i min morfars källare, när jag var omkring 5 – 6 år, så kanske det fanns ett barn till mellan dem, som min mor fött hemma hos morfar. Min styvmormor – förmedlad via Pingstförsamlingen att gifta sig med min morfar som förtäckt skydd mot vad som pågick med incesten -> Hon blev med åren ett totalt förstört nervvrak i rädsla och förnedring. Men församlingen tvingade henne att vara kvar, för det var vad Gud ville. Det var så befriande att se vem hon egentligen var – efter min morfars död. Jag förstår att hon efter ett tag, släppte taget om allt som kunde relateras till min morfar.
När jag – efter att ha skrivit om detta som pseudonym i boken Wanted Dead – Life as Reward om skogsrået 2012 – och i samband med den att åter ta upp min mors syn på mig och min fars våldtäkt – med min far –> då grät han – vuxne gamle mannen. Min morfar dog 1980 – och min mor 1990 i sorgen efter honom och 5 år som konvalescent på Långvården – efter hjärnblödning. Saknar ingen av dem och har aldrig besökt deras gemensamma grav.
Som du nu och säkert fattar – så hade min mor knepiga känslor för mig. Kanske inte så konstigt – med hennes syn på hur jag blev till! Hon fokuserade på min halvbror och bodde med honom under hans studieår. Min far var ju mestadels borta hos sin älskarinna – som min mor öppet sa! Han hade haft ett annat skäl än min mor till att jag skulle in i Flygvapnet. Min far hade stigit i graderna inom Armén och Ingenjörstrupperna, så han såg nog möjligheter för mig också inom Försvaret PLUS att slippa vara hemma! Jag menar – jag kände egentligen inte min far och någon närhet fanns inte. När han sen försvann 1973 – då stod jag ensam utan förankring – så det blev Ninas mamma som blev ”familjen”. Hon var en kvinna med särdeles stort hjärta och aptit på män som hette Sven ! Det var och blev i och för sig lärorikt – eftersom min mor hade förkastade alla de tjejer jag träffat och även Nina. Efter Flygvapnet läste jag upp betyg på Folkhögskola och bodde där. När Nina fick sk ”tjänstebostad” via Landstinget, så flyttade jag hem till henne – och lämnade i princip min sk familj – för Universitetsstudier i Lund.
Jag har en stark känsla av att den både känslovridna, känsloförnekande och absurda tillvaron – bidragit till att jag hämmats i kärleksmöten med kvinnor med barn. Jag förstår dem inte (efter förälskelseperioden) och det blir som med min mor… och hennes dragning och känslor till sin far – att jag ser de kvinnor jag möter och deras barn – som om det var min mor och min morfar, dvs jag ställs utanför. Absurt, tänker du säkert – MEN tänk om det ÄR som jag skriver!
När jag blev 14 och mera manligt utvecklad, (hade
försökt sex som 13-åring med Anja 15 en sommar, vilket min mor kom på) -> då
kom min mor in till mig mitt i en natt, en sommar endast iklädd tunt
genomskinligt nattlinne -> och ville…. Mysa! HON inledde sin incest som
14-åring…. Så hon trodde kanske att livet skulle se ut som det gjorde för
henne!!!
Min far var mycket borta och morfar bodde just då
långt bort från oss. Jag har i princip både medvetet och omedvetet blockerat
händelsen och vad som hände, men obehaget finns kvar än idag. Vid InstantTransformation
2017 – kom föreläsaren Michael Säflund fram till och via Regression – just en
dramatisk händelse när jag var 14! -> Inom psykoanalytisk
teori inträffar regressionen när våra medvetna tankar förskjuts till vårt
omedvetna
Ska jag skriva ”stackars kvinna”? Jo, det borde jag.
Djävla psykopat till far – det hade hon – som var styrd av hans relation till GUD
och tillåtelse enligt Bibeln (GT) att ha sex med sin dotter, när frun dött. Min
mor kunde inte erbjudas ett normalt liv. Behöver jag skriva att jag näst intill
”hatar” religioner? Nej. Förstår att du ser det så – också!
VAD – är det som jag är ute efter? Vad tror du?
Jag skrev i början: Svaret kan tyckas både för enkelt,
men samtidigt lika komplicerat!
Är svaret – så enkelt att jag ”blivit lärd” – att kärlek inte finns – annat än mellan förälder och barn? Att jag inte kan förmedla och njuta av den närhet som kvinnor troligen kan? Är det så grymt att konstatera att avsaknaden av den kärlek som ska finnas mellan mor och liten son – bygger ärr, som leder till frustration in i det vuxna livet – och sluter en cirkel? Sigmund Freud eller kanske än mera Carl Jung hade nog svaren….
Jag fann visst stöd kring den sk Anknytningsteorin om detta:
Anknytningsteori Anknytningsteorin utformades av en känd psykolog från Storbritannien, John Bowlby, som började sitt arbete på 1950-talet. Nyfödda barn anses vara genetiskt programmerade att knyta an till sina föräldrar för att i första hand säkra sin överlevnad och även för att skapa en trygg och säker uppväxt, genom anknytningsteorin förklaras vikten av en nära relation till föräldrarna, som det lilla barnet använder som en trygg hamn att återvända till vid utforskning av omgivningen. Barnets anknytningsrelation till föräldern (omsorgspersonen) utvecklas och skapas under de två första levnadsåren, sedan stängs ”fönstret” för anknytningsuppgiften. Bowlby menar att utvecklingen av anknytningen påverkar individens relationer genom hela livet.
Jag får leta vidare… och inse att kvinnor och just nu inte är svaret!
Så här i slutet, bör jag nämna om några av kvinnorna med barn, som jag haft nära kärleksrelation med och under en längre tid:
Nina – det blev jättebra med hennes småsyskon. De växte upp till finfina personer och fick normala liv, med familj. Nina fick aldrig egna barn, utan adopterade två killar under 80-talet. Som sagt, hon har brutit kontakten med mig, sedan några år tillbaka. OBS! 2020-01-12 -> ringde Nina efter mer än 5 års tystnad. Det blev ett bra samtal, men jag undrar – Hur kom det sig att hon ringde just nu?
Eliza och jag fick två barn, som idag har bra liv. Min dotter har precis fått sitt första barn, medan sonen i nuet letar nytt boende på landet. Eliza och jag är mycket bra vänner och ses när det faller in.
Helena ( 4 barn) – drog 2010 efter 3 års relation, när det inte funkade med hennes minste son på 12 och min på 18 i ett gemensamt boende. Det var inte bara åldersskillnad mellan killarna! Vi hade en hund tillsammans (Frippe), som följde med Helena – bort till att aldrig mer höra av sig. Men avgörande är nog också att jag var inom rättstvisten med Christina och mådde allt sämre. Ledsen Helena – men våra ryggsäckar var både för stora och för tunga!
Christina (4 barn) – har jag nog beskrivit i min bok. Jag förstod aldrig hennes relation och val att ha 4 barn! De var alla osociala och hatiska mot mig och omvärlden i Skåne. Jag var så enfaldig att jag trodde jag kunde “rädda” Christina in till ett bättre liv och såg inte hur hon istället dränerade mig på allt och blev en Copy-Cat på mina bästa sidor.
Nenne (2 barn) – dog ifrån mig i leukemi…. och med att ha avbrutit relationen, för att “spara mig” inför döden. R.I.P Nenne… Du är saknad.
T – (4 barn) drog efter 1 års relation – bl.a. och troligen av att hennes två döttrar hade förlorat sin barnvakt – när T valde flytta till mig och 50 mil bort. ( Ena dottern tjatade ofta om hur hon skulle kunna lösa sitt liv, när mamma inte fanns nära) Hennes två söner, sa inget om mammans val. Vi har ingen kontakt alls längre. Men avgörande är nog också att jag var kvar inom rättstvisten med Christina och mådde dåligt i all förnedring. Sorry T, men jag var inte mig själv…
Maya. (4 barn) Skrev jag om ovan – och frågetecken kvarstår än idag om varför – hon egentligen bröt relationen. Jag tror och känner som varande HSP att jag kom “för nära” och störde det liv, som hon valt att leva med sina barn, barnbarn, syster och lärarjobb. Det fanns inte plats för kvinna-man kärlek – i alla fall inte prioriterat, utan endast som en markering om möjliga möten utifrån hennes kalender, när det andra ”fått sitt” – inkl golf!
KOMMENTERA -mer än gärna -> vad DU ser och anser kring mig – Please!
Jean-Claude Arnault är fälld för våldtäkt och många drar en lättnadens suck över att Metoo resulterade i åtminstone ett fängelsestraff.
En springande punkt är hur mycket kulturvärlden har känt till om Arnaults förehavanden på Forum. Knappt någonting har DN envist hävdat, trots att poesiestraden på Sigtunagatan alltid har varit omgärdad av rykten. Redan 1997 skrev Expressens nyhetsreporter Niklas Svensson om ”sexterror i kultureliten”. Inget hände. Det kan bero på att kulturbranschen inte uppfattats som någon intressant makthavare, såsom en myndighet eller ett fackförbund.
Det var först med Metoo som även kultursfären blev något att granska. Det handlar nog även om att de drabbade var unga kvinnor, det vill säga, några som vi inte brytt oss om. Den feromonstinna miljön i Forums kulisser är också vad man enligt gammaldags romantik förväntar sig av litteraturlivet.
Det har också varit min egen, krasst ointresserade inställning: “Jag struntar väl i Forum, jag är aldrig där och är inte som dem. Jag har, för att tala med Jan Myrdal, inga ambitioner att vara en författare”. Ytterligare ett skäl är åratal av klibb mellan Forum och framför allt Expressens och Dagens Nyheters kultursidor. Relationen har inte nödvändigtvis byggt på privat vänskap, men banden har ändå tvinnats. Och, vilket är viktigt, man har haft respekt för Forums högkvalitativa programverksamhet. Det vore därför klädsamt om framför allt DN kunde erkänna att tidningen trots ryktesfloran år efter år har gett Forum en plats i solen. Att nu klämta i klockan utan ett uns självreflektion får symbolisera Metoo-opportunismens hyckleri.
I en kommentar till domen skriver DN:s kulturchef Björn Wiman att de sexuella trakasserierna varit möjliga på grund av ”det beskydd som mannen åtnjöt från ledamöterna av Sveriges mest prestigefyllda kulturinstitution”. Så förskjuts hela skulden till de bekransade. Inte ett ord om DN.
En annan fråga är hur stor makt man ska tillskriva Forum. Forums betydelse har naturligtvis olika proportioner beroende på vem man är. I tredje delen av En dramatikers dagbok skriver Lars Norén: ”Förfrågan från Forum, den kulturella föreningen borta i Vasaparken, om jag skulle vara intresserad av att medverka en kväll med mina texter. Det vet jag inte. Jag vet inte vad det är.” Norén har sina egna kretsar. Han har heller inget behov av att slå lovar kring litteraturscener att läsa från. Men vid tidpunkten för denna anteckning, den 18 oktober 2014, hade ändå Forum funnits i 25 år.
I den enda förklaringen till varför så många kvinnor hamnat i Arnaults garn heter det att han är en sådan maktfaktor att man inte vågat säga nej. Det här är också tråden i målsägandes beskrivning. Det säger något om hur smal den finlitterära spången är i ett litet språkområde. Det är på Forum som litteraturscenen strömlinjeformats, tillsammans med andra institutioner såsom Biskops Arnö, tidningen 10-tal, kultursidorna, Albert Bonniers förlag – och naturligtvis Svenska Akademien. Forum var det sociala navet i ett system som handlar om pengar och stipendier, ja att kunna leva på sin konst. Men den som tror att Forum är den enda vägen till framgång har ändå dålig koll på hur litteraturen fungerar.
Det är inte Jean-Claude Arnault man i första hand behöver om man vill bli författare, DET ÄR ett bra förlag och imponerade recensenter.
Jean-Claude Arnault har dömts till två års fängelse för våldtäkt i tingsrätten, hur det går i hovrätten vet vi inte. Domskälen rätar ut några frågetecken och täpper till ett par svagheter från förundersökningsprotokollet. Ord står mot ord, som alltid i våldtäktsmål, men mycket talar för att målsäganden först hade frivilligt sex med Arnault men sedan mot sin vilja utsattes för något skapligt grovt. Man kan undra varför kvinnan morgonen därpå ger honom sitt telefonnummer, men det är egentligen inte så konstigt. Det är ett sätt att klara av situationen i stunden; man skjuter problemet framför sig och hoppas att mannen inte ska höra av sig igen. Han hörde också av sig, och kvinnan nekade länge kontakt. Historien, såsom den beskrivs, ger ändå mycket att fundera över. Kvinnan, som vittnar att hon efter den första natten blev ”livrädd” för Arnault (ur förundersökningsprotokollet) och kände ”fysisk skräck” (ur domskälen), delar säng med honom en gång till. Då uppstod ytterligare en händelse som åklagaren rubricerade som våldtäkt, men som rätten ogillade. Efter dessa båda händelser låter sig kvinnan, tillsammans med sin dotter, bjudas ner till lägenheten som Arnault bebor i Paris.
För mig är agerandet gåtfullt, för att inte säga obegripligt, men kvinnor – människor – fungerar olika.
Jag läser domen och tänker på ett ord som ambivalens. Det är nog det känsloläge som spelat störst roll om man vill förstå varför så många Metoo-situationer alls uppstått. Man vill och man vill inte. Man går med på att träffas och ångrar sig.
I den här historien finns ytterligare en relation värd att fundera över ur ett Metoo-perspektiv; den som målsäganden har med sin förtrogna väninna, som är poet. Väninnan är god vän med Arnault och pockar på att målsäganden också fortsatt ska vara det. Hon känner väl till våldtäkten men ber ändå enträget att målsäganden genom en middag ska normalisera bekantskapen med Arnault. Trots att hon vet att ytterligare en natt slutade med katastrof, vädjar väninnan att alla tre ska ses i Paris. Allt detta för att väninnan, om man ska tro målsäganden, inte ska få sina chanser som författare grusade. Det finns bara förundersökningen och domskälen att utgå från och de öppnar för råa spekulationer och psykologiseringar. En mindre cynisk tolkning är att väninnan serverar Arnault för sin kompis, som hon uppfattar som just ambivalent. Inget av det här ursäktar naturligtvis Arnaults beteende.
Det finns ingen anledning att peta djupare i just det här såret, men det pekar ändå in mot den diskussion som jag har försökt föra alltsedan Metoo bröt ut: Är det verkligen en antifeministisk fråga att undra var kvinnors ansvar börjar och slutar?
Metoo måste börja borra i de gråzoner som kallas för sociala relationer, det vill säga, de interaktioner som har mer att göra med tvetydig moral än med juridik. Metoo måste också börja betrakta kvinnor som myndiga personer. Jean-Claude Arnault har lajat färdigt och det var inte en dag för tidigt.
Men även han förtjänar en rättvis sammanfattning. Det är många kvinnor som tycker om honom och känner tacksamhet över hans generositet. Det är också många som har utnyttjat hans kåthet och kalkylerat med att få ta del av vänkretsen. Men det är också många som, bryskt eller vänligt, nobbat honom.
Domen mot Jean-Claude Arnault beskrivs som en seger över ”Metoo-männen”. Som den/de vore och ÄR en homogen förbrytargrupp. Som vore kollektiv bestraffning något civiliserat. Men alla som namngavs under hashtagen Metoo är inte skyldiga till brott. I högen av namn finns män som blivit beljugna. Män som gjort saker som aldrig kan leda till åtal utan att det för den skull är fel på lagstiftningen. Män som har missförstått en situation. Män som förlorat någon de varit kära i och envist fortsätter sin uppvaktning. Män som legat med kvinnor som olyckligt nog förälskat sig och senare hävdar att ett vanligt fylleknull var en våldtäkt.
Hösten 2017 fick de sina liv förstörda. Att de nu ska buntas ihop med Jean-Claude Arnault är att lägga sten på redan omänsklig börda.
Jag vill egentligen – INTE agera utifrån “dårarnas paradis”, dvs Risk-Dagen – då jag därmed också medvetet sänder energi åt dem som verkar i det mörkret…. och i och för dessa krafter. Egentligen borde ALLA nonchalera alla politiker som enbart agerar för egen och/eller partipiska… FAST – det vågar
få…
FAST igen – jag vill och måste ändå AGERA med detta – då ärendet gäller BARN , deras och vår framtid. Jag KAN förstå att något om BARN tolkas olika – och vi ska ta röstningar i Risk-dagen för vad de är – och såväl även de tolkningar som media gör om dessa. Således vet inte jag om dessa rader verkligen har sagts, och i vilket sammanhang – eller om det är medias egna tolkningar – för och i dessa medias egna syften: Läs 2 debattinlägg om detta – med BARN-äktenskap – eller inte…
Fast – åter igen. Swedunce måste följa EU: “Det inte helt kan uteslutas att situationer kan uppkomma där ett utländskt barnäktenskap bör erkännas för att Sverige ska leva upp till sina internationella åtaganden”.
”Vi har ju flickor och pojkar i Sverige i dag, alltså svenska medborgare, som är sambo med varandra, som har sex med varandra, som lever tillsammans och som får barn tillsammans”, argumenterade Hillevi Larsson (S).
“Jämförelsen är osmaklig. Jag tycker att det är beklämmande att stå och jämföra ungdomar som frivilligt har valt att bo tillsammans med flickor som blivit bortgifta i sina hemländer”, röt riksdagsledamoten Robert Hannah (L). OBS – Min anm. “flickor och pojkar!!! – Enligt S – S å är min son på 26 = pojke – då, eftersom han är sambo… Fråga infaller: När blir en svensk pojke = man, enligt S??? Samma som dem från Afghanistan, dvs någonstans mellan 25 – 30 – om han tappat bort sitt ID-kort! >Hen kan undra: “I vilka situationer anser S att det ska finnas särskilda undantag för att tillåta barnäktenskap? Det betyder ju i förlängningen -> att ni som röstar på socialdemokraterna, NI tycker att vuxna pojkar (män, enligt definition som rådde för ett tag sedan) – ska ha rätt att ha sex med barnbrudar”! Vojne Vojne… Vilket macho-parti i en feministisk regering!!!
”Det har under lång tid funnits en oförmåga att bekämpa hederskulturen. Dels beror det på att kunskapen varit alldeles för dålig. Men också för rädslan att stämplas som rasist om hen talar klarspråk om barn- och tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning, kränkande oskuldskontroller och hedersförtryck.” skrev Gulan Avci i Aftonbladet förra året .
Tyvärr ligger nog mycket i det. Stasilik kontroll av medborgare, känns som historiska vindar rakt i ansiktet! Rasist- och islamofob-anklagelserna vräks över oss, via politiker och MSM-media – och “NatthatsVäktarna” (som hets mot folkgrupp) – vi som markerat (utan egen vinning) lyfter frågor om hedersstrukturer och kvinnors ofrihet. Det känns rätt ut sagt för djävligt – att “tvingas” i i fållor, som ju är schavotter byggda för att stympa kvinnor – av män styrda av rädsla -> för kvinnors styrkor!
HUR kan svenska kvinnor acceptera och sympatisera i och med detta??
Vi ALLA i nutida Sverige -> måste lära oss att stå emot dessa anklagelser, och stadigt stå vid och upp för de yngre kvinnornas sida OAVSETT vad deras mammor (?) och pappor än och att tycker. – Eller är det helt en intern familje-fråga att ställa sig frågan: Vad har svenska samhället med vår kulturuppfostran att göra??? Vi gifter bort vårt flickebarn som vi vill – utan att fråga grannen, kommunen och svenska staten!!!
Generationer av kvinnor och män har kämpat för jämställdhet och individers rätt att få leva livet enligt egna drömmar – i alla fall i det som var Sverige ……
Vi är några (förhoppningsvis?) vill INTE att DESSA jämlika framsteg ska raderas ut. Vi VÄGRAR att gå tillbaka till det som rådde på 1800-talet med det våld- och patriarkaliska härskarsamhället… SÅ hur – är det nu/då med det där med opålitliga politiker i Risk-Dagen???
Samhällsnytt intervjuar författaren och journalisten Katerina Janouch som målar upp en mörk bild av Sveriges framtid, drar paralleller mellan Sovjetens Tjeckien och dagens Sverige och menar att valet 2018 kan vara en sista chans att stoppa landets förfall. Janouch funderar på att lämna Sverige för gott och erkänner att hon inte identifierar sig som svensk – trots 43 år i landet. Katerina Janouchs nya bok ”Bilden av Sverige” släpps 28 februari, men går redan nu att förboka på internetbokhandlarna.
Efter en intervju i Tjeckien för ett år sedan blev du mer eller mindre förklarad statens fiende. När du tittar tillbaka nu – vad var det för något: bara en personlig vendetta som satte igång journalistkårens mobbningsinstinkter eller var ändamålet med denna kampanj mot dig att statuera ett exempel, sätta gränser för vad man får säga och inte?
– Det är nog flera delar i det. Jag tror det handlar ganska mycket om en viss typ av medier med vänsteragenda där man varit och är väldigt mån om att invagga folket i lugn och inte tala om tillståndet i landet, för att de etablerade partierna ska få behålla makten. Bara för 15-20 år sedan granskade journalister makten åt folket. Idag är det tvärtom – journalister samarbetar med makten och jagar enskilda individer, den lilla människan.
-Jag tror att det är självbilden de haft, att Sverige är så feministiskt, humanitärt och allmänt felfritt som gjort att de har fått storhetsvansinne. Jag brukar jämföra Sverige med en missbrukarfamilj – på ytan kan det fortfarande se bra ut. Det finns delar av Sverige som fungerar – med startups, nya idéer, unga människor med framgångsrika projekt, men det betyder inte att hela landet mår bra bara för det. Det finns också en gammal statistik som visar Sverige som ett framgångsrikt land, men de här undersökningarna har inte riktigt hängt med det som hänt sedan hösten 2015.
Varför samarbetar journalister med makten?
– Jag funderar mycket på det här självskadebeteendet, att man har gjort på det här sättet i många år och fortsätter att göra så, men jag kan inte ge alla svar på varför. Dels har de fortfarande ett narrativ i sig att de tror att de gör någonting bra, dels drivs de av ett önsketänkande. Det är klart att man blir väldigt besviken när man ser att någonting man trott på visar sig inte fungera.
– Men det är också en värderingsfråga – det är svårt att förändra sin självbild. Man vill upprätthålla en vision av sig själva som ideologisk ledstjärna. Inte alla människor klarar av att rannsaka sig själva, erkänna att haft fel. Men vi ser fler och fler som byter åsikt. Även om inte alla vill kännas vid att de bytt sida utan bara hoppas att folk ska ha glömt vad de nyss propagerat för.
Är det någonting som din nya bok kommer att beröra?
– Den kommer att omfatta en period från januari 2017, när drevet hade börjat till, till början av 2018… en vändning kom ju den 23 december 2017 när Magdalena Andersson sa att integrationen inte fungerar utan att flyktingar ska söka sig till andra länder. Min bok är både politisk, men även personlig på det sättet att jag beskriver mina privata erfarenheter under den här tiden och på det sättet speglar Sverige. Jag hänger ut mitt förlag (skrattar – anm.)… jo, eller skriver i alla fall väldigt öppet om vår relation. Man kan se det som en krönika över en polariserande tid. Jag är ju ingen politiker, jag är författare och beskriver verkligheten som jag ser den, men pratar även med andra som bygger bilden av den verklighet vi lever i nu.
När ska man kunna läsa den?
-Den släpps den 28 februari, men går att förhandsboka redan nu. Jag hoppas den ska hamna på topplistorna trots att de stora bokhandelskedjorna numera väljer att inte lyfta fram mina böcker. Många har förhandsbokat boken, vilket är väldigt roligt. Jag hoppas den blir köpt och läst, en motståndshandling mot vansinnet i samtidens Sverige och ett bevis på att etablissemanget inte bestämmer allt.
-Sanningen har blivit en känslig fråga i dagens Sverige. Det kostar ganska mycket att vara så pass ärlig och frispråkig som jag varit – trots att vi har formell demokrati och yttrandefrihet i Sverige.
-Man blir kanske inte misshandlad eller satt i fängelse av staten – inte än i alla fall – men att bli stigmatiserad, förlora uppdrag, ta emot hot, att du hela tiden ifrågasätts, att det är fritt fram att smutskasta, trakassera och håna dig… det blir som en kollektiv bestraffning som man historiskt använt i byar. Det är otroligt smärtsamt att bli utstött eftersom vi människor behöver varandra.
-Mitt sätt att hantera det är att gå till attack – och jag sätter mig inte i någon offerposition.
Om du skulle kunna beskriva den svenska offentligheten med bara ett ord – vilket ord skulle det bli?
– Ängsligt. En ängslig offentlighet och ett ängsligt land.
Vad beror det på?
– Sverige är fredsskadat, man är konflikträdd, människor saknar en tradition av högljudda sammandrabbningar där det är okej att inte vara överens om allting. Man tror att man måste hålla med varandra. Man är väldigt rädd för dålig stämning. Man lever i någon slags illusion om att fred är något som kan tas för givet, att den kommer alltid att bestå per automatik och utan att man ska behöva jobba för den.
– Historiskt är man också väldigt lydig mot staten. Staten har ersatt partner, familj, släkt, vänner… Vi har förlorat bundsförvanter i våra relationer och ersatt dem med staten som ska ta hand om allt. Förr var det inte så problematiskt: när man uppfyllde sin del av samhällskontraktet så har det fungerat. Problemet nu är att samhällskontraktet är brutet. Staten sviker medborgarna – men fortsätter att kräva lojalitet och pengar i form av skatt utan att ge motsvarande tillbaka. Medborgarna sviks och lämnas åt sitt öde, som om föräldrarna skulle slänga ut barnen på gatan.
– Man kan jämföra det här förhållandet med djur i en hage: det är ändå varmt och tryggt trots att man kanske inte är nöjd med alla regler. I Sverige kanske man inte ens förstår vad frihet faktiskt är…
Menar du att svenskarna egentligen inte har uppfattning om vad demokrati är?
-Nej, precis, man är fredsskadad och har levt i en symbios med staten som man litat blint på.
Idag driver du Katerinamagasinet – en egen sida. Hur skulle du definiera den?
– Den är ett alternativt medium. Det var någon som sa att NyheterIdag är en tabloid, Ledarsidorna står för den intellektuella analysen, och Katarinamagasinet är som en coffeetable-book. Det lät roligt. Jag är dock väldigt folklig trots att min webbtidning är elegant. Förr fanns en folklig gemenskap i Sverige. Idag har det uppstått ett otrolig förakt mot många av dem som kallas ”folket”, det vill säga den breda massan människor som utgör stommen i landet. Medier och opinionsbildare hånar arbetarklassen, man förlöjligar även medelklassen, det har bildats en självutnämnd elit som tycker sig veta bäst. Dessa hånar gärna dem som inte skriver grammatiskt perfekt, dem som uttrycker en oro över utvecklingen i landet. Det skapar en enorm klyfta mellan makten och folket. Det är bland annat det jag försöker att belysa i mina texter.
Hur många besökare har sidan i nuläget?
– Cirka 500 000 i månaden. Det har blivit mer på senare tid.
Om jag ska få definiera dig så är du en av de främsta opinionsbildare på högerkanten i Sverige i nuläget. Du når ut till väldigt många genom dina kanaler – kanske till fler än många etablerade tidningar – och har en förmåga att sätta ord på det som bekymrar många svenskar. Är det en farlig position i dagens Sverige?
-Ja, du… Min bil har blivit vandaliserad vid två tillfällen. Det skedde i december. Sedan är jag ju i opposition med regeringsstödda rörelsen #jagärhär som också är en maktfaktor. Det finns många politiker, journalister och andra makthavare med i gruppen – det är de som bestämmer tonen i dagens Sverige. De har många gånger större och kraftfulla plattformer än jag.
– Men farligt…? (tystnar för en stund)… man ska kanske inte ropa på trollen… kanske är det farligt. Jag erkänner att jag inte känner mig trygg i Sverige. Jag vidtar en del säkerhetsåtgärder. Och det känns inte bra…
Igår publicerade DNKultur – för övrigt samma kulturredaktion som har startat drevet mot dig – ett öppet brev till den nytillsatta polischefen Anders Thornberg. Över 400 kulturpersoner skriver under en vädjan som handlar om att införa censur i Sverige och använda polisens resurser för att bekämpa ”näthatare” – ett nyspråk för regim- och samhällskritiker. Tror du att det finns en risk för regelrätta repressalier i Sverige?
– Ja, det tror jag. Repressalierna i Sverige idag handlar väldigt mycket om ekonomisk bestraffning, sånt som hotar en individs existens. Jag får ständigt brev från mina läsare som skriver till mig att de önskar de kunde vara lika modiga som jag, men att de har barn att försörja. I Tjeckoslovakien under sovjetåren fungerade det på samma sätt – makten gick först på den ekonomiska försörjningen. Då skapades en parallell ekonomi för att hjälpa försörjningen av dissidenter. Det första man slår på är försörjning och där är Sverige redan nu. Sedan använder man också stämpling som rasist vilket kanske inte är lika effektivt idag men som ändå syftar till att omöjliggöra en människa.
Vad blir nästa steg då?
– Nästa steg är att åtala för åsikter – och det har vi redan här också. De som kritiserat islam eller invandring blir anmälda och dömda. Tex Peter Springare blir anmäld av egna polisledningen för något han sa vid en privat föreläsning… Nästa steg är att man inte bara förlorar uppdrag, jobb och anseende utan riskerar även att bli lagförd för att man uttryckt åsikter som strider mot den mångkulturella doktrinen.
– Överhängande risk finns att man blir tystad genom att bli avstängd från alla sociala medier, eller kanske till och med frihetsberövad. Där kan man titta på Turkiet som sätter författare och journalister i fängelse. Så är det inte i Sverige än, men man vill utvidga begreppet hatbrott på ett väldigt otydligt sätt som öppnar för ett totalitärt samhälle. En av de föreslagna grundlagsändringarna syftar också till att beskära journalisters möjligheter att kritisera makthavare.
– Man kan komma att i ännu högre omfattning än nu rensa ut litteratur som strider mot värdegrunden, man kommer att stänga medier, man kommer att införa regelrätt censur – om vi tillåter de grundlagsändringarna som är på gång. Man kommer framställa läromedel för skolan som är mycket mer värdegrundsorienterade. Man kommer att stänga ute misshagliga individer från utbildningar…
Det finns ju vissa inslag av allt detta i Sverige redan nu?
– De finns, men än så länge är det inte officiella riktlinjer. Man låtsas ju att det inte är på det sättet. Utvecklingen i denna riktning har dock accelererat enormt under de senaste 2-3 åren. Vi befinner oss nu i ett vakuum där vi fortfarande kan protestera, påverka och försvara yttrandefriheten – men den luckan kan stängas snabbt.
– I forna kommunistdiktaturer fanns nätverk av frivilliga agenter som sysslade med angiveri. Och vi har redan samma system om man bara tittar på #jagärhär. Risken finns att vi får ett mer polariserat samhälle där angivarverksamhet kommer att frodas – och då rasar tilliten mellan medborgare.
Om vi byter ämne lite grand – vad skulle du göra först om du blev Sveriges statsminister imorgon?
– Det tycker min mamma att jag ska bli! (skrattar). Jag skulle genast stoppa all utländsk finansiering av religiös verksamhet – alla bidrag till religiösa samfund som har extremistiska inslag, det allra första.
Du framstår för mig som en oerhört stark kvinna – kanske som en förebild för en verklig feminist. Men du understryker ändå i dina texter att du är sårbar. För någon månad sedan spred flera vänsterpersoner skärmdumpar från din personliga profil på Tinder på Facebook i syfte att håna dig. Hur kändes det?
– Jag tyckte det var lite roligt, det visade deras desperation. Det var lyckligtvis bra bilder de spred (skrattar). Jag fick fler killar på Tinder efter det här. Good try – men det gick inte så bra.
– Jag tar egentligen mest illa vid mig när man kallar mig nazist – jag är judinna med släkt som avrättats i koncentrationsläger. Det visar bara på deras okunskap. Jag känner mig dock väldigt trygg med mig själv och försöker att inte ta åt mig. De har nu lärt sig att den där taktiken inte riktigt funkar med mig, jag möter dem mest med ironi. Faktiskt är deras attacker till nytta för mig, ju mer de skriver om mig, desto fler följare får jag. Jag blir mer känd, jag får mer uppbackning.
-Dessutom får jag ännu mer internationellt erkännande, från alla möjliga länder, Storbritannien, Tyskland, USA, Australien – så mobbningsstrategin är ganska kontraproduktiv för mobbarna själva. Och samtidigt är mitt jobb värt allt besvär. Många människor får mod av det jag säger och skriver och det är min avsikt – att ge folk bättre självförtroende.
Det är många identitetsfrågor som är i fokus i debatten just nu. Tex SD fortsätter med sitt koncept av inkluderande svenskhet. Du är ju född utomlands men har bott nästan hela ditt liv i Sverige. Tror du på en inkluderande svenskhet?
– Jag tror på en inkluderande svenskhet under ansvar. Det betyder att man ska följa svensk lag och svensk värdegrund – att kvinnor och män är jämlika, att religion är en privatsak. Traditionellt sett ställde ju Sverige krav på invandrare. Som tex min familj. Vi integrerade oss snabbt och mycket väl.
– Men sedan vill jag tillägga att inkluderande svenskhet i all ära, men Sverige behöver ett asylstopp nu. Sverige behöver återhämta sig. Vi tar fortfarande in väldigt många människor varje vecka, det finns en desinformation från regeringens sida – det talas om att en tvärvändning skett. Men det är bara fråga om en retorisk tvärvändning: Om man tittar på siffrorna så är invandringen till Sverige fortfarande mycket hög, störst i Skandinavien, och inget tyder på att dessa siffror ska sjunka.
Det jag tänker på är att vissa – vi kan väl kalla dem meningsmotståndare – skrev till dig och önskade att du hade ”åkt hem till ditt hemland” vilket du uppmärksammade på Twitter. Det vill säga samma typ av människor som räknar illegala invandrare som åkt tunnelbana i Stockholm som svenskar. Är inte begreppet ”svensk” för flexibelt?
– Jo, absolut, det är det. Sedan är det märkligt att man har rasism mot svenskar, man särbehandlar svenskar på ett negativt sätt. I mina ögon är nationalitet eller ursprung inte föränderligt. Man kan leva hela sitt liv i ett land, man kan leva i Sverige och vara svensk medborgare… men man blir inte svensk för det. Inte infödd svensk i alla fall. Jag är svensk medborgare, men jag är tjeckisk och rysk av ursprung. Jag kommer aldrig att bli en pursvensk person, hur mycket sill jag än äter och hur mycket jag än älskar Sverige.
Hur kändes det att bli kallad utlänning efter hela ditt liv i Sverige?
– Jag har alltid levt med det. Det är ingenting ovanligt med det egentligen. Jag har ju alltid betraktats som invandrare – oavsett hur bra jag skriver på svenska, oavsett om jag firar jul och har en svensk man och svenska barn. Jag har alltid varit en invandrare och det är okej.
-Jag hade ett problem med det i tonåren då jag verkligen ville bli äktsvensk, men sedan insåg jag att man inte kan bli det, helt enkelt. Det är som att vilja sjunga opera fast man saknar rösten. Det är ju ingen som förväntar sig att man kallar sig för kines efter ett år i Hongkong, eller att jag blir nigerianska efter ett år i Nigeria. Så varför förväntar man sig att varenda människa ska bli svensk när man invandrat till Sverige? Folk kanske inte ens vill bli det.
Kanske därför att att vara svensk uppfattas av många som finare än att vara kines eller nigerian?
– Men just det visar ju i så fall på en märklig rasistisk människosyn, hela den här diskussionen om varför det är så viktigt att känna sig svensk. Jag behöver inte vara svensk för att jag ska må bra med mig själv. Många läsare säger till mig att jag har en fördel – ett annat hemland och medborgarskap, men vart ska vi svenskar ta vägen då? Den diskussionen pågår – vad ska ske om landet verkligen brakar ihop, vart ska de fly då – till Danmark, Norge? De andra länderna kanske inte kommer att släppa in dem, eftersom svenskarna kan komma att betraktas som en säkerhetsrisk. Då kanske det slutar vara så ”fint” att vara svensk.
En svepande fråga – är svenskar rasister?
– Det här är en fråga som har flera olika svar. Från myndigheters håll ska vi beskrivas som toleranta – och det är sant. Men samtidigt växer det en främlingsfientlighet eller misstro för att man upplever att invandrare beter sig illa. Det är ganska lätt att man reagerar känslomässigt om man själv drabbas, till exempel om man blir misshandlad av en invandrare, att man då blir misstänksam mot människor som ser ut på samma sätt… En känsla av ”vi och dem” gror. Det är en sorglig konsekvens av en urspårad migrations- och kriminalpolitik.
Har du tänkt på att faktiskt följa dina kritikers råd och lämna Sverige för gott?
– Ja, absolut. Jag funderar i de banorna. Idag delar jag min tid mellan Sverige och Tjeckien – det är kanske bättre om jag ger mig av helt (skrattar). Njä, det kanske delvis också handlar om min egen längtan tillbaka till mina rötter. Det är också skönt att vara i Tjeckien eftersom jag inte känner mig trygg i Sverige längre. I mitt gamla hemland känner jag att makthavarna bryr sig om sitt folk. Det är konstigt att befinna sig i ett land som inte är i samklang med dem som bestämmer, att man känner att de sviker folket. Så känner jag mig i Sverige numera.
Om vi tittar några år framåt – hur kommer Sverige att se ut om tio år tror du?
– Det beror ju helt på vilka beslut politikerna tar… Men om det bara fortsätter på som idag utan avgörande beslut om vilka man släpper in i landet så finns det en bild av ett islamiserat, splittrat Sverige där svenskar kanske drar norrut och invandrare – söderut, och så delas landet, på sikt kanske det resulterar i en islamisk republik. Det kan bli ett trasigt land med många motsättningar där segregationen och polariseringen tar ytterligare några steg framåt.
-Det kanske blir ett mer aggressivt inbördeskrig, de konflikter som redan pågår lågintensivt i flera utanförskapsområden kan förvärras. Det blir ännu mer våld och folk kommer att tvingas skydda sig själva – som en följd av tilltagande otrygghet och en försvagad stat. Kanske förlorar staten kontrollen helt och hållet och Sverige blir ännu mer som vilda västern. Det kommer också att märkas ekonomiskt med företag som inte längre vill satsa på Sverige, med kvalificerad arbetskraft som flyr landet osv… Det är den mörka bilden.
– Den ljusa bilden är att vi sätter stopp nu – vi börjar lagföra kriminella, ställa krav på nyanlända, sluta dalta med religiösa extremister, att vi återskapar Sverige helt enkelt.
Hur troligt är det att det blir det ljusa scenariot?
– Tyvärr är jag inte så optimistisk. Jag ser ingen politisk vilja till förändring i nuläget. Valet 2018 kommer att bli avgörande på många sätt. Men det som skett, med en plötslig tillökning av befolkningen på en halv miljon, sätter press på makthavarna, så det kan bli en politisk förändring redan före valet.
Nu kommer jag att ställa en av de tre förbjudna frågorna i Sverige. Men det är nog tillåtet eftersom båda vi inte är svenskar – eller i alla fall inte i mångas ögon. Vilket parti kommer du att rösta på i september?
– Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag känner inte för något parti. MED ligger nog närmast mina åsikter, men jag har inte bestämt mig än. Jag kan dock garantera att jag inte kommer att rösta på de rödgröna. Jag önskar det fanns fler seriösa, radikala alternativ.
Kommer det att bli ett land som du vill att dina barn och barnbarn ska bo i?
– Inte som det ser ut idag , inte med den här utvecklingen…
“Två generationer unga människor kommer i en framtid att klandra oss för att de förlorat chansen till sexualitetens glädje.“
Smaka på dessa ord. Sexualitetens glädje är en av människans största tillgångar. Om inte den funnes så vore livet betydligt fattigare, skulle jag vilja säga. Betydligt. Att några skulle se till att den går förlorad, vore i sanning klandervärt.
Nu är de inledande orden dock inte mina. Så skriver däremot Staffan Heimerson i en kolumn i Aftonbladet. Och för att ingen ska missförstå mina intentioner med den här texten, så ska jag uttrycka mig tydligt redan här i inledningen: Av alla gubbar som indignerat känner sig förfördelade av Metoo-kampanjen, tar Heimerson priset. Hans text är ett skamligt bottennapp i allt vad patriarkal snarstuckenhet heter, vadande i en kletig manschauvinism som tangerar alla de trevande händer och instängda stånd som sökt sig innanför kvinnors integritetszon genom alla tider.
Han inleder med orden “Mina närmaste vänner varnar mig för att skriva den här kolumnen: ‘Du kommer bara att betraktas som gubbe och kallas sexist'”, för att strax därefter konstatera att han förvisso är gubbe, men är raka motsatsen till sexist. Du borde lyssnat på dina närmaste vänner, Staffan. Då hade vi sluppit denna vämjeliga smörja.
Försök en gång för alla fatta att det du ser framför dina ögon är en revolution – en revolution där sådana som du blir omåkta och förpassade till historiens uppsamlingsplats för dinosaurier.
Det du skriver om Metoo är inget annat än en kränkning av alla de kvinnor som kastat munkavlen och för en gång skull känner att även deras röster ska få höras. Din har vi ju hört tillräckligt, Staffan. Och efter det här hoppas jag: aldrig mer.
Kanske “sexualitetens glädje” började i ett mörkt rum där pappas kompis smög in? Kanske den började redan i 3-4-årsåldern när styvfarsan lärde den lilla flickan vad skam och självförakt innebär? Kanske den började med en massa alkohol i kroppen och ett gäng killar som hade fritt fram att leva ut sina fantasier? Eller den kanske började vid kopieringsmaskinen och ett kännbart stånd mot rumpan? Eller varför inte den kittlande känslan att behöva se sig om över axeln varenda förbannade gång solen gått ner? Sedan kan det ju också vara sådana trivialiteter som att få skamliga förslag från kåta män på festen, vid bardisken eller konferensen? Det är ju så härligt med romantik.
Du vet, Staffan; problemet är inte när det är ömsesidigt, utan när det inte är det.
Genom historien har manlig sexualitet stått i centrum. Den har varit normen. Den har ynglat av sig i sexhandel och trafficking. Det har alltid setts som självklart att en man alltid har rätt att få sina lustar tillfredsställda. Att aldrig behöva kontrollera sina behov. Att alltid kunna ta för sig. Mänsklighetens ena halva har blivit som en buffé och det är bara att lägga de önskvärda kropparna på sin tallrik.
“Åt det gamla skall vi binda vackra kransar”, skrev Olle Adolphson i Trubbel. Så låt oss blicka framåt och skapa en värld där det verkligen handlar om sexualitet – riktig sexualitet – och inte som nu; den starkes rätt.
Men för att nå dit måste vi män backa – och lyssna. Vi måste lyssna på alla dessa berättelser om oförrätt och förtvivlan. Vi måste förstå att det inte har ett skit med romantik, flirt och sex att göra. De röster vi nu hör är vår samtids “sång om frihet”.
Det handlar inte om att “alla vill vara offer”, som du så cyniskt påstår, Staffan. Det handlar om att alla som nu höjer sin röst ÄR offer. Och det är sådana som du och jag – män – som gjort dem till det, därför att det inte enbart handlar om att “grab them by the pussy”, utan om tystnad.
I tystnadens tyranni har denna svulst fått växa till sig och nu ska världens kvinnor äntligen få säga sitt.
Och MÄN? – MÅNGA ska bara hålla käften, som de neandertalare, som DE ÄR !
Så har Dagens Nyheter fått som de vill. 
